Flygresan

Vaknar utan att tänka på den nära förestående resan. Plötsligt känner jag. Magen knyter sig. Nu. Nu är dagen här. Ingen återvändo. Det känns trots allt bra.

Hettar i ansiktet. Svårt att andas. Pirrig. Kolsyra i benen. Vi är i luften. Kan man krocka med solen?? frågar mellanbror. Bra fråga. Inser att när jag blir rädd blir jag också svår att kommunicera med, vill bara stänga ute världen och koncentrera mig på att andas. Och på hur jag ska lyckas rädda tre barn ensam. Räknar inte med hjälp. Typiskt, ska alltid duktighetsnojan finnas med?

(Kan man krocka med solen? Privat bild)


Vi landar i Stockholm. Akut hunger, var ska vi hitta mat som alla gillar? Mc Donalds förstås. Plötsligt bråttom. Då ser vi. Den Längsta Kön Någonsin. Det vill säga innan Ikea öppnade i Haparanda. Min man försöker hitta hjälp men återvänder, högröd i ansiktet och heligt förbannad på alla egoistiska människor. Själv tycker jag bara att alla i kön ser ut som potentiella terrorister. Inser att jag är fördomsfull och försöker desperat analysera bort den gnagande oron, snart hysterin, som jäser i magen. Irrig i blicken och blank i pannan gör min man ett nytt försök. Mellanbror gråter. Förmodligen smittas han av vårt något panikartade beteende. Han kan inte acceptera att jag inte kan knyta hans skosnöre eftersom jag har lillebror på en arm och fem väskor i den andra samtidigt som jag försöker hitta en vänlig människa som kan hjälpa oss. Typ. Vem sa att det är roligt att resa med barn?
En insikt börjar ta form; charterresor är bra för barnfamiljer.

Efter en öl, hastigt men lite i smyg (jag är ju småbarnsmor), känner jag mig lite lugnare. Vi sitter i planet och jag ser mig omkring. Varför är det vatten på golvet? Läcka? Är det inte lite väl mörka moln? Varför anställer man inte stewarder/desses med mycket synliga muskler? Det skulle göra de resande (läs: mig) mer trygga och skulle kanske skrämma bort eventuella personer med elaka planer. Istället är de lika smala som Paris Hilton, och henne har man ju inte så stort förtroende för? i alla fall inte när det kommer till att rädda oss från fulla turister och galna terrorister.  Men muskulösa stewarder kanske inte skulle rymmas i gången.

Planet känns gammalt. Varför tar det så länge innan vi lyfter? Hur kan min man skämta nu? Jag orkar inte skratta men ändrar mig när storebror tittar på mig. Jag måste verka lugn inför barnen. Andas med magen. Inser att jag har för snäv blus för de sista knapparna sprättar? typiskt. Varför är man alltid fetare än man tror? Och varför vill man alltid försöka vara snygg när man reser?

Mellanbror är fortfarande tjurig. Ingenting är bra. Storebror spelar game boy. Lillebror är mest förundrad. Var är vi? Ovanför Toulouse enligt han som styr. Styrman. Aha, det förklarar flytvästar och inte fallskärmar. Känner för att citera mellanbror när vi åkte Vilda musen på Gröna Lund: ?Mer läskigt än roligt.?

Vad man måste uthärda för stunder av lycka?

   

Vi ska lära sönerna simma. Det är målet med resan. Allt annat är av underordnad betydelse. Dyra simlektioner kan man tycka.

Försöker vara pedagogisk. Dvs. milt motiverande och samtidigt glad och positiv. Eller? Som sagt vi försöker. Tålamod. Tålamod. Vi börjar med äldste sonen. Vill inte. Ingen tittar men alla ser? Tålamod. Glädje. Vi är här för att ha kul. Simma är kul.

Inte om man frågar storebror.

Mellanbror låtsassimmar, leker, hoppar och gör sådant som barn ofta gör när de är i vattnet. Inte storebror. Han håller sig i kanten och skriker som om han håller på att drunkna när två droppar vatten stänker upp på hans panna. Tålamod. Jag anstränger mig för att skratta och tvingar mig att se det från den humoristiska vinkeln. Det här är skitkul Barbro men du har bara inte insett det ännu.

På kvällen är vi trötta. Skulle göra restaurangbesök och kvällspromenad men inser att det blir hemmakväll när vi får bära mellanbror hem från affären. Helt slut efter dagens poolpass. Det är bara storebror som är avslappnat utvilad?tror jag det. Imorgon ska jag också hålla i mig i poolkanten och ta det lugnt.

Min man vill ta ett bad till, han ska träna dykning. Orkar 10 meter och håller på att få en infarkt? ?när jag var yngre orkade jag 25 meter ? pustar han medan ansiktsfärgen sakta dämpar sig. Skyller på en sträckning i ryggen. Lilla gubben har ju fått bära så mycket väskor? Ja, ja roligt har vi i alla fall.

På kvällen vill inte lillebror somna. Gråter hela kvällen tills han slutligen smäller av vid halv tio. Värmen och den nya obekanta miljön påverkar även honom såklart. Brukar vara otroligt nöjd och lättskött. Hoppas det vänder. Dricker ett halvt glas vin och läser Eva Dahlgrens bok, "Hur man närmar sig ett träd". Blir otroligt inspirerad. Hade jag inte varit tondöv skulle jag ha blivit musiker...

Kommer fram till att det är skapandet som är centralt i mitt liv. I stort sett allt jag tycker om att göra går ut på det, även barn och familj är ju en form av skapande eller formande. Skapande i alla former. Det gör mig lycklig.

Funderar över hur jag ska lyfta fram det ytterligare i mitt liv. 

Det växer bananer och lime utanför vår lägenhet. Häftigt. Det är så välskött. Tyckte innan vi kom hit att min trädgård vuxit till sig bra i sommar. HA! Plötsligt framstår min trädgård som nyplanterad. Här ser man hur det kan växa när förutsättningarna är riktigt bra.

En tanke smyger sig på. Är det så med barn också? Med de nödvändiga basbehoven tillsedda växer de och överlever men med optimerad omsorg och extra tillgodosedda behov så blomstrar de över förväntan och växer till oanade höjder? En otäck känsla av otillräcklighet tar över.

Hur ska man veta vilken miljö man erbjuder? En solig och varm Spanien miljö eller en torftig och kall Piteå miljö? Ja, ni hör ju. Nej, det är ju bildligt talat. Men allvarligt, alla vill ju det bästa för sina barn. Ve och fasa om de egentligen kunde ha blivit ännu lyckligare och mer framgångsrika om de fått andra förutsättningar än de vi kunnat erbjuda? Betyder det att miljö har större betydelse än biologiska faktorer? Jag är inte den första att fråga det, jag vet. Mängder av vetenskapliga undersökningar har försökt utreda det. Vet inte om någon allsmäktig sanning kommit fram. När jag sitter där på balkongen i Spanien och tittar på mina rofyllt sovande barn väljer jag att tro att vi är det bästa för våra barn. Det måste man ju tro.

Under kvällarna sitter min man och jag och resonerar. Varför åker man på semester till ett annat land? Vari ligger njutningen som gör det värt besväret? När är lyckan så stor att den överträffar plågan? (Ja, jag vet att det låter negativt men jag vill ändå ställa frågorna. Retoriskt.) Jag och min man söker svaret. Solen och värmen? Komma hemifrån? Komma från alla måsten och vardagliga krav? Vi enas om att det är möjligheten att vara tillsammans dygnet runt utan att behöva passa tider. Ingen som ska till skolan eller jobbet. Ingen telefon som ringer och ändrar planer. Ostörd familjelycka.

(Avskalat estetiskt utanför. Inte på rummet... Privat bild.)

Det är ganska skönt att vara asocial. Anonym. Någon annan. Ingen vet någonting om oss. Inga förutfattade meningar, inga förväntningar. Ingen prestationsångest. Känner mig avslappnad och tillfreds. Ensam i den stora massan. Här kan man ägna sig åt sin man och sina barn och sina egna tankar. Förlösande men också jobbigt. Sanningens minut för relationen.

Att bära eller bäras. Omhänderta eller bli omhändertagen? När, var, hur? Roller och känslor. Livets val och avvägningar. Klokhet och dårskap. Humor och allvar. Det är genom kontrasterna vi lever. Eller. Att bära eller bäras. Däri finns inga kontraster. Bara beroende. Jag är beroende av min familj.

Tänker att lycka är skört. Ena sekunden känner man den så tydligt och nästa sekund är den borta. Eller är den ständigt närvarande utan att man vet om det? Hur tar man reda på det? Skulle vilja hålla kvar den där insikten om lyckan hela tiden. Men inser att det är lika befängt som att tro att man skulle kunna ha julstämning året om. Poängen finns i kontrasterna.

Fokusering. Kontroll. Planering. Kontinuitet och konsekvens.

Allt måste fungera. Det får inte krackelera. Spricker det så faller allt. Fundamenten måste hålla. Barnen måste uppfostras, ledas, tas om hand, utfodras. Men framför allt, älskas. Kärlek. Det enda som kommer utan att man måste anstränga sig. Så mycket att det smärtar. Gör ont i magen. Lyckokänslor som blandas med ångest. Kärlek föder obarmhärtligen sårbarhet.

Barnen måste få leka. Livet måste vara roligt. Måste visa på möjligheterna och inte på svårigheterna. Inte fördöma. Peppa, motivera. Halvtvinga ibland. De måste ju få se. Vadå? Lyckan kommer till den som väntar. Eller tar för sig? Plantera och sedan skörda.

(Kallt vatten. Bäst att tänka sig för. Privata bilder)


Men vad ska man plantera? Är lycka samma för alla? Knappast. Hur vet man då?

Fascineras av den sociala ordningen som infinner sig vid poolen efter några dagar. Vem som ligger var. Var man inte lägger sig. Hur man testar sig fram och kollar reaktioner. Alla ser alla men ingen tittar. Utom maffiabossen med guldkedjorna och Marlboro paketet. Han tittar ogenerat och lite indignerat. Då och då lämnar han sin ensamma plats och går till restaurangen för att dricka en öl? eller kanske för att prata med personalen. Han verkar ensam, mer än bara ytligt.

Sedan har vi gigolon som har sin pojke med sig, som täckmantel?, för att spana in någon villig kvinna att få kontakt med. Extremt fåfäng. Fixar med håret och kollar att badbyxorna sitter rätt runt paketet hela tiden. Han går bara ner och badar när någon han spanat in går ner i poolen. Helst en kvinna utan man förstås. Sedan gör han allt han kan för att få kontakt medan han sporadiskt slänger några ord över axeln till sin son. Fascinerande, utan att jag förstår ett ord av det han säger går det att läsa av hans kroppsspråk så tydligt.

?Jesus?, skriker han, vän av ordning, mellan varven. Vill visa att han minsann har koll på sonen. Ser själv förvånad ut av sin insikt. Faktiskt ett riktigt clown ämne. Men av någon anledning tror jag inte att han själv skulle uppskatta att höra det?

Allt flyter. Alla är på plats. Plötsligt kommer två nya par. Man vet att de är nya för de verkar lite förvirrade över var de ska slå ner sina bopålar. Nej!?, där brukar ju paret med svärmodern och den söta dottern ligga. Känner en lätt panik men lugnar ner mig efter ett tag. Det verkar som om dem valt stranden idag, så det kanske fungerar trots allt. Ja, det är bara att konstatera, människan är ett vanedjur. Nej, imorgon ska jag vara lite busig och föreslå en ny plats. Nere under den stora palmen. Skugga men ändå med koll och nära poolen. Men det kommer nog inte maken att acceptera.

Mycket riktigt. Han blev riktigt upprörd och lämnade mig för att återta vår gamla plats. Då får vi ligga på var sin plats var hans uppriktiga och smått panikartade slutsats. Men jag kände själv att det inte kändes bra under palmen så jag gjorde reträtt. Folk kan ju tro att vi har problem i äktenskapet.

Jag köpte solglasögon igår kväll. Herregud vilken turistkommers. Vet inte om man ska skratta eller gråta. Likadana affärer överallt med exakt samma utbud. Turister måste vara oerhört uttråkade som shoppar i dessa affärer. Men jag är ju inte bättre. Måste dock bli lite imponerad över företagandet. Det är inget fel på entreprenörandan, orken och påhittigheten.

Slås av alla val man gör. Även de icke-val man gör som också slutligen blir ett val.

Tredje dagen dök (!) de upp. De finska badmössorna och deras ägare. Visste inte att det fanns de som fortfarande använde badmössor privat. Men i Finland verkar det hett. Två par i trettio-årsåldern placerade sig närmast poolen med var sin flaska öl (herregud, det är ju förbjudet enligt skyltarna!). Därefter plockar ett av paren fram sina badmössor och trär mödosamt på sig dessa innan de hoppar (ja, jämfota) ner i poolen.

Varför de har gummimössor på huvudet förstår jag inte då de inte en enda gång doppar sina vackra huvudbonader i vattnet. Efter en stunds simmande övergick det strävsamma och målmedvetna paret över till träning vid poolkanten. Någon sorts balettövning? Kunde det vara så att de i själva verket var professionella balettdansörer på semester? Hursomhelst såg det minst sagt dråpligt ut i den annars så avspända och lekfulla miljön. Jag kastar en blick på det andra paret för att se om de också ska åla sig in i några gummidräkter. (Jag förbereder mig på det värsta?)

Då ser jag kvinnan i förhållandet som sitter och läser en tidning och samtidigt verkar prata in något i en mikrofon. Wow, det här är några riktigt framstående finländare, det förstår man ju? okej. Känner lätt prestationsångest. Hon är författare och håller just på att läsa in en massa intelligenta formuleringar. Tur att jag skriver i min bok. Även om intelligensen kan ifrågasättas. Jag presterar i alla fall.

En stund senare ser jag henne bära någon form av bandspelare. Vilket ytterligare stärker min, just då, mycket trovärdiga teori. En timme senare noterar jag dock att kvinnan verkar flytta runt mikrofonen en aning mycket. Verkar skumt. Tycker att pratet ska bli svårfångat på något vis. Då ser jag.

Det är ju en liten fläkt eller fön hon viftar med framför ansiktet. Samtidigt som hon läser Se och hör. Typ. Intelligent. Av mig. Inte.

Men roligt. Skrattar åt mina slutsatser och fantasier och fördomsfulla noteringar, typiskt finländare att ha så mycket onödiga och smaklösa attiraljer, plockar ihop mina saker och fäster upp mitt klibbiga klorfyllda hår för att under stön och stånk ta mig två halvtrappor upp till lägenheten. Skulle ha behövt en badmössa och en fläktande fön.

Kvällen innan vi ska åka städar vi. Hur är det möjligt att ta med sig så mycket hemifrån? Vi skrattar och förfasas över hur mycket vi burit och kånkat på som vi aldrig har använt. Men man lär sig väl. Snarare, vissa saker lär man sig aldrig. Skyller på min flygnoja. Om vi skulle störta i något gudsförgätet iskallt land skulle jag i alla fall få nytta av min stickade tröja?

Trots städivern stressar vi nästan ihjäl oss på morgonen. Just när vi ska gå upptäcker min man att klockan går fel? Tåget går om 10 minuter. Och vi som ska forcera en backe som skulle få Gunde Svan att ropa efter mer havregrynsgröt. Maken tar täten och stannar ibland för att ropa åt oss att skynda oss. Jaha. Jag fattade inte att det var bråttom? ironi. Med en barnvagn och två barn som inte fattar vad bråttom är så är det milt sagt inte upplagt för ytterligare stress. Tack. Vill gråta i backen. Vill gråta över bilarna och deras tunnelseende ägare som kör som om de inte ville uppleva morgondagen. Vill gråta över alla blickar som skrattar i mjugg över den hysteriska familjen med dålig planering. Fast jag känner också det hysteriska skrattet bubbla upp, nej inte skratta, då tappar man ju all kraft. Kämpa storebror, Kämpa mellanbror, Kämpa Barbro...

Till slut ramlar vi in på perrongen. Min lätt (halvt hysterisk som sin fru) skärrade man sliter ut biljetter från automaten medan tåget öppnar dörrarna. Okej, nu har vi sju sekunder på oss att ta oss in med alla barn, barnvagn, väskor och oss själva. Svetten rinner efter ryggen, maken ser ut som om han håller på att få en hjärtinfarkt. Igen. Precis när dörrarna stängs vänder jag mig om för att räkna in fåren och ser då min älskade man stå med shortsen vid knäna och blotta sina, mycket utslitna och tragiska, kalsonger (som han valt eftersom han skulle byta sina svettiga kläder på flygplatsen och då slänga kalsongerna och spara 100 gram i vikt i väskorna? Ja, det är min man i ett nötskal).

Då började jag skratta, och kunde nästan inte sluta. Den bilden var så talande. Familjen Stress. I trängseln, det fanns inte plats för oss och inte flyttar sig spanjorerna eller försöker hjälpa till heller, står vi så där och tittar på varandra och skrattar. Jag älskar min familj. För vår humor och för att vi ändå väljer att försätta oss i dessa dråpliga situationer, gång på gång. Någon gång ska jag också berätta om när storebror försvann från hotellrummet på Globen mitt i natten... Samma känsla, total panik och sedan lättnad och hysteriska skratt... Vilket omvandlas till roliga och kärleksfulla minnen.

Nåja, vi kom fram till slut, trots obefintlig infrastruktur för barnfamiljer lyckades vi ta oss fram till flyghallen. Påminde min man om att nästa gång tar vi taxi, oavsett pris och köregenskaper. Han nickar förstrött och kastar en blick över hallen... "Där ska vi stå!", skriker han och kastar sig in i havet. Oh nej, nu är det dags igen...

(Mycket att titta på, synd att man inte kommer ihåg något av denna resa... Privata bilder)


/BB, lite klokare, lite gladare och lite mindre ressugen... Just då.

Men storebror lärde sig faktiskt simma och min man läste ut hela Da Vinci koden som legat och väntat på honom i ca ett år!

 

Det var tvunget. Jag var tvungen. Av en inre kraft som inte gick att stoppa. Tro mig, jag försökte. Jag har varit smygbloggläsare under en tid. Men nu vill jag komma ut ur garderoben. Det var inget lätt beslut. Jag har en tendens ibland att älta saker och ting... fråga min man :-)... Själv föredrar jag att kalla det analys. Jag vill gärna tänka lite innan jag agerar. I alla fall ibland.

Att blogga känns som ett stort beslut. Det tar tid, det ger prestationsångest, det anses ibland lite "fult" och verkar ibland nästan lite provokativt. Jag har fått höra kommentarer som "är inte bloggande väldigt exibitionistiskt?", eh, jaaaa, kanske det... "måste man hela tiden få bekräftelse utifrån?",  "vad kan man skriva om som skulle intressera andra?" "varför vill man blogga, är inte det bara trams?". Jag vet inte. Men jag har i alla fall varit nödd och tvungen att skapa denna blogg. Jag bara måste få ett forum för mitt kreativa kaos. Det vill säga ett forum för att uttrycka mig själv, mina åsikter och mina intressen. Det är ju så förb-t kul att skriva!!

Sedan har jag också fått många hurrarop. Flera av mina vänner, nära och kära har sporrat mig. Tack! Det här känns hur roligt som helst. Och varför bloggar man då? Ja, som nybliven bloggare och amatör har jag kanske ett naivt svar.

1) Mitt stora behov av att uttrycka mig i skrift
2) Mitt behov att ha ett forum för att testa ideér, ställa frågor, få feedback
3) Hitta "likasinnade", de finns inte alltid fysiskt nära
4) Skapandet. Lägga ut mitt "skapande" och skapandet av bloggen i sig.
5) Min drivkraft tvingar mig att hitta ett sätt att kanalisera och samla alla ideér och funderingar på en och samma plats, kanske kan det göra att jag bättre kan analysera mig själv och mina egentliga behov/önskningar?

Ehhh, alltså jag sammanfattar. En plats för min psykoterapi. Plötsligt ser jag mig själv utifrån. Hoppas bara det speglar mig själv inifrån.

Jag var tvungen. Nu känner jag mig pirrigt lycklig. Nu börjar det. En nya era i mitt liv. (Ja, ja jag ska sluta tjata om detta, det känns lite krystat nu...)

Hoppas också hitta många nya inspirerande vänner därute! Har redan hittat bra bloggar som jag gärna återkommer till, ni kommer att hamna på min länksida.

/Barbro (ett fingerat namn, har inte bestämt mig ännu för att gå ut med riktigt namn då jag först vill känna mig för, tänker på barnen och resten av familjen)