Kaos i hjärnkontoret


image284


Jag svämmar över.
Hur ska jag hinna uppleva och genomföra allt som just nu hopar sig likt floder av uppdämt vatten?
Mitt huvud är fullt av tankar och ideér.
Jag försöker sortera och strukturera.
Desperat söker jag platser i hjärnan att organisera.

Bilder. Textideér. Till jobbfliken.
Andra bilder och textideér. Till bloggfliken.
Kuddar. Tyger. Till hemfliken.
Tavlor att måla. Motiv. Till skapafliken.
Aktiviteter med barnen. Till familjefliken.
Bänkar. Staket. Planteringsideér. Till trädgårdsfliken.

Jag vill också.... Jag skulle dessutom kunna..... Men jag måste bara.... Sedan så borde jag också....
 kraaackkkeelll.......errrrra......rrrrr...... Vart ska allt detta vägen....?

Till utloppsfliken.

Hur ska jag hinna få utlopp för allt jag vill? Allt jag kan sätta ord på men också sådant som jag bara än så länge svagt kan förnimma? Svagt men så starkt att det nästan bedövar mig. Livet är för kort. Tiden sipprar mellan mina fingrar. Jag försöker stoppa flödet. Utan resultat. Hur stoppar man tiden? 

Kanske tur att jag börjar om att jobba imorgon.
Efter nio veckors (+ ett år innan dess) ledighet känns det nästan befriande att få släppa ut och ventilera.

Översvämmad av osorterade tankar som simmar planlöst omkring ser jag fram emot konstruktivt (?) tankearbete.
 
Fram till nästa efterlängtade ledighet.

Ärlighet varar längst?


image220

Varar ärlighet längst? När är det okej att vara ärlig och när ska man leverera vita lögner? Var sätter man gränsen?När man ber om en åsikt vill man då ha ett ärligt svar? Eller är det bara en social umgängesform?

Att inte såra någon känns viktigt. Å andra sidan. Hur ledsen blir man inte om man inte får ett ärligt svar och sedan får veta "sanningen" via en omväg eller uttalat på annat sätt...?


Är det egentligen intressant att få oärliga svar? En spegelbild som bekräftar allt du tycker själv och aldrig ifrågasätter? Hur utvecklas man då?

Egna insikter kostar så mycket i tid, misstag och livserfarenhet. Tänk om man istället kunde ha öppna dialoger och diskussioner kring våra olikheter och olika uppfattningar? UTAN att hamna i konflikter eller ovänskap. 

Var tycker ni att gränsen går? En kompis sa till mig att hon tyckte att gränsen gick vid "om man frågar om en åsikt vill man ha ett ärligt svar" men att råd och åsikter man inte frågat om ska aldrig uttalas. Ärligt eller oärligt?
Vilken inställning har du?

Okej, börja inte nu att kommentera ALLTFÖR ärligt, det är jättebra för självförtroendet med små vita lögner ibland (hahahahaaaaa...)   OCH, tro för allt i världen nu inte att jag inte är ärlig när jag besöker era bloggar, detta var menat i största allmänhet! (Ja, nu har jag minsann tjorvat in mig i garnnystanet... *skratt*) 

För övrigt har jag varit på Granngården och köpt planteringsjord och frön idag.... tänkte dock hålla mig till imorgon.. kan någon komma och hålla i mig!!! :-0

Jag och Mikael Persbrandt


image183




Hade en smått hysterisk dröm inatt...
Helt plötsligt befann jag mig sittande mittemot Mikael Persbrandt. Han smålog och tittade ömsint uppfordrande mot mig. Hrmpf.. vad VILL han? Denne ouppnåelige man, vad kan han vilja mig, en tafatt trebarnsmor från Piteå?Jag inser att jag förväntas säga något och märker, till min förvåning, att jag hasplar ur mig några halvdarriga meningar. Var kom dem ifrån? Då poppar plötsligt en kvinna fram i drömmen. "Jättebra! Den tar vi!" konstaterar hon nöjd. Vem är det som ska bli tagen? Och varför?

Det visar sig att jag är skådespelerska och har fått en roll mot min manliga (har inte så många...) idol Persbrandt. Hur sannolikt är det? Varifrån kom den drömmen? Har aldrig haft skådespelarambitioner eller drömt om gestaltningar av några som helst roller (har fullt upp att motarbeta könsroller i vardagen..).

Konstigt nog, med tanke på allt annat jag vill i livet.. Nåja, det roliga var ändå när jag i drömmen började intervjua (!!) kvinnan (...var för blyg för Persbrandt) i hopp om att bringa klarhet till anledningen av att jag hamnat i denna angenäma situation (ni ser, till och med i drömmen blir jag förvånad!! hahahaa). "Ja, men det är ju självklart, vi har haft ögonen på dig länge.... direkt du började kursen för skådespeleri". Aha, jag har gått kurs... ? (Var inte det i snickeri??) "Men måste man inte ha en gedigen utbildning för att få så bra roller..." nu försöker jag ge dem insikt i vilket misstag de kan ha begått... "Nej, nej det är andra egenskaper vi söker" säger hon övertygande. "Och som sagt, dig valde vi ut för länge sedan....".  Förvirringen är total, men jag behärskar min impuls att fly när hon avslöjar vad som komma skall...

Med skräckblandad förtjusning får jag veta att det ska bli lite heta, kärleksfulla scener. Så. Här har jag chansen. Att få kyssa Micke (ja, vi känner ju varandra nu...). Och dessutom få betalt för det. Jag är i sjunde himlen. Så vad gör jag då?

Jo, resterande tid av drömmen går åt till ett lätt panikartat letande efter min mobiltelefon....
 En telefon som hela tiden, av någon outgrundlig anledning, glider undan... Vid ett tillfälle blir jag överrumplad av en överförfriskad skådespelerska som, helt logiskt...hrm, ska ta vår bil av oss. Istället för att se mig själv kyssa Micke Persbrandt ser jag mig själv ålande på golvet i bilen, krafsande efter denna mobiltelefon som hela tiden gäckar mig.... Patetiskt. Jag är helt besatt av att RINGA hem till ALLA jag KÄNNER för att tala om att jag KOMMER att få KYSSA Persbrandt!!!! Istället för att faktiskt göra det..... snyft...gråt...tandagnissel... såklart kommer jag aldrig till skott innan jag vaknar. Frustrerad och okysst.

Var kom allt detta ifrån?
Uppenbarligen vill jag bli "upptäckt"???
Eller så vill jag verkligen INTE bli "upptäckt", jättejobbigt hur jag aldrig lyckades få till det... eller så kan jag inte "leverera" det förväntade när jag får chansen.... ve och fasa
Har bloggandet (eller fanns det där innan?) gjort att det viktigaste i mitt liv är att berätta om det som händer mig, snarare än att uppleva på plats?? (Bara detta inlägg är väl ett uttryck för det??)
Eller, är det själva trånandet efter Micke P som är grejen? Att jag är s-uellt frustrerad??

Hahahaha.... jaaa, det tål att tänkas på. Skulle dock gärna hoppa på den vagnen under drömtåget inatt igen... ska samla mod att kyssa Persbrandt och eftersom jag nu berättat för er alla kanske jag slipper leta mobiltelefonen...

Mysig måndag!

Vänskap




image181



Var på vårfest med jobbet i förrgår kväll. Efter en UNDERBAR middag som Bryggargatans Restaurang och Bar levererat påbörjade jag och några arbetskompisar en intressant diskussion. 

Har ni någon gång reflekterat över hur snabbt vänskap kan utvecklas när man känner på ett mer eller mindre instinktivt plan att man tycker om någon riktigt mycket?

Vänskap. Personkemi är namnet på själva formulan, inget nytt i sig, men likafullt är det ett fascinerande och ett outtömligt ämne att fundera kring. Det finns i mitt tycke tre varianter av personkemi/vänskap; ögonblicklig, efter några gånger och slutligen efter åtskilliga gånger, kanske år...  sedan finns det såklart ett spektra mellan ytligt artig till djup och innerlig.

Personkemi och vänskap är väldigt likt förälskelse... på många sätt är det ju faktiskt en form av förälskelse när man tänker efter... en av likheterna kan sägas vara att om vänskapen/förälskelsen är ögonblicklig kan den fort avta men tar det istället åtskilliga gånger innan den uppstår är det mer troligt att den håller i sig  i många år....

Jaha, tänker nu mina kära vänner som läser... vad är det nu hon vill säga... och vilken "grupp" tillhör jag? Eller, är hon så desperat efter vänner att hon nu börjat analysera för att få flera (åh,kolla rimmet =)
Ja, det kan ni ju grubbla på... =) hehehe..

Men vad är det då som framkallar vårt ömsesidiga gillande?
Lika intressen? Samma kön? Lika jobb? Lika "utseende"? Lika familjeförhållanden? Lika uppväxtmiljö? Lika ekonomiska förutsättningar? Råkar vara grannar eller arbetskamrater, dvs. kan inte undvika varandra?

Vissa vänner väljer man vissa andra får man. Med stigande ålder (det låter alltid som att jag är så lastgammal när jag drar upp min ålder......aaarrrgggh.... men vaddå, man blir faktiskt klokare med åren...) blir jag jag alltmer glad och lycklig över de vänner man får efter vä'gen. Nästan som en oväntad gåva. Överraskad...och glad som känns i magen. Skillnaden? Ja, när man är liten ägnar man hela sin tid (nästan) åt att odla vänskap och kamratskap och har då större utrymme att själv välja sina vänner. När man blir äldre och "vuxnare" gör man allt för att i alla fall behålla några av sina barndomsvänner men hamnar också i situationer där nya vänskaper kan dyka upp utan att man anstränger sig (ja, det är klart att man vill vara vänner med alla, jag menar inte så.... men att det blir något mer.. ni vet "riktig" vänskap).

När klickar det då? För att knyta an till framkallandet av vänskapen enligt ovan så undrar jag om det inte ändå är humor och lika grundvärderingar som är mest avgörande? I alla fall när det gäller ögonblicklig vänskap. Har ni någon gång varit i en situation där något hänt, någon har sagt något och JUST då får ni ögonkontakt med någon i rummet och, "klick", märker ni att den personen skrattar/reagerar på precis samma sak som du? The moment of true person chemistry.... (lite svengelskt men vaddå?)

Grundvärderingar i  betydelsen, likartad inställning till problemlösningar, etiska ramar, uppfostran eller andra "teorier" som vi alla lever efter men kanske inte är så medvetna om? Men håll i er,  nu blir det komplicerat... det behöver ju inte vara så att man alltid tycker lika. (Hrmmm, motsägelsefullt?!) Tvärtom kan den andra personen inte alls hålla med dig, men det är ÄNDÅ något i hur ni resonerar som gör att ni respekterar/tycker om varandra. Det är nu jag tappar tråden lite... men fortsätt läsa för all del... =)

Mitt resonemang bygger på uteslutningsmetoden. Jag har vänner som inte alls är speciellt förtjusta i trädgårdsarbete, snickerier eller bloggande för den delen... alltså tycker jag man kan utesluta gemensamma intressen. Jag har vänner som inte har barn, vänner som bor 150 mil härifrån, vänner som jobbar med helt andra frågor, vänner som inte alls har samma åsikter som mig.... osv. Nej, humor och grundvärderingar bygger vänskap.

Men vet ni vad som är ÄNNU mer intressant? Jo, varför man ibland instinktivt INTE tycker om någon. VAD kan det bero på? Motsatsen? Dvs. inte samma humor och grundvärderingar. Nej, jag tror att man då måste söka mycket längre ner i det egna jaget.... det är något annat som spökar....  något som den andra personen triggar fram som vi inte är så medvetna om hos oss själva och som vi kanske inte heller är så stolta över... (Kan det vara fördomar, hörsägen, utseende mm???) Men det kanske vi inte ska gå in på denna sena lördagskväll. .... inlägget blir för långt...

Eller vad säger du? Vore jätteintressant att veta om du någon gång känt av den där omedelbara personkemin och reflekterat över vad den kan ha berott på?

Bilden ovan. Jag har bytt till nya "vardagsgardiner" i vardagsrummet idag. Tidigare hade jag kopparbruna sidengardiner som visserligen var mysiga under vintern men nu bara kändes fel... Nu ska ljuset in... och wow vilken effekt det blev med vita genomsläppliga gardiner. Helt underbart... OCH avskyvärt när mina smutsiga fönster blottades.... men det är en annan historia... VAR glada att jag inte visar er resten av huset... alla saker som fick tryckas in i köket för att dessa "välstädade" bilder skulle tas... hahahahaha.... OM ni undrar varför jag inte har något fint på bordet (vilket ni gör, eller hur???hehehehe... not...) så beror det på min klåfingrige son som inte lämnar en pinal därhän... om ni tittar noga på bilden ser ni hans hand som hunnit greppa fjärrkontrollen.. hahahaha... tur att han är så söt. Han är förlåten...

Glad lördag på er,
kramar


Gravid vid 40

image168
Har hittat till Isobels text och verkstad och läst lite om hennes nya bok. Kände plötsligt att jag ville lägga in en text som jag skrev när jag blev gravid med lillebror för ca 1,5 år sedan...

Att få barn innebär inte bara en enorm glädje, utan även att man utsätter sig för oro. I själva verket tror jag att barn är förenat med en ständig form av grundläggande oro. Den finns invävd i föräldraskapet och bara växlar i styrka.

Läser i svenska akademins ordlista att oro kan översättas till; "åstadkomma störningar i någons normala tillvaro". Det kanske är så, men i så fall är det i positiva störningar. Och, vad vore livet utan störningar eller förändringar? Att känna oro är ju också att bry sig om.

Jag väntar mitt tredje barn, fyller 40 år i januari, och har en bakgrund med åtta tuffa barnlösa år innan vår förste son äntligen föddes. När jag i somras upptäckte att jag var gravid igen och gladdes åt att jag trots allt kommer att få den stora familj jag alltid önskat, började jag och min man också att diskutera fördelar och nackdelar. Just då var det mycket artiklar i tidningarna om riskerna med graviditeter för "äldre" kvinnor. Åldern för förstabarnsföderskor stiger och med det följer att många är över 40 när de får barn, vilket innebär högre missfallsrisk, högre risk för handikappade och sjuka barn, högre risk för komplicerade förlossningar osv.

Vi beslutade oss för att göra ett fostervattenprov. Tankarna upptogs dag och natt av det svar vi skulle kunna få och konsekvensen av det. Jag ångrade många gånger att jag ens ställt frågan, varför ställa en fråga när man inte vill höra svaret? Ena dagen var jag fast besluten att, om det var något allvarligt fel, så fanns ingen annan utväg än att göra abort. Vi har redan två barn och de förtjänar all uppmärksamhet de kan få och all tid vi kan ge. Skulle vi beröva dem det och istället vara tvungna att ta hand om ett svårt sjukt barn? Tankarna växlade över i ett virrvarr av dåligt samvete och av etiska bryderier.

Alla barn förtjänar att leva och är välkomna som de är. Klarar jag att ta ett beslut som skulle göra slut på ett barns liv? Jag läste och fick höra berättelser om starka kvinnor som tagit tuffa beslut om abort och aldrig ångrat sig, kvinnor som trots nära relation med svårt handikappade barn också valt att göra fostervattenprov för att kunna välja bort det om det skulle drabba dem. Men också om lyckliga familjer där handikappade barn är solstrålen och den stora kärleken i deras liv, det bästa som hänt dem.

Min läkare ansåg att man inte skulle göra provet om man inte beslutat hur man ska göra innan. Lätt att säga. Provet tas relativt sent i graviditeten och innan svaret kommer har man börjat känna sparkar och högst påtagliga livstecken från fostret. Då blir det smärtsamt tydligt att verklighet och teori är två helt vitt skilda ting.

När riktig oro fastnar i ens medvetande är det svårt att tänka bort den. Speciellt om det gäller barn och livsfrågor. Min hjälp blev att jag valde att prata med nära och kära, vänner och arbetskollegor och kunde på så sätt hantera mina funderingar under den fasansfullt långa tiden på nästan tre veckor innan vi fick svaret. 

Provet var utan anmärkningar och jag är väldigt lycklig att jag slapp göra ett val. Min slutsats kring oro är att det är ett i grunden sunt tillstånd som bottnar i en rädsla att förlora det man har, vilket är högst naturligt. Men får oron för stor makt kan den göra att man förlorar förmågan att bedöma riskerna och anledningen till oron på ett rationellt och sunt sätt.

Min oro finns förstås kvar, fortfarande är det mycket som kan hända, både med de barn jag har och det barn jag väntar. Men så är det, med ansvar följer oro och med oro följer lycka. För visst är det så att dessa "störningar" som barnen orsakar i vår "normala" tillvaro också är grunden till vår lycka. Att utsätta sig är att leva.

  

RSS 2.0