När tisdagstemat är charmigt måste jag ta tillfället och visa mina föräldrars stuga vid en insjö här i Piteå.

Hit flyr vi undan stress och måsten. Här latar vi oss och njuter av den tysta och naturnära miljön.
Här står tiden stilla... välkommen till världens charmigaste stuga och spa!

Nu finns den där. Min stentrappa. Under korkeken  den stora häggen ligger den inbäddad i, ja just nu bara tråkig gräsmatta och jord, men tanken är förstås att få till lite mer lummig och vacker sidoentre... Stentrappen kommer inte att användas dagligen, däremot känns det bra att kunna gå ner till vägen på långsidan, inte minst med tanke på lillebrors framfart....

Nu får den ligga till sig. Till våren får vi se hur den klarat påfrestningarna.... 

Helgen har regnat bort. Lillebror har varit krasslig efter en veckas tuff inskolning på dagis... Jag är helt knäckt. Blotta tanken på att lämna bort lillebror gör mig gråtfärdig. Hela veckan har han tittat på mig med stora ögon, tagit min hand och lett mig bort till utgången.... "Jag vill inte vara här..." ber han med sina vackra ögon. Hur känns det? Inte bra, det kan jag försäkra. Men det kommer såklart att gå bra. Efter tre barn så vet mitt förnuft att känslan av att vara-en-mamma-som-överger-sitt-barn kommer att försvinna... 

Jag tror att det är extra mycket separationsångest denna gång. Tredje gången gillt. Sista gången. Nu är babytiden över. Den totala hängivna mamma-mys-när-det-inte-finns-någon-annan-perioden är obönhörligen till ända. Jag vill hålla kvar tiden.... inte släppa.... jag vill återuppleva allt... alla underbara småbarnsår.... suck...

Visst finns det mycket att glädjas åt också. Jag hade tur som fick plats. Dagiset ligger 300 meter från vårt hus, personalen är underbar och det står 20 barn i tur för att få komma in. Jag har haft tur. Vi har haft tur.

Tur att man vänjer sig.

Såg programmet Paradiset som sändes på SVT i våras och kom att tänka på min farfar.
Han var en kärleksfull man men med ett hett temperament. Bjuder här på några korta historier om honom.


Farmor och farfar skulle lägga sågspån på vinden och min gracila farmor, alltid iklädd högklackat, fick uppdraget att ta emot. Stående på vingliga ben i vindsluckan famlade hon efter farfars uppräckta säckar. Min farfar, het och otålig, tyckte att det gick alldeles för långsamt och forcerade därför fram säckarna. I alldeles för hög hastighet. Min stackars farmor råkade till slut tappa taget om en säck som gick sönder varvid sågspånet föll över farfars numera högröda ansikte. "Men sko I komma opp o dräppa dä!" ....  (Men ska jag komma upp och döda dig!)

Min farfar hade inte hög tilltro till sina söner och deras praktiska sinnelag. Detta i kombination med hans otålighet gjorde att de många gånger bävade för att hjälpa honom bygga. En gång skulle ändå min far göra en insats. Farfar stod på stegen till huset och ropade till min far att han skulle hämta hammaren. Min far, som inte ärvt farfars snabbhet, började gå mot garaget i sakta lunk. Farfar började svära och gorma och hann hetsa upp sig rejält innan pappa var tillbaka med hammaren. "Ge hit´n!" skrek farfar och greppade efter hammaren alldeles för tidigt några gånger. När han till slut fick tag i den drog han så kraftfullt till sig den att den for rakt in i ena glasögat och spräckte hela glaset. "Men!! Siiii dö nö vo dö ha gjårt!!!!"... (Men ser du nu vad du har gjort!!)

I slutet av min farfars tid som bilförare skulle min kusin och farfar ut på biltur. Farfar gick i förväg till garaget och precis när kusinen kommer in i garaget ser han min kära farfar sitta i baksätet av bilen och förtvivlat skrika: "Men vem f-n ha stöli rattn?!!" (Men vem f-n har stulit ratten!)

Farfar tyckte om bilar och köpte ett flertal under sin livstid. Vid det sista bilbytet var han inte nöjd. Han deklarerade högljutt för oss alla och senare i telefonen till den stackars försäljaren att "biln jenna jär inte bra! hä skrammel och lev om hela tidn man kör´n!! nog är e väl fördj-igt att man it sko få en bil som fungär!!" (Den här bilen är inte bra! Det skramlar och lever om hela tiden när man kör! Nog är det väl fördj-igt att man inte ska kunna få en bil som fungerar!) Han åkte iväg i argen till bilfirman och gick omkring i affären och domderade vilt till alla försäljare. Sälja bilar som var i så dåligt skick! Efter en stund kom en person från verkstan in i affären och sa: Vi har hittat felet nu. Det var ett kasettband som låg och skramlade i handskfacket!...

Farfars otålighet tog sig också andra uttryck... Farmor och farfar hade bestämt sig för att åka iväg och hälsa på en av sina söner. "Vänt bara nålta" sa farmor och gick iväg på toaletten. (Vänta bara lite.)
När hon kom ut hade farfar redan åkt.

En gång när jag skulle iväg till gymnasieskolan för att skriva ett prov missade jag bussen. Desperat ringde jag till min farfar och bad att han skulle skjutsa mig. Sent omsider när han dök upp hade han lånat mina kusiners föräldrars VAZ, en bil farfar aldrig tidigare kört. Bilresan var en hårresande upplevelse. "Men farfar, akta det kommer någon och går där!" skrek jag förtvivlat vid några tillfällen och såg hur vettskrämda människor fick slänga sig i dikena för att överleva farfars vilda framfart. När han väl fått upp farten vägrade han att sakta ner. Stoppskyltar och väjningsplikter passerade obemärkt förbi. "No hinn döm stannn... döm si mä jö..." var hans enda kommentar. (Nog hinner de stanna, de ser ju att jag kommer.) Omskakad men vid liv kom jag slutligen fram och min farfar skrockade glatt " I bruk säg dell farmor att i skull ha blevve en racerförar....".... (Jag brukar säga till farmor att jag borde ha blivit en racerförare...) Tror jag det.

Det var min farfar det. Otaliga gånger glömde han deras älskade hundar "Kiss me Quick" (Ja, den hette så =), men kallades i dagligt tal för Kiss me) och Tom, två dvärgspetsar som Paris Hilton skulle ha varit grön av avund för att få ha i sin handväska. Han var så otålig att komma iväg och vi fick alltid ringa efter en stund och fråga om de inte glömt något. Då ska man veta att detta är jämförbart med att vi skulle glömma våra barn...

Kiss me var en arg rackare. På sin ålders höst hade hon inga tänder men däremot gick hon allt som oftast omkring och sög på en tutte som hon snott av någon av barnbarnen. Det såg väldigt märkligt ut. Tutten, sin sovplats och farfar var hennes ögonstenar och ve den som gjorde något utfall mot dessa tre älskade ting. Därför blev det såklart lite av en sport att reta henne lite... en välriktad försiktig spark mot sovplatsen gjorde henne galen av ilska och hon skällde och morrade som en tok innan tutten lugnade ner henne. Vi barnbarn tyckte det var väldigt kul.... stackars liten.

Han älskade också att retas med de små barnbarnen. Bland annat brukade de få i uppdrag att räkna hans tänder. Mitt när de höll på lossade han på löständerna så att de föll ner från gommen och barnen storskrek av fasa... Han slutade aldrig skratta åt deras förfärade miner...

Kanhända det dyker upp fler dråpliga historier om min farfar, vissa kommer jag själv ihåg medan andra har jag fått berättat av kusiner och föräldrar... sov gott farfar, vi saknar dig och dina roliga upptåg!

(Tillägg: Missade tisdagstemat igår men såg att temat var grönt, och då hakade jag på eftersom mitt tema för ovanstående bilder just var grönt: limegrönt.... lite fegt men hoppas på överseende =)

Nu är jag tillbaka i trädgårdsarbetet. Kommer därför att visa lite bilder därifrån här framöver. Inte minst ser jag fram emot (?) att visa min nya grusade gång och stentrappa... när den blir klar, SNART!! Kan konstatera att det inte är helt lätt längre att utöva koncentrationskrävande sysslor med en 17 månaders MYCKET aktiv kille som ska ha med mamma på allehanda andra äventyr... TROTS att jag har försökt få honom med i arbetet med kratta och spade... =)

Nåja, det ska nog bli en trädgårdsmästare av honom till slut... tredje gången gillt...

Löken är en afrikansk lilja, visst är den vacker? Fler bilder kommer, det är inte det enda som blommar eller är vackert just nu...

PS är det någon mer än jag som alltid får kärleksöverskott när jag ser mina (eh, ja era i ert fall) sovande barn? Allt är förlåtet och jag kan inte förstå att jag någonsin igen kommer att bli arg på dem?? Det förfaller som helt otänkbart plötsligt och jag skulle vilja väcka dem och överösa dem med kärleksförklaringar (vilket jag förstås också gör i vaket tillstånd men ändå...)  DS

Äntligen. Vårt arbets/datarum är till slut nästan färdigt...

Vilken arbetsinsats (sa hon skrytsamt utan att blinka...)! Jag är inget större proffs på inredning men jag måste säga att jag blev nöjd. Visserligen var förutsättningen god (det gick inte att få det sämre) men oj vad glad jag är åt att rummet blev så funktionellt!! Här kan vi nu samla alla våra tidningar (jag och min man älskar tidningar bägge två, jag inredning och han båt och skoter), men ingen av oss vill kasta bort några när vi läst dem... det är ju lika roligt att kolla i gamla exemplar.... och man vet aldrig när lusten faller på... (vill skyndsamt tillägga att jag också läser många böcker... vill ju inte att ni ska tro att jag är ytlig...hehe)

(Så söker ni något exemplar av Sköna Hem/Hus och hem eller Elle interiör sedan 2000, jag var TVUNGEN att kasta tidningarna från 90-talet,  tveka inte att höra av er =)

Efter denna energitömmande uppgift är jag inte bara nöjd utan också helt botad från all längtan att åka till Ikea.
Jag, min mindre glade man, min entusiastiska svägerska och snälla lillebror fick nämligen uppleva en något kaosartad dag på detta välbesökta varuhus.

Det började bra.
Efter en trevlig bilfärd, då min man fick en väl formulerad lektion i varför omega 3 är så bra för alla hans krämpor? och lillebror var så tillfreds att svägerskan undrade om jag gett honom lugnande inför avfärden, var vi så framme i länets stora handelsmetropol (vem hade satsat på det för fem år sedan?)

Min man, lite utsliten och desperat angelägen om att ytterligare skjuta upp det ansträngande besöket på varuhuset, åker iväg för att proviantera finländsk starkdricka. En god idé eftersom just den uppgiften alltid lyckas få honom på bättre humör...

Jag och svägerskan däremot är fulla av förväntan och rusar raskt in i den mångkulturella gemenskapen.
Vi avverkar första avdelningen med lättsamma leenden och uppsluppna skratt, ett beteende man kan känna igen hos shoppande personer som tryggt kan ta nya intryck utan att påverkas nämnvärt eftersom de redan vet var de ska och vad de ska köpa. Med en väl genomtänkt inköpslista i handen skulle detta besök vara raskt avklarat. Det var i alla fall det argument jag framfört till min skeptiske make...

Första chocken var sveket av trotjänaren Billy. Min svägerska hade försiktigt frågat om vi inte ändå skulle ringa dagen innan för att försäkra oss om att Billy the bokhylla verkligen fanns på lager varvid jag skrattade lite överseende och gjorde fullständigt klart att "Billy?" Det är helt uteslutet att den bokhyllan är utsåld, det är ungefär som att det skulle vara slut mjölk på Ica. Och det händer väl aldrig? sa jag och tänkte tyst för mig själv att svägerskan förstås inte visste bättre. Det finns inget Ikea där hon bor i USA. Än. Vilket naturligtvis måste ses som en förmildrande omständighet. "Ja, men då så" svarar hon urskuldande. 

Och här står jag då med en mycket lång näsa och ett mycket förläget leende. "Oj då, vem hade kunnat tro det??" säger jag lite trevande medan jag känner rodnandet ta fart på kinderna. "Ehhh, ja, jag nämnde ju det här med att ringa men det var liksom ingen som nappade på det...." hör jag henne säga. "Ja, det var ju lite dumt, erkänner jag skamset,  men vad gör vi nu?"

Jag ringer såklart till min man. Min lugne man som alltid kan komma med någon genomtänkt lösning.
"VA????!!!  G-d förb-ade, j-vla, sk-t Ikea!!! säger han. Jag får hålla luren på lite avstånd. "Ja, vänta får du prata med försäljaren" säger jag INTE, men däremot eldar jag på ytterligare genom att meddela att vi också, dvs. lillebror, tappat sin tutte och jag har ingen i reserv. Kris nr 2. "Så du måste nog åka förbi en bensinmack och köpa några tuttar..." mumlar jag försiktigt. 

Slutligen lägger sig chocken kring Billy och mitt lätt förvirrade letande efter den borttappade tutten avslutas. Jag och svägerskan försöker istället vara konstruktiva och hitta nya lösningar. Efter mycket funderande hittar vi så ett bra alternativ, stommar för badrumsskåp. Ja, vad gör man när man är desperat? Min man, som nu anslutit med nya tuttar och med en ny och mer positiv ansats gör klart att vad som än händer så åker VI INTE hem tomhänta. Rummet ska färdigställas och därmed basta. 

En bra föresats. Men ack så svår att genomföra. Först på fjärde försöket hittade vi en sittbänk som fanns på lager. Då kanske jag inte behöver påminna om ansträngningen att först se ut alternativ på utställningsavdelningen, ta sig genom hela varuhuset för att sedan upptäcka på lagret att varan var slut. Nej, de hade missat att informera om det... Vid ett tillfälle kom vi så långt som till kassan med en, vad vi trodde, perfekt sittbänk som visade sig vara ofullständig och i fel färg.... 

Här skulle man kunna tycka att det var nog med motgångar. Men icke. 
Någon gång under våra svettiga förhandlingar och lösningsorienterade funderingar lyckades lillebror tappa bort sin snuttefilt. Då var det verkligen kris. Jag var i själva verket i totalt upplösningstillstånd och fick kämpa hårt för att inte slita mikrofonen från den trevligt avslappnade personalen som alla upprepade samma fras "Allt upphittat lämnas in till reklamationsavdelningen så gå och fråga där. De finns vid utgången." Ja, men jag har ju nyss tappat den! Den kan inte ha hunnit dit!!? Jag ville skrika ut att varuhuset skulle utrymmas för att jag måste hitta sonens snuttefilt.... Det låter kanske lite desperat. Men så var jag också just det. Desperat. 

Vi har nämligen bara en snuttefilt. Min son gråter floder varje gång jag måste tvätta den. Han står framför tvättmaskinen och pekar förebrående på mig medan tårarna trillar nerför hans kinder.... "Dä, dä, Näää, Nääää".
Han kan inte sova utan filten. Jag kan inte sova om inte lillebror sover. Hela familjens välbefinnande stod på spel. Filten fungerar som tröst, mys och täcke. Allt i ett. Och nu var den borta. Kris nr 7. Typ. Men nu på allvar.

Bragden att hitta filten var svägerskans. Tack och lov. Jag har aldrig upplevt en sådan lättnad. Vid det här laget var vi ganska möra. Utmattade, trötta och botade. Från Ikea sjukan. 

Fullt medicinerade och friskförklarade kom vi slutligen hem. Och inte var vi tomhänta heller. För att uttrycka det milt så fanns det inte plats ens för servetter när vi väl lastat bilen klart. Men tuttar och snuttefiltar var med... 

Försenade två timmar till kvällens middag hos goda vänner var vi rörande överens om följande:
Det dröjer MINST ett år innan nästa Ikea besök.





 

Sockrigt. Så det smakar i munnen. Riktigt härligt sockersött.
Så att ett åhhhh undslipper utan att man tänker på det.
Så att man får gåshud.

Ett ögonblick, en smak, ett utseende, ett mönster eller några fina ord. Något man älskar eller inte kan värja sig emot.

Det är sött för mig.




Bildtext: Lillebror och hans tremenning fångade i ett ljuvligt ögonblick. Jordgubbar på stugans loppisfyndade bricka tillsammans med lite omaka glastallrikar....


 

Tisdagstema på en torsdag. Har haft två dagars intensivt städande och röjande på schemat och har därför missat temat denna vecka. Men eftersom det passade så väl in i mitt nuvarande arbetsprojekt hakar jag ändå på...

Det började med att vi ska göra om vårt arbets/datarum vilket medförde att jag var tvungen städa ur klädkammaren för att få plats med lite annat där. Två stora sopsäckar kläder samt en stor kartong mammakläder blev resultatet. Men när jag röjde där upptäckte jag röran i tvättstugan och så blev det några timmar där också... Från arbetsrummet fick vi över ett skåp, alltså började jag och storebror att städa hans rum för att kunna flytta skåpet dit istället. Sagt och gjort.

Allrummets skåp behövde plötsligt förvandlas till makens barskåp. Jaha, det var bara att börja städa där också...

VAD mycket saker man samlar på sig!! Det är sjukt... och möbler....

Nåja, snart är allt klart i arbetsrummet i alla fall, det kommer att bli väldigt mycket mer funktionellt än tidigare. Tyvärr har bilderna jag tog på misären där tidigare ramlat bort...hade gärna velat haft före och efter bilder. Vi ska på Ikea imorgon och komplettera lite med några skåp, sedan är det klart.. åh, vilken känsla.
Rummet har tidigare varit en mardröm för varje feng shui entusiast..

Som ni kan se har nu allsköns bråte hamnat i garaget..... det är bara att hoppas att regnet fortsätter... =)

Hoppas kunna bjuda på några efterbilder av arbetsrummet efter helgen...