Mer än lovligt ombytlig...
... har ni all rätt att tycka att jag är... Som ni ser har jag inte lyckats hålla fingrarna från bloggrubriken. Återfall. Men jag ville ha en mer somrig "portal". Så nu får vi se hur länge denna hänger med... hahahaaaaaa... hör ni hur hysteriskt det låter.... Vildängel! det går aldrig över.... jag väntar....
gonatt och kram på er, ska hinna in en sväng hos er innan sänggående....
gonatt och kram på er, ska hinna in en sväng hos er innan sänggående....
En självisk semester
Jag känner ett tryck över bröstkorgen. Varför?
Mellanbrors strumpa ligger på golvet i hans rum.
Jag känner för att slå någon. Varför?
Blöjan ligger utanför blöjhinken istället för i.
Jag skulle vilja
Han ligger och gosar med mellanbror medan jag tvättar.
Jag får ett inre vulkaniskt utbrott och börjar nästan gråta. Varför?
Därför att efter lillebror satt på maskinen (som var tom och sedan tar 15 min innan den "nollställt" sig igen) så pillar han bort en dörrlist full med spikar.
Jag känner för att sparka in huven på min mans bil. Varför?
Då jag skriker av ilska över att lillebrors huvud håller på att bli perforerat med spikar så rör han inte ett finger.
Jag är hysterisk. Varför?
För att min son säger emot mig just som jag lagar mat med en skrikande lillebror som fastnat vid mitt ben.
OK. Nu flyttar jag. Varför?
Det ligger en hög kläder på en plats jag nyss städat.
Nej förresten. Skilsmässa först, sedan flytt. Varför?
Storebrors rum är en katastrof och jag orkar inte titta på eländet. Än mindre städa. Varför har inte min man sett det?
Jag är inte pedant. Jag älskar mina barn. Jag älskar min man. Jag hatar att alltid behöva städa och laga mat. Oftast går det bra. Ibland rinner det över. Och då blir minsta fellagda strumpa ett flinande hån mot mig. Jag tar det personligt och känner mig oälskad. Varför kan ingen tänka på mig någon gång! skriker mitt själviska ego högt i ett ekande tomrum. Det studsar och kommer tillbaka. De är barn. De förstår inte bättre. OK. Men min man då???? OK. Det blir skilsmässa.
MEN först ska vi till Stockholm och ha en romantisk weekend... hahahaaaa.... Vid närmare eftertanke kanske det är bättre att rädda äktenskapet.... Skämt åsido. Jag ser fram emot en självisk semester tillsammans med min man. Vi ska vara romantiska (är inte så bra på det så vi får se hur det går... heheheeee), strosa på söder, shoppa lite, dricka vin, besöka museum och utställningar, äta gott och ha långa sovmorgnar. Hur ska vi hinna allt??
Är det någon av er som har romantiska tips eller tips på besöksmål, affärer eller annat i Stockholm? Vid sidan av Drottninggatan och gamla stan. Vi åker torsdag kväll.
Mitt bloggberoende börjar ge mig...
... röda fläckar på kinderna... vår uppkoppling till internet fungerar nämligen inte alls bra... Måste skynda mig att skriva detta inlägg innan den kopplar ur igen.... (paniskt uppspärrade ögon).. Vi ansluter till nytt avtal imorgon så jag måste stå uuuuut... (en liten tår formar sig i ögonvrån) Har missat kommentera Melodifestivalen... snyft.. jag som hade så många intelligenta analyser till resultatet... huhuhu... nu är det ju liksom för sent, inaktuellt.... huuu...
Tur att jag har tre barn, man, jobb och hus att ta hand om, för hur skulle jag annars klara mig... (hysteriskt skratt och full insikt om mitt beroende)
I´ll be back!
De desperata hemmafruarna har släppt loss...
Lättja. Så har det då hänt. Jag och två fruar till har släppt loss och blivit kontinentala. Dvs. vi har druckit vin till lunch på en helt vanlig blå vardag. Kan man göra så? Vi vet inte. Men det kändes bra. Trevligt och syndigt i härlig harmoni. Det är väl sådant man ska tillåta sig när man är ledig? Sådant som man inte kan göra annars, när man jobbar 8-17. Det kommer inte att bli någon vana. Jag lovar. Men vet ni vad? Det var bara förfesten. Ikväll ska vi släppa loss ännu mer.... =)
Lusta. Om jag ska bli mer kulturell och försöka behålla mitt skamfilade men ändå?? seriösa intryck så kan jag väl också visa böckerna som kom i brevlådan idag. Julafton. Ser verkligen fram emot Allt med Martina Lowden, en mycket speciell författare, som skrivit en dagboksbaserad berättelse , och Jag går bara ut en stund med Isobel Hadley-Kamptz, en självbiografisk skildring av ett svårt livsval.
Nu går jag ur Svenska Kyrkan!
Det var spiken i kistan (!). Nu är det klart. Vår familj går ur Svenska Kyrkan. Alla pitebor vet vad jag pratar om. Och ni som inte är pitebor, läs denna artikel och förfasa er... Jag och min man har länge funderat över om vi ska vara med i SK eller inte, men nu är saken klar. Under åren har jag irriterat mig över det faktum att vi betalar dyra, skattade, pengar för att underhålla gammal förlegad samhällssyn genom att vara medlem. Att aktivt stötta kvinno-prästmotståndare, abortmotståndare och en allmänt konservativt negativ hållning till att förändra sig och hänga med i 2000-talet.
Visst tar det emot. Det gör det alltid när man bryter mot normer som man växt upp med. Men jag tror inte att Gud (om det finns någon sådan) dömer mig för att jag tar ställning för människors lika värde.
Herregud (!) säger kanske någon, du kan inte döma ut hela Svenska Kyrkan för ett separat uttalande. Tyvärr är det inte det enda. Och tyvärr måste jag säga att jag upplever inte att religionen, alltid står för det goda i världen eller Sverige. Jag tar ställning för den goda mänskligheten, oavsett tillhörighet i religion, och tror på människan och vad vi tillsammans kan göra för varandra under vår tid på jorden. Sedan får vi väl hoppas att Gud har överseende över att jag inte accepterade fördomsfulla uttalanden och valde att inte vara med i Svenska Kyrkan.
Visst låter det präktigt. Men, handen på hjärtat, fråga dig själv vad som är viktigt? Jag tror inte att du skulle ge flera tusen kronor till ett politiskt parti tex. om en av deras frontfigurer gjorde liknande uttalanden. Eller? Vi kan göra ett val.
Badande barn...
Idag blir det bara en bild på barnen. En bild som känns i magen..... Men imorgon mina damer och herrar. Då ska "Desperate housewives" ha champagnelunch... så ansvarslöst, eller hur?
Jag blir så trött...
Idag har varit en trött dag. Trött på morgonen. (Vilket i sig inte är förvånande för det är jag alltid.) Trött på jobbet. Trött när jag kom hem (jobbar bara till 12, jääääättesynd om dig Barbro). Trött efter utvecklingssamtalet med mellanbror och hans lärare. (Men han är så duktig och schysst i skolan vår lille kille, vilket gav mig ett tillfälligt rus....) Trött efter cykelturen hem. Trött när jag tittade in i tvättstugan. Trött på att laga mat. Jag och pojkarna åkte till McDonalds på fuskmiddag. Vad trött jag blir på mig själv för att jag väljer McDonalds! De har inte alls lika goda burgare som Max, BigBoy eller Sunes. Det är deras reklam. Och för att ungarna älskar deras leksaker. Så, på grund av reklam och leksaker (som de aldrig tittar åt efter de ätit klart...) tuggar jag i mig miljoner kalorier utan att njuta.... (i alla fall inte som om det vore en Suneburgare...) Barnen styr mitt liv. Jag blir så trött.
Efter ett mysigt besök hos lillasyster och hennes familj (där jag nästan somnade vid kaffet...) körde jag trött hem mina kivande barn. Jag blir så trött på deras ständiga gnabbande.
Varför sitter jag då här och skriver... jo, jag blev så grymt inspirerad av Maria Arborghs Söderläge som jag nyss kollade in på svt.se.... Jag vill ut och gräva!! Blev plötsligt inte trött längre. Så nu måste jag få ur mig lite av den energitopp jag fick. Nu är det ju läggdags och jag måste bli trött igen...
PS. Ifall ni undrar om det är nåt fel på bloggens huvudrubrik så är det bara för att jag blev så trött på de där blommorna, på det mörka och bestämde mig för att det dominanta på bloggen får vara bilderna i inläggen istället...
Sedan har jag lekt lite med typsnitt... Tröttsamt eller hur?? =)) DS
Sorg över Skugge - och Slamfärg på huset
Idag har vi varit riktigt duktiga. Min snälla granne fru Pettersson och min snälla pappa har hjälpt oss måla huset. Rekordtidigt. Bara därför började det naturligtvis regna... Blir väl minusgrader inatt som grädde på moset.... Eller snarare som frostflingor på jordgubbssylten (?)...
Hursomhelst, har ni sett att Linda Skugge har valt att SLUTA blogga! Det är väl ok i sig men när man läser om anledningen blir jag lite mörkrädd.... fy vilka nedriga (ett ord jag inte använt på länge så då förstår ni hur upprörd jag är...) människor det finns.... Varför?
Hur kan det vara så PROVOCERANDE att en tjej/kvinna uttrycker sig skriftligen och verkligen säger vad hon tycker? VARFÖR kan vissa personer inte acceptera det och istället applådera? Visst ska hon tåla en del, det får man göra om man har åsikter om allt och alla, men det finns gränser. Jag tycker det är sorgligt. Att någon ska vara tvungen att välja att hålla tyst för att slippa bli trakasserad. I dagens Sverige.
Vi borde göra ett BLOGGUPPROR! för att värna TYCKFRIHETEN... (ja, jag har inte stavat fel...)
När min man utför fysiskt arbete...
.... blir jag lite upphetsad... hahaha....nej, ta det lugnt, jag ska inte bli obscen och ge er några pinsamma detaljer.
Jag vill bara konstatera att det är något visst med män och fysiskt arbete... Vet inte om jag är ensam om detta? Blommor, ömma ord, kärleksförklaringar, snygga kläder, nyduschad, djupa intima samtal. Ingenting berör mig som just när min käre make utför något fysiskt.... Märkligt.
Kan tänka mig att det är något nedärvt genetiskt ofrånkomligt faktum men ändå fascinerar det mig. I dagens upplysta samhälle med jämställdhet, "intelligenta" analyser och samtal som normen för umgänge mellan man och kvinna (eller för den delen kvinna-kvinna eller man-man) så sjunker jag liksom tio pinnhål och erkänner att ingenting går upp mot fysiskt arbete.... så stenåldrigt... (Men man kanske tillhör stenåldern när man är 40+?)
Missförstå mig inte. Min man och jag har verkligen samtalet och vänskapen som stabil grund. Men skulle han fråga mig om jag fick välja upptakt på en romantisk kväll och då lägga upp två förslag: bygga en bänk (ja, jag kom inte på något annat just nu...) eller god middag med blommor och tända ljus, är valet enkelt. I och för sig kan jag tänka mig att själv sitta skönt tillbakalutad och äta något gott med ett glas vin i handen samtidigt som jag ser min man bygga.... hahahahaha.... nu börjar jag spåra ur, eller hur!?
När vi nu ändå är inne på ämnet så finns det något annat jag också tycker är sexigt med min man. Attityd. Har faktiskt kommit fram till att utseende hamnar längre och längre ner på listan. Inte för att min man har det emot sig men är det något jag älskar är det hans attityd (när han är på det humöret vill säga...). Vår gemensamma humor och stora portion självironi....
Vad tänder ni på hos just era män? Vore roligt att höra om det finns några avvikelser inom sedlighetens gränser, hahahaha....
Mysig fredag! Bjuder på en bild av min man (med hans tillåtelse) som jag tycker symboliserar vad jag menar....
Förresten, lägger in ett citat som jag hittade i en gammal Amelia också:
"Att vara sexsymbol handlar mer om attityd än om utseende.
De flesta män tror att det är utseende,
de flesta kvinnor vet bättre."
(Kathleen Turner 50+)
Jag döööööör....
....snart om jag inte får godis!!!! Choklad, choklad, choklad.... jag skulle kunna dö för en choklad!!! Jag är besatt av socker.... jag kan inte leva utan godis.... varje dag måste jag få lite, bara liiiiiiite, snälla någon..... hehehe.. okej, Barbro skärp dig! Det finns inget godis för du har inte köpt hem godis för att du inte ska äta godis för att det inte är nyttigt med godis..... Just ja. Så var det.
Nej, nu är mellanbrors inbjudan till badkalas klar så nu får jag lov att säga godnatt mina vänner! Bättre än så här blir det inte idag. Sockerlös går jag nu snällt i säng utan att passera köket....
Nej, nu är mellanbrors inbjudan till badkalas klar så nu får jag lov att säga godnatt mina vänner! Bättre än så här blir det inte idag. Sockerlös går jag nu snällt i säng utan att passera köket....
Lägga livspussel...
Igår kväll träffade jag några av mina kära väninnor. Maja bjöd på en underbar middag , gott vin och smarrig efterrätt... på en tisdag!!! Hur lyxigt är inte det?? Det är alltid lycka att bli bortbjuden på middag, men mitt i veckan känns det ÄNNU lyxigare på något vis.... Syndigt lyxigt...
Hur får ni kära bloggvänner ihop era livspussel? Igår diskuterade vi (återigen, vet inte för vilken gång i ordningen...) bråkiga barn, feminism och hur vi ska ta kvinnlighet på allvar, utseende och fördomar, våra jobb, våra män... behovet tycks oändligt....
Så nu har vi börjat fundera över att starta upp ett kvinnligt nätverk.
Med tema livspussel. (Neej, inte en junta!!! Nätverk!!) Tanken skulle vara att träffas och genom mindre formella övningar och genom att bjuda på sig själv och sina erfarenheter ska vi hitta balansen tillsammans... Hur kan man vara en förstående, pedagogisk, självuppoffrande mamma, en sexig, åtråvärd, villig (och självuppoffrande??) älskarinna och fru, en duktig, ambitiös, trevlig (och självuppoffrande???) anställd samtidigt som man också vill göra sådant som bara JAG tycker är roligt, givande eller intressant.... UTAN att få dåligt samvete eller känna sig egennyttig om sin tid??
Hur viktigt är det att tillåta sig att må bra? Hur vet man att man har balans i aktiviteter med familjen, jobbet, mannen och sina egna intressen? Om det känns som att det kantrar... som att nu håller jag och min man på att tappa orken och våra känslor för varandra... hur hittar vi tillbaka? När det ENDA sonen vill göra är att spela dataspel och allt annat är skiiiiitttråkigt, vad gör man då, säger ok till spel, avgränsar eller förbjuder? När man börjar fundera på att byta jobb, börja utbilda sig, eller helt byta bana i livet? Hur "ska" man tänka? Hur brukar andra analysera och vad blev utfallet?? Varför vill män mer än kvinnor (i alla fall när det gäller jobbet)? Eller gör de inte det och hur ska vi då få kvinnor att uttrycka sina önskemål tydligare? SKa vi anpassa oss till männens villkor eller ska vi sätta villkoren själva? Hur gör man då?
Vi pratar om kvinnor som vill. Mycket. Hela tiden. (Varför verkar det hela tiden som att jag anspelar på sex?????!!!) Vilja och ambition. Att vara älskad, att älska och vara lycklig och att göra andra lyckliga...
Vad jagar vi? Är det vår egen lycka? Familjens? Barnens? Vad är lycka då? Hur känner vi igen den? Hur kan vi bli bättre på att uppskatta varandra? "Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra", en bok av Liza Marklund (pitebo!!) och Lotta Snickare. Skrämmande läsning men en bok vars innehåll vi ofta diskuterar på våra middagar.
Men vad skulle hända om vi skulle bli fler. Fler som utforskade livets stora gåtor tillsammans? Med empati, värme, engagemang och uppriktig vilja att utvecklas.... kan kvinnor hjälpa kvinnor??
Nej, nu är det godnatt....igen, just när det var så kuuuuul (låter som barnen... hahaha.....)
Min första utmaning...
KUL! Esters mamma har utmanat mig med lite frågor.... knepigt när man vill vara lite anonym... men Piteå är ju stort! :-)
Fyra jobb jag haft:
1. Grillbiträde
2. Bankkassörska
3. Larmoperatör
4. Assistent på reklambyrå i Göteborg
Fyra filmer jag kan se om och om igen:
1. Gröna Milen
2. Forrest Gump
3. Kiss nånting med Meg Ryan, älskar lättsinniga romantiska komedier med henne.... hopplöst ute men ändå...
4. Amelie från Montmartre
Fyra ställen jag bott på:
1. by i Piteå
2. Piteå city
3. Piteå nästan city
4. Göteborg
Fyra TV-program jag "älskar" att titta på:
1. Debatter/nyheter av olika slag och Malou och nyhetsmorgon under mammaledigheten
2. "Brothers and sisters" på söndagar, riktigt bra men har missat några gånger nu... hrm
3. Seinfeld, jag och min man ser det varje kväll!!! I love them... hysteriskt roliga karaktärer.. blir aldrig less
4. Trädgårdsprogram, när börjar de igen, jag saknar!!!!
Fyra platser jag har semestrat på:
1. Grekland
2. Spanien
3. USA
4. Sverige
Webbsidor jag besöker dagligen:
1. Div. bloggar, förstås!!
2. DN eller Svd, ingen vettig människa får ut något av Aftonbladet och Expressen längre, måste haka på Persilja
3. Inga "varje dagare" i övrigt, det är helt beroende av om det är något speciellt jag letar info om.... men jag använder ofta bloggen till faktasökande, även i jobbet
4.
Fyra favorit-maträtter:
1. Grillad sommarmat med mumsiga sallader och tilltugg med vin..... mmmm
2.Thailändskt i alla varianter
3. Kotletter med potatis..
4. Doppikopp och pitepalt förstås!
Fyra ställen jag skulle kunna tänka mig att vara på just nu:
1. Göteborg o hälsa på några av mina väninnor som jag saknar så mycket
2. I Skåne för att riktigt känna våren och se all växtlighet
3. På en massagebänk
4. På Stenskär om det vore varmare...
Jag utmanar vidare Pernilla och Persilja, två av mina bloggfavoriter... även om jag vet att åtminstone inte Persilja gillar utmaningar.... men den här var ju kort!! ;-)
Obs, bilden: dagens shopping idag på Bryggmans Trädgård i Piteå
/B
Jag är konstant otrogen...
...min initiala idé med bloggen. HA, nu fick jag er allt...=)
Först tänkte jag att det skulle bli en trädgårdsblogg. Sedan tänkte jag att det skulle bli en skrivarblogg. Ytterligare några dagar senare var jag säker på att det skulle bli en hantverksblogg (?) för att bara någon stund senare konstatera att inredning nog summerar bäst.... Eller vänta, familjen. Detta är en renodlad familje och vardagsblogg. Men å andra sidan vill jag ju gärna ha en intellektuell blogg, jag beundrar verkligen alla engagerade politiska bloggar.. ehh.. allvarligt. Men då kom jag på att jag inte är någon politiker, bara en kvinna med en massa åsikter (hrm, och vad är skillnaden??) ... Sedan var det ju så fantastiskt roligt att få jobba med bilder då foto är en av mina mindre utvecklade hobbies fick detta blomma ut allt medan jag med en iver som hos en nykär tonåring undersöker alla möjligheter med beskärning, lager och typsnitt.. Blev det då en fotoblogg?
Nej. En reseblogg känns bättre. Jag tycker ju mycket om att skriva dagbok under mina och familjens resor... så får det bli. Njaeee, he jag sätter ju liksom inga betyg på mina resmål eller kollar priser eller utflykter eller.... nej, någon reseblogg är det inte. Inga resebloggar ser jut så här. Jag döper om mina historier till betraktelser. Japp, tillbaka till skrivandet. Det är ju det som är det centrala! Där har vi det. Men skulle jag då inte försöka koncentrera mig på det och inte blanda in en massa annat, amatörmässig formgivning och foton på allt och ingenting. Ja men Barbro det är ju ändå skrivandet som är centralt!!!! Ja, men det KÄNNS inte som en litterär skrivarblogg med journalistiska ambitioner (???? var kom det ifrån...). NEJ, det är en trädgårdsblogg. Med lite avstickare.... Jag är helt säker. Nu ska jag lägga in en blomma i huvudrubriken så det blir tydligt och så att jag kommer ihåg det. Mmmmm. Barbro, det känns ju seriöst.... att måsta påminna sig om vilken typ av blogg man vill ha..... JA MEN ......grrrrr.... måste man veta det då?????
Så här är det. Jag vill för mycket. Jag måste koncentrera mig på något...... det är jobbigt att vara som en vandrande pinne.....!!!! (Ja ni vet, de föder ju ungar hela tiden... jag menar att jag föder ideér.. fast ungar också för den delen hahahahahahaha) Å andra sidan har jag väl aldrig mått bättre? Efter ett år av sökande efter min kreativa nerv (som är starkt sammankopplad med mitt välmående kan jag konstatera), efter att ha fyllt 40 och insett att det är inte så noga... Kanske det inte är så pjåkigt i alla fall att vara virrig!! Hahahahaha....
Till något helt annat. (Eller snarare, något som bekräftar förvirringen...) Jag har anmält ett bidrag till Linda Skugges novelltävling... En shortcut av mina resebetraktelser i Spanien. Snodde ihop den en halvtimme innan tiden gick ut så jag har väl inte alltför stora förväntningar.... (nej, det säger jag inte för att skryta, jag hade ju materialet i stort sett klart, men vi hade ju varit till fjällen en vecka.....) Nåja, skulle jag MOOOOOOT förmodan få någon typ av placering (räknar kanske även en sistaplacering.... ja, det är ju första gången!!) så lägger jag in den i bloggen.
Avslutningsvis.... om någon undrar över bilden ovan så är det från vår sommarstuga i somras. Lääääängtar till sommaren och dessa bilder får mig verkligen att få pirr i magen....otrogen eller inte, jag kommer nog att fortsätta blanda bilder och innehåll allt efter humör.... det är ju pirret som räknas ;-) kram på er alla!
Först tänkte jag att det skulle bli en trädgårdsblogg. Sedan tänkte jag att det skulle bli en skrivarblogg. Ytterligare några dagar senare var jag säker på att det skulle bli en hantverksblogg (?) för att bara någon stund senare konstatera att inredning nog summerar bäst.... Eller vänta, familjen. Detta är en renodlad familje och vardagsblogg. Men å andra sidan vill jag ju gärna ha en intellektuell blogg, jag beundrar verkligen alla engagerade politiska bloggar.. ehh.. allvarligt. Men då kom jag på att jag inte är någon politiker, bara en kvinna med en massa åsikter (hrm, och vad är skillnaden??) ... Sedan var det ju så fantastiskt roligt att få jobba med bilder då foto är en av mina mindre utvecklade hobbies fick detta blomma ut allt medan jag med en iver som hos en nykär tonåring undersöker alla möjligheter med beskärning, lager och typsnitt.. Blev det då en fotoblogg?
Nej. En reseblogg känns bättre. Jag tycker ju mycket om att skriva dagbok under mina och familjens resor... så får det bli. Njaeee, he jag sätter ju liksom inga betyg på mina resmål eller kollar priser eller utflykter eller.... nej, någon reseblogg är det inte. Inga resebloggar ser jut så här. Jag döper om mina historier till betraktelser. Japp, tillbaka till skrivandet. Det är ju det som är det centrala! Där har vi det. Men skulle jag då inte försöka koncentrera mig på det och inte blanda in en massa annat, amatörmässig formgivning och foton på allt och ingenting. Ja men Barbro det är ju ändå skrivandet som är centralt!!!! Ja, men det KÄNNS inte som en litterär skrivarblogg med journalistiska ambitioner (???? var kom det ifrån...). NEJ, det är en trädgårdsblogg. Med lite avstickare.... Jag är helt säker. Nu ska jag lägga in en blomma i huvudrubriken så det blir tydligt och så att jag kommer ihåg det. Mmmmm. Barbro, det känns ju seriöst.... att måsta påminna sig om vilken typ av blogg man vill ha..... JA MEN ......grrrrr.... måste man veta det då?????
Så här är det. Jag vill för mycket. Jag måste koncentrera mig på något...... det är jobbigt att vara som en vandrande pinne.....!!!! (Ja ni vet, de föder ju ungar hela tiden... jag menar att jag föder ideér.. fast ungar också för den delen hahahahahahaha) Å andra sidan har jag väl aldrig mått bättre? Efter ett år av sökande efter min kreativa nerv (som är starkt sammankopplad med mitt välmående kan jag konstatera), efter att ha fyllt 40 och insett att det är inte så noga... Kanske det inte är så pjåkigt i alla fall att vara virrig!! Hahahahaha....
Till något helt annat. (Eller snarare, något som bekräftar förvirringen...) Jag har anmält ett bidrag till Linda Skugges novelltävling... En shortcut av mina resebetraktelser i Spanien. Snodde ihop den en halvtimme innan tiden gick ut så jag har väl inte alltför stora förväntningar.... (nej, det säger jag inte för att skryta, jag hade ju materialet i stort sett klart, men vi hade ju varit till fjällen en vecka.....) Nåja, skulle jag MOOOOOOT förmodan få någon typ av placering (räknar kanske även en sistaplacering.... ja, det är ju första gången!!) så lägger jag in den i bloggen.
Avslutningsvis.... om någon undrar över bilden ovan så är det från vår sommarstuga i somras. Lääääängtar till sommaren och dessa bilder får mig verkligen att få pirr i magen....otrogen eller inte, jag kommer nog att fortsätta blanda bilder och innehåll allt efter humör.... det är ju pirret som räknas ;-) kram på er alla!
Varning utfärdas till känsliga besökare...
Idag var måttet rågat. Brödernas rum skulle ha kunnat klassas som sanitära miljökatastrofer... Normalt sett brukar jag ta med barnen i städningen men idag var mellanbror hemma med ont i halsen så jag gjorde ett undantag. Jag städade, städade och städade. Efter tre timmar stod det klart att jag bara hann med ett av katastrofrummen. Det blev en klar skillnad, eller hur? Nu vill jag inte att ni bedömer rummen som om Simon och "vad-han-nu-heter" har varit här och inrett, det är helt vanliga ostylade barnrum med alldeles för mycket leksaker. Okej, det tar emot lite att visa sådana "icke-fotogeniska" bilder på vår oreda, men det är bara att "face the fact", så här ser det ut för det mesta i barnens rum... lika bra att göra det offentligt...
Egentligen skulle man ju bara låta det vara. För efter ett par dagar ser det ju likadant ut igen. Problemet är bara att barnen inte vill vara i sina ostädade rum. Tror jag det. Istället sprider de sig som amöbor med alla sina saker över resten av huset... ja men, vi ryms ju inte i vårt rum... AHA undrar varför... nu har jag i alla fall lastat 70% av alla ligga-på-golvet leksaker i påsar och lagt på mellanförvaring i garaget (tänkte vänta en vecka eller två och se om han saknar något av det jag tagit bort) innan de hamnar på vinden. Vilken Feng Shui!!!
Det hände en ganska kul grej, men egentligen vansinnigt pinsam. Men nu har jag ju ändå visat bakdelen så.... Lillebror, 1 år, var med mig i städrushen och gjorde verkligen sitt för att hjälpa mig. Mitt när jag står där och joxar med dammsugaren hör jag hur det smackar och grymtar bakom mig... När jag vänder mig om ser jag min lille son ligga med huvudet och kroppen platt mot marken och försöka få tag i något med munnen.... yyyaaack... det visar sig vara en söndertrampad övergiven chokladpralin som lillebror bestämt tycker smakar mums... ha, ha, ha, ha, ni skulle ha hört honom när jag vänligt men bestämt tog honom därifrån... det var nog det godaste han smakat någon gång och måste ju ha tyckt att jag var den elakaste mamman någonsin,
Nu ska jag inte nämna dammråttorna och annat mumsigt som tidigare undgått mina labyrintlekar med dammsugaren, det blir liksom för mycket.... Hur ofta städar ni era barns rum? Jag lovar att inte vänta lika länge nästa gång...
PS nu kommer jag snabbt att lägga in lite fina bilder igen så att inte denna bild ligger i topp och skämmer ut mig.. hehehehehe DS
Hjälper alger och blåbär mot stress?
(Storerbrors fina påskkyckling som gör mig varm i stormen....)
Min man och jag kan bli ganska stressade ibland. Vilket väl i och för sig inte är så konstigt... det blir man när man ska hitta på en massa saker med tre barn och dessutom vara lite tidsoptimist och klämma in lite extra aktiviteter så fort vi ser tillstymmelse till tomrum. Jag övar på att inte göra någonting ibland... som nu. Långfredag. Efter att ha börjat dagen med att hälsa på min kusin och hans tjej hos min faster och farbror ordnade jag middag för svärmor och svärfar. Ja, jag vet, men det är inte så mycket....
Svärmor och svärfar åkte hem ganska tidigt vilket gav oss en kväll utan planer. Härligt. Barnen får bada och se Harry Potter. Lillebror är lite förkyld och gnällig men nu har han somnat och lugnet lägrar sig... Nu sitter jag här med ett glas vin och funderar över det här med stressen. Som får oss att tappa tålamodet med barnen ibland. Så onödigt.
Läser i fyrabarnsmammans blogg att hon tycker att det är bra att barnen får ha det lite tråkigt ibland. Det tycker jag också, det är bara det att det är hos mig problemet sitter... dvs. jag är lite rastlös. Men inte rastlös så att jag måste ha mycket besök eller träffa folk, utan mer att jag tycker om att göra saker hela tiden. Jag är ingen soffliggare direkt.... vilket jag faktiskt skulle önska att jag var ibland. Jo, det är klart att jag kan ligga och slötitta på TV:n ibland men faktiskt blir det mer och mer sällan... Jag kan inte med att "slösa tid" på något program som egentligen är helt värdelöst... blir mer och mer kräsen... Okej, var är jag på väg med detta... tycker att jag säger emot mig själv hela tiden... ja, ni får ha förbarmande.
Jo, det jag skulle berätta är att min man "gick i väggen" för några år sedan och sedan dess har hans syster som bor i USA engagerat sig i hans välmående. Nu kommer det många goda råd från henne. Visste ni att blåbär är väldigt nyttigt (mest troligt), massor av c-vitamin. Syster tog med sig en bok som en amerikansk läkare har skrivit om blåbär och alla dess goda egenskaper i somras. Ingen läste den... Visste ni att man ska äta alger för att förebygga stress? (mindre troligt) Vi har inte kommit på om det gäller algern nedanför vår brygga och törs inte riktigt chansa... kan få gröna prickar? Sedan ska man också använda en speciell borste som man enligt expertis i USA ska gnugga kroppen med. Då försvinner stressen. Visste ni det? (ännu mindre troligt).
Hjälper inte det så är den senaste revolutionerande upptäckten att man ska tänka positivt. Om man tänker tillräckligt positivt regnar det pengar över en och man blir frisk från sina sjukdomar. Kanske mer troligt att ni visste, det är ju vida känt, vilket jag också påpekade för systern. Att det är klart att om man tänker positivt så tar man beslut och vägval som slutligen leder till välmående och rätt avkastning på kapital tex. Men nej, detta var ett nytt tänk. Man ska inte behöva göra någonting... bara sitta och vänta på att pengarna ska trilla in. Om man tänker rätt sorts tankar vill säga.
Ja, som ni kanske hör är jag lite skeptisk... men jag måste säga att jag blir imponerad av syster i USA. Hon är så övertygande i sitt uppriktiga engagemang. Så vem vet. Ett av hennes mer trovärdiga tips är dock yogan. Min man har också fått presentkort till yogapass när han fyllde år men har fortfarande inte provat. Men plötsligt händer det....
Ja, nu måste jag kila iväg och förbereda avresa till Hemavan på söndag. Tvätt ska hängas och kläder ska läggas fram. För självklart måste vi hinna klämma in ett besök på mammas och pappas stuga imorgon... så det kommer att bli ont om tid.... Tur att jag har blåbär i frysen, skrubb i duschen och jag hinner nog gymnastisera lite mellan tvättarna... det är bara algern som saknas. Tusan också. Då ska man bli stressad över det också.
kram på er alla stressade småbarnsmammor och alla andra, ha en riktigt mysig påskhelg
Påtvingad promenad med barnen
Barnen kommer hem från skolan. "Jag åker till min kompis!", "Jag vill sitta vid datan!". "Jamen, jag tänkte att vi skulle ta en promenad?" säger jag den hurtfriske mamman som suttit inne hela förmiddagen. "Ååååååhneeeeej, jag vill inte.....!" skriker bägge i kör. "Jag tänkte att ni får cykla, det är väl kul?" säger den mindre hurtfriske mamman medan hon letar i huvudet efter ytterligare argument. "Jag följer inte. Jag ska sitta vid datan" säger den äldste sonen medan den andre springer så fort han kan ut genom garaget.
Ja, jag vet. Kanske inte världens roligaste övning för barn på 6 och 8 år. Men nu när hockeysäsongen är slut vill jag att vi ska göra andra aktiviteter tillsammans. Gärna där vi får tid för en pratstund. Och nu på våren är det ju så underbart ute. "Det är ju så härligt ute. Tycker ni inte?" säger den allt utom hurtfriske mamman som inser att hon har helt slut på argument. Tydligen är det bara du själv som tycker det här skulle vara roligt. Inse och gå vidare.
Men jag ger mig inte. Med milt övertalningstvång får jag med mig barnen. "Jätteroligt mamma, ska vi svänga här? Är det här vägen hem?" Hrm. Efter en stund går det bättre. "Jag vill aldrig hem mamma, jag vill cykla hur länge som helst" säger storebror. Han är så rolig. Så här är det ofta. Ska familjen hitta på något då är det alltid någon som protesterar hej vilt. Sedan tar det hur mycket energi som helst att uppbåda kraft att genomföra i alla fall. Sedan är det alltid så att de tycker att det är kul till slut. Tänk vad underbart det vore om de någon gång sa "Ja, det låter roligt mamma. Det gör vi!" varpå de springer ut i hallen och klär på sig och sätter sig i bilen (eller var de nu ska ta vägen). Som sagt, det händer aldrig. Inte ens när det är något som jag vet att de verkligen vill göra. "Neeej, inte nu mamma. Nu vill jag göra det här...". Gud, vilken energi det tar!
Min äldste son älskar spel och datorer. Han skulle kunna sitta vid dem jämt. Med vissa avbrott för lego förstås. Men det får han inte. Vi sätter tydliga och många gränser när det gäller spel. Försöker i alla fall. Jo, men det gör vi. Faktum är att han får sitta väldigt sällan. När han sitter och spelar tycker jag nämligen att han blir så personlighetsförändrad. Skriker och gormar och skäller ut den som kommer och pratar med honom. Det tar lång tid för honom att komma ner i varv efter ett spelpass och allt detta skrämmer mig. Massor.
För vad händer när han blir äldre. Vad händer när han inte längre lyssnar på oss. Vad händer när han blir myndig? Ja, jag oroar mig. Ändå inser jag ju att datan och spelen naturligtvis måste få ta plats. (se bara själv hur jag håller på....) Men inte hur mycket som helst. Ibland skulle jag vilja säga "Nej, ingen data eller spel på en hel månad.". Bara för att slippa se honom åla sig framför mig i hopp om att jag ska tillåta honom att spela. Och detta är bara början, det inser jag såklart....
Bara 8-10 år till på mig att visa storebror allt annat som gör livet värt att leva. Så känner jag det ibland. (Det låter som om han är mogen för inläggning på spelmissbrukarhem men så farligt är det inte. Jag har bara en tendens att övertolka signaler från mina barn ibland... och sedan förstora dem. Som den gången mellanbror dödade en humla och jag, i halvt panik, förklarade för min man att nu är det kört, vår son kommer att bli massmördare. Jag har läst att de ofta börjar med att ha ihjäl smådjur. Döda en humla. Den som är så söt, nyttig och ofarlig..Behöver jag säga att min man tyckte att jag överdrev en aning.)
Men ändå. Jag vill vara förberedd. Förberedd på att slåss för min son och hans liv i det verkliga livet. Inte via rollspel på nätet 24 timmar om dygnet.
Vår promenad då? Jo, den var mysig. Bland annat fick jag veta att mellanbror är kär. I någon annan än sin mamma. Snyft.
Här är lite bilder. Vi bor ca 2 km från storstaden Piteås puls och så här lantligt kan det vara där. Fantastiskt eller hur? Älskar skylten med älgar. Då känns det att vi är i Norrbotten.
Har ni några regler för dataspelande och hur fungerar dem?
/BB
(Alla bilder privata)
Kvinnligt och manligt - snarare personligt
Läser i NSD:s Affärsliv idag att det är för få kvinnliga chefer i kommunala bolag. Bilagan har följaktligen ett undertema med duktiga kvinnliga företagare i Norrbotten. Bra men ändå inte. Nödvändigt kanske men ändå upprörande. Varför kan inte kvinnligt och manligt istället handla om personer. Personer med olika personligheter, intressen, uttryckssätt, kompetens, vilja och ambitioner. Det är bra att synliggöra kvinnor, visst. Men varför måste man säga temat. Det blir liksom "nu ska vi visa att det minsann finns duktiga kvinnor, vi har grävt under alla stenar och tittat i alla utrymmen och se vad vi har hittat!" Jag får känslan att tidningen vill ha någon sorts kred för att de väljer att lyfta fram kvinnor istället för att faktiskt göra det. På ett mer självklart sätt.
Tänk följande. Att reportagen i tidningen skulle ha varit med oavsett könet på företagaren. Så många kvinnor, vad roligt, skulle du kanske tänka då utan att någon skrivit det på näsan. Först då tror jag att vi får förändringar. När kvinnor och män jämställs som de personligheter de är och efter de egenskaper de har och inte efter kön. När alla ser det lika naturligt att läsa om en kvinnlig framgångsrik företagare som en manlig utan att reagera nämnvärt.
Men ni måste läsa detta! Visste inte om jag skulle skratta eller gråta:
Frågan NSD ställde var "Är kvinnor bättre chefer?"
Pensionär svarar:
..."Kvinnor passar bättre som chefer för omsorgsjobb medan män passar bättre för resultatinriktade jobb. Det är fullt naturligt."
(Man tror att det är ett aprilskämt... men inte, han var med på bild och 1 april är först imorgon...)
en annan pensionär:
"Kanske. De håller i hushållet och allt hemma och är vana vid att fixa saker och ting. Och så dricker de inte lika mycket som män."
(Stackars fru!)
Tyvärr är det för lite kvinnor i ledande positioner. Den kvinnliga VD:n på Centek gjorde dock några riktigt bra analyser tycker jag. Bland annat att problemet ligger i att :
1. Kvinnorna inte finns i männens nätverk.
2. Män ser män. Kvinnor ser både kvinnor och män.
3. Det krävs mer av en kvinna än av en man för att nå position.
4. Vi klassificeras efter kön redan som barn.
Nej, detta skriver jag inte för att jag själv är sugen på högre karriär. (Där ser man kanske en annan anledning till att det är för få kvinnor i chefsposition... vi vill inte lika mycket som män??? Men nej, nu generaliserar jag ju igen....)
Jag har ganska stor insyn i problematiken och kan inte låta bli att engageras... för mina medsystrars skull, för ett fördomsfritt och jämställt samhälle för våra barn.
Vad tycker ni?
/BB
Tänk följande. Att reportagen i tidningen skulle ha varit med oavsett könet på företagaren. Så många kvinnor, vad roligt, skulle du kanske tänka då utan att någon skrivit det på näsan. Först då tror jag att vi får förändringar. När kvinnor och män jämställs som de personligheter de är och efter de egenskaper de har och inte efter kön. När alla ser det lika naturligt att läsa om en kvinnlig framgångsrik företagare som en manlig utan att reagera nämnvärt.
Men ni måste läsa detta! Visste inte om jag skulle skratta eller gråta:
Frågan NSD ställde var "Är kvinnor bättre chefer?"
Pensionär svarar:
..."Kvinnor passar bättre som chefer för omsorgsjobb medan män passar bättre för resultatinriktade jobb. Det är fullt naturligt."
(Man tror att det är ett aprilskämt... men inte, han var med på bild och 1 april är först imorgon...)
en annan pensionär:
"Kanske. De håller i hushållet och allt hemma och är vana vid att fixa saker och ting. Och så dricker de inte lika mycket som män."
(Stackars fru!)
Tyvärr är det för lite kvinnor i ledande positioner. Den kvinnliga VD:n på Centek gjorde dock några riktigt bra analyser tycker jag. Bland annat att problemet ligger i att :
1. Kvinnorna inte finns i männens nätverk.
2. Män ser män. Kvinnor ser både kvinnor och män.
3. Det krävs mer av en kvinna än av en man för att nå position.
4. Vi klassificeras efter kön redan som barn.
Nej, detta skriver jag inte för att jag själv är sugen på högre karriär. (Där ser man kanske en annan anledning till att det är för få kvinnor i chefsposition... vi vill inte lika mycket som män??? Men nej, nu generaliserar jag ju igen....)
Jag har ganska stor insyn i problematiken och kan inte låta bli att engageras... för mina medsystrars skull, för ett fördomsfritt och jämställt samhälle för våra barn.
Vad tycker ni?
/BB
Feber men glad ändå
Lillebror har feber idag. Så går det när man måste ta spruta på ett års kontroll! Eller också är det något annat som spökar. Vi får se hur det utvecklar sig under kvällen. Men han är ganska glad ändå, eller hur... jag älskar när han ler sådär pillimariskt...
Tycker inte om när barnen är sjuka, hinner alltid, trots tre barn, fara iväg i fantasin och skapa bilder av otäcka andningsuppehåll... Det brukar sluta med att jag ringer vårdcentralen eller akuten. Bara för att bli lugnad. Hellre ett samtal för mycket.
Förresten, någon som vet hur man ska hantera en 6, snart 7-åring som tycker allt och alla i hela världen är orättvisa mot honom och gnäller fram alla önskemål? Jag betalar bra...
/BB
Nu bloggar jag!
Det var tvunget. Jag var tvungen. Av en inre kraft som inte gick att stoppa. Tro mig, jag försökte. Jag har varit smygbloggläsare under en tid. Men nu vill jag komma ut ur garderoben. Det var inget lätt beslut. Jag har en tendens ibland att älta saker och ting... fråga min man :-)... Själv föredrar jag att kalla det analys. Jag vill gärna tänka lite innan jag agerar. I alla fall ibland.
Att blogga känns som ett stort beslut. Det tar tid, det ger prestationsångest, det anses ibland lite "fult" och verkar ibland nästan lite provokativt. Jag har fått höra kommentarer som "är inte bloggande väldigt exibitionistiskt?", eh, jaaaa, kanske det... "måste man hela tiden få bekräftelse utifrån?", "vad kan man skriva om som skulle intressera andra?" "varför vill man blogga, är inte det bara trams?". Jag vet inte. Men jag har i alla fall varit nödd och tvungen att skapa denna blogg. Jag bara måste få ett forum för mitt kreativa kaos. Det vill säga ett forum för att uttrycka mig själv, mina åsikter och mina intressen. Det är ju så förb-t kul att skriva!!
Sedan har jag också fått många hurrarop. Flera av mina vänner, nära och kära har sporrat mig. Tack! Det här känns hur roligt som helst. Och varför bloggar man då? Ja, som nybliven bloggare och amatör har jag kanske ett naivt svar.
1) Mitt stora behov av att uttrycka mig i skrift
2) Mitt behov att ha ett forum för att testa ideér, ställa frågor, få feedback
3) Hitta "likasinnade", de finns inte alltid fysiskt nära
4) Skapandet. Lägga ut mitt "skapande" och skapandet av bloggen i sig.
5) Min drivkraft tvingar mig att hitta ett sätt att kanalisera och samla alla ideér och funderingar på en och samma plats, kanske kan det göra att jag bättre kan analysera mig själv och mina egentliga behov/önskningar?
Ehhh, alltså jag sammanfattar. En plats för min psykoterapi. Plötsligt ser jag mig själv utifrån. Hoppas bara det speglar mig själv inifrån.
Jag var tvungen. Nu känner jag mig pirrigt lycklig. Nu börjar det. En nya era i mitt liv. (Ja, ja jag ska sluta tjata om detta, det känns lite krystat nu...)
Hoppas också hitta många nya inspirerande vänner därute! Har redan hittat bra bloggar som jag gärna återkommer till, ni kommer att hamna på min länksida.
/Barbro (ett fingerat namn, har inte bestämt mig ännu för att gå ut med riktigt namn då jag först vill känna mig för, tänker på barnen och resten av familjen)
Sidan är under uppbyggnad
därför hoppas jag på förståelse, välkommen tillbaka om några dagar...
