Min farfar och Kiss me Quick



image272
Såg programmet Paradiset som sändes på SVT i våras och kom att tänka på min farfar.
Han var en kärleksfull man men med ett hett temperament. Bjuder här på några korta historier om honom.


Farmor och farfar skulle lägga sågspån på vinden och min gracila farmor, alltid iklädd högklackat, fick uppdraget att ta emot. Stående på vingliga ben i vindsluckan famlade hon efter farfars uppräckta säckar. Min farfar, het och otålig, tyckte att det gick alldeles för långsamt och forcerade därför fram säckarna. I alldeles för hög hastighet. Min stackars farmor råkade till slut tappa taget om en säck som gick sönder varvid sågspånet föll över farfars numera högröda ansikte. "Men sko I komma opp o dräppa dä!" ....  (Men ska jag komma upp och döda dig!)

Min farfar hade inte hög tilltro till sina söner och deras praktiska sinnelag. Detta i kombination med hans otålighet gjorde att de många gånger bävade för att hjälpa honom bygga. En gång skulle ändå min far göra en insats. Farfar stod på stegen till huset och ropade till min far att han skulle hämta hammaren. Min far, som inte ärvt farfars snabbhet, började gå mot garaget i sakta lunk. Farfar började svära och gorma och hann hetsa upp sig rejält innan pappa var tillbaka med hammaren. "Ge hit´n!" skrek farfar och greppade efter hammaren alldeles för tidigt några gånger. När han till slut fick tag i den drog han så kraftfullt till sig den att den for rakt in i ena glasögat och spräckte hela glaset. "Men!! Siiii dö nö vo dö ha gjårt!!!!"... (Men ser du nu vad du har gjort!!)

I slutet av min farfars tid som bilförare skulle min kusin och farfar ut på biltur. Farfar gick i förväg till garaget och precis när kusinen kommer in i garaget ser han min kära farfar sitta i baksätet av bilen och förtvivlat skrika: "Men vem f-n ha stöli rattn?!!" (Men vem f-n har stulit ratten!)

Farfar tyckte om bilar och köpte ett flertal under sin livstid. Vid det sista bilbytet var han inte nöjd. Han deklarerade högljutt för oss alla och senare i telefonen till den stackars försäljaren att "biln jenna jär inte bra! hä skrammel och lev om hela tidn man kör´n!! nog är e väl fördj-igt att man it sko få en bil som fungär!!" (Den här bilen är inte bra! Det skramlar och lever om hela tiden när man kör! Nog är det väl fördj-igt att man inte ska kunna få en bil som fungerar!) Han åkte iväg i argen till bilfirman och gick omkring i affären och domderade vilt till alla försäljare. Sälja bilar som var i så dåligt skick! Efter en stund kom en person från verkstan in i affären och sa: Vi har hittat felet nu. Det var ett kasettband som låg och skramlade i handskfacket!...

Farfars otålighet tog sig också andra uttryck... Farmor och farfar hade bestämt sig för att åka iväg och hälsa på en av sina söner. "Vänt bara nålta" sa farmor och gick iväg på toaletten. (Vänta bara lite.)
När hon kom ut hade farfar redan åkt.

En gång när jag skulle iväg till gymnasieskolan för att skriva ett prov missade jag bussen. Desperat ringde jag till min farfar och bad att han skulle skjutsa mig. Sent omsider när han dök upp hade han lånat mina kusiners föräldrars VAZ, en bil farfar aldrig tidigare kört. Bilresan var en hårresande upplevelse. "Men farfar, akta det kommer någon och går där!" skrek jag förtvivlat vid några tillfällen och såg hur vettskrämda människor fick slänga sig i dikena för att överleva farfars vilda framfart. När han väl fått upp farten vägrade han att sakta ner. Stoppskyltar och väjningsplikter passerade obemärkt förbi. "No hinn döm stannn... döm si mä jö..." var hans enda kommentar. (Nog hinner de stanna, de ser ju att jag kommer.) Omskakad men vid liv kom jag slutligen fram och min farfar skrockade glatt " I bruk säg dell farmor att i skull ha blevve en racerförar....".... (Jag brukar säga till farmor att jag borde ha blivit en racerförare...) Tror jag det.

Det var min farfar det. Otaliga gånger glömde han deras älskade hundar "Kiss me Quick" (Ja, den hette så =), men kallades i dagligt tal för Kiss me) och Tom, två dvärgspetsar som Paris Hilton skulle ha varit grön av avund för att få ha i sin handväska. Han var så otålig att komma iväg och vi fick alltid ringa efter en stund och fråga om de inte glömt något. Då ska man veta att detta är jämförbart med att vi skulle glömma våra barn...

Kiss me var en arg rackare. På sin ålders höst hade hon inga tänder men däremot gick hon allt som oftast omkring och sög på en tutte som hon snott av någon av barnbarnen. Det såg väldigt märkligt ut. Tutten, sin sovplats och farfar var hennes ögonstenar och ve den som gjorde något utfall mot dessa tre älskade ting. Därför blev det såklart lite av en sport att reta henne lite... en välriktad försiktig spark mot sovplatsen gjorde henne galen av ilska och hon skällde och morrade som en tok innan tutten lugnade ner henne. Vi barnbarn tyckte det var väldigt kul.... stackars liten.

Han älskade också att retas med de små barnbarnen. Bland annat brukade de få i uppdrag att räkna hans tänder. Mitt när de höll på lossade han på löständerna så att de föll ner från gommen och barnen storskrek av fasa... Han slutade aldrig skratta åt deras förfärade miner...

Kanhända det dyker upp fler dråpliga historier om min farfar, vissa kommer jag själv ihåg medan andra har jag fått berättat av kusiner och föräldrar... sov gott farfar, vi saknar dig och dina roliga upptåg!

(Tillägg: Missade tisdagstemat igår men såg att temat var grönt, och då hakade jag på eftersom mitt tema för ovanstående bilder just var grönt: limegrönt.... lite fegt men hoppas på överseende =)

Examen framkallar vemod och lyckokänslor




image225


Nu är det sommarlov för alla barn.

Var på examen med 39 graders feber för att se mina älskade killar sjunga för fröken och alla församlade föräldrar. Barnen är för söta där de står i sina fina kläder med ögon som glittrar och kroppar som spritter men som tränats att stå stilla... Där står mammor och pappor, syskon och släktingar.... alla rörda och stolta över sina examensfina barn. Jag tänker på mina egna skolavslutningar och fylls av en nostalgisk, varm och kärleksfull känsla. Men också med lite vemod. Tänk vad länge sedan! Men examensfirande, liksom många andra traditioner, är konservativ, det är inga märkbara förändringar sedan vår barndom. Därav nostalgin och den gråtmilda upplevelsen. 

Historien upprepar sig. År efter år. För familj efter familj. Tänker på hur lika vi är, alla familjer med kamerorna i högsta hugg. Så mycket gemensamt, så nära rent fysiskt, men ändå så långt ifrån varandra. Det som då, just här och nu, sammanfogar oss, oavsett våra övriga liv, är vår stolthet och kärlek till våra barn. Det mest centrala och värdefulla för oss alla. 

Det fanns en tid då jag inte trodde att jag skulle få dela den känslan med andra lyckliga föräldrar. En tid då jag och min man inte kunde få barn. Under åtta långa år kämpade vi, med inseminationer, hormonsprutor, äggplockningar och provrörsbefruktningar. Att vi orkade.

Tur att vi orkade.

När jag tittar tillbaka inser jag att vi hade det fruktansvärt jobbigt. Jag vill inte att ni ska tycka synd om oss, vi har fått tre underbara barn vilket är mer än nog plåster på såren. Men det är klart att en sådan sorgeprocess påverkade mig. 22 år, nykär och otroligt sugen på att skaffa stor familj blev jag istället barnlös, arg, undflyende, lite bitter, ledsen, ledsen, ledsen och vettskrämd. Dessutom kände jag mig ofta avtrubbad och distanserad.

Idag stannar jag ibland upp och reflekterar över hur jag tillät barnlösheten stjäla några av våra bästa år i vår ungdom. Varför var jag inte kapabel att nyttja tiden till annat än grubblerier och ältande? Jag vände sorgen och min förtvivlan inåt och min man och jag valde att under lång tid inte berätta om våra problem för våra vänner. Följaktligen gick all energi åt till att upprätthålla en hyfsat lycklig fasad. Ingen ska behöva tycka synd om oss, vi ska fixa detta själva, det kommer att gå... snart får vi berätta att vi ska ha barn... snart....

Idag kan jag inte förstå hur vi tänkte.

Vi förlorade 7 år av personlig utveckling och jag vill inte tänka på alla vänner jag kunde ha fått om jag orkat anstränga mig. Istället för att använda tiden aktivt satt vi av den... Dagar, veckor, år.... de skulle bara genomlidas....

Lite överdriver jag såklart, hoppas ni förstår det... men i perspektiv till vad som hänt sedan den dagen när jag bestämde mig för att ta kontrollen över mitt liv, är det lätt att se hur avgränsat och likriktat vi levde ... hur jag utvecklade min introverta sida till att göra mig till en person, oförmögen att kunna bjuda på mig själv...förstenad av rädsla och förstummad av sorg.

Jag har alltid haft problem med min blyghet och ibland sociala tafatthet.... även om många som känner mig kanske inte skulle tro det idag. Under de barnlösa åren var det många gånger nära att jag skulle ta beslut att dra mig undan helt och hållet. Det var så vansinnigt jobbigt att bara vara. I synnerhet med människor jag inte kände så väl.

Det är den negativa sidan av de barnlösa åren. Men det positiva överväger trots allt. Åren av daglig ångest och förtvivlan har idag gett mig ett ovärderligt perspektiv på lyckans skörhet och en nyttig insikt i att ta vara på livet varje dag. Jag är oerhört tacksam över allt det jag har och jag vet inte om jag skulle ha varit det om erfarenheten av barnlösheten inte funnits. Och då menar jag inte att jag är mer tacksam eller älskar mer än ni andra, däremot är jag övertygad om att jag personligen tar mer tillvara på mina känslor än om jag inte fått denna erfarenhet...

Vid vårt femte (!) provrörsförsök lyckades vi äntligen. Det var sista försöket, vi hade gett upp och gjorde det mer för att vi råkade ha ett försök kvar. Jag hade bestämt mig för att vägra ramla ner i det svarta hålet igen och därför hade vi ställt oss i adoptionskö, skaffat hund och jag hade börjat studera på universitet. Nu skulle jag sluta tycka synd om mig själv. Gud vilken patetisk människa jag tyckte att jag var. Insikten slog praktiskt taget ner som en bomb och uppvaknandet var hårt. Men nödvändigt.

Sedan har allt hänt ganska snabbt. Mellanbror kom via naturligt sätt, likaså lillebror. Fantastiskt.
Jag är ödmjukt lycklig.

Varför berättar jag allt detta?
Jag vill dela med mig av min livserfarenhet. Hur dåligt man kan må, hur bottenlöst förtvivlat allt kan verka, hur man plötsligt kan komma till insikt och ta kontroll och hur sedan livet kan ta en ny vändning... Kontroll eller slump? Fysiskt eller psykiskt? Jag vet inte. Jag nöjer mig med att konstatera.

Naturligtvis finns det liknande historier med inte fullt så lyckliga utgångar... jag har all respekt och empati för dem. Oavsett utgång är ändå det viktiga vad man lär sig och tar till sig....

Har ni haft livserfarenheter som gett er nya perspektiv på livet??

Kram på er och glad sommar med era barn!


Bildtext: Skulle ha haft lite roligare sommarbilder men vi har glömt kameran på stugan.... suck. Istället bjuder jag på pioner och en utblommad hägg, visst är den fin när den blir svagt rosa, just innan den vissnar. Tyvärr är nu min gigantiska hägg full med häggspinnmallarver.... mindre roligt. Har varit riktigt risig i helgen så jag har inte orkat göra inlägg ens.... fattar ni hur dålig jag varit? *skratt* Men nu känns det bättre. 

Prinsessan som fick Prinsessan och hela kungariket mot sig...




image184



Med beröm godkänt i hettans högborg

När min käre make hörde att jag skrivit om Hildur, Harald och Hilja, frågade han om jag berättat om hans stora mandomsprov.... Nej, det missade jag ju! Men här kommer det.

Som jag berättat var Harald Smultronställets regerande världsmästare i uthållning i bastubadande. Detta var något han var mycket stolt över och med all rätt också beundrat av alla vuxna. Haralds obarmhärtigt envetna eldande i bastun och hans självplågeri med björkriset som mer liknade någon form av späkning än en skön renande upplevelse, var vida omtalad.

Enligt tradition skulle också varje ny man (ja, det var aldrig tal om att en kvinna skulle behöva genomlida denna övning, på denna tid var kvinnor undantagna alla sorter av fysisk tävlan) som besökte Smultronstället genomgå det "stora testet". Vilket innebar att han skulle behöva tillbringa lika lång tid i den genomheta bastun som Harald. Lyckades man så fick man med beröm godkänt men fegade man ur var det naturligtvis inte något bra betyg. Det nederlaget fick också den personen leva med och bli påmind om resten av sitt liv...
 
Sommaren efter att jag och min man blev tillsammans tog jag med mig honom till Smultronstället. Jag var sprickfärdig av lycka att få visa honom en bit av min underbara barndom. Jag visade honom entusiastiskt alla underbara detaljer av platsen jag älskade så mycket. Jag ville så gärna få honom att se allt det vackra, det oförstörda, det nostalgiska, det unika med Smultronstället.... och visst såg han. Han såg allt det förfallna, det gistna och det opraktiska. Men han försökte också se med mina ögon, ville förstå och gjorde verkligen sitt bästa... Jag minns att jag älskade honom för det. 

För det är klart, att när man ska visa någon annan sådant man själv upplevt i sin barndom och färglagt med regnbågens alla färger, med sina oförstörda ögon och sinne, är det inte lika lätt när man är vuxen som när man är fortfarande är liten. Borta är det rosenröda skimret, den ovillkorliga kärleken och det okritiska förhållningssättet. Det är som med julstämningen, ju äldre man blir, desto mer får man leta efter den äkta känslan... Men den finns där. Bara man får tid att skala av allt som fastnat i lager utanpå..

Slutligen ställde Harald min pojkvän inför Den Stora Utmaningen. "Visst, det kan väl inte vara så svårt" säger min man full av självförtroende. "Jag har badat bastu förr".
Fortfarande minns min man med fasa följande timme som utspelade sig i denna hettans högborg... Medan Harald oförtrutet slängde in vedträ på vedträ sade han hurtigt då och då, som för att ytterligare spä på lidandet; "Hördu Grabben, släng på lite vatten...". Allt för att den heta ångan skulle öka den redan outhärdliga värmen i bastun från helvetet. (Ja, min man blir alldeles svettig i pannan när han berättar om detta så det måste ha varit förskräckligt...).

Men Harald underskattade kärleken. Min pojkvän var nykär och fast besluten att imponera på sin flickvän. Min pappa viskade hest till honom just som de gick in i bastun "Vad du än gör, gå inte ut före Harald..." 
Min envisa pojkvän vann matchen och till slut gav Harald upp och kvar satt endast min slutkörde man. Med huvudet mot golvplankorna och med ett förtvivlat vispande av kallt vatten upp i ansiktet kämpar han för att överleva sin värsta mardröm. Han hävdar bestämt att hjärnan kokade...

Han fick med beröm godkänt. Resterande delen av besöket fick vi så höra om vilken fantastisk pojkvän Barbro hade lyckats få sig... "Den där Piteåkillen, han tålde värmen bra, han"... sade Harald med eftertryck.

Min man menar dock att denna nära döden upplevelse för alltid finns inristat i hans medvetande... och det är väl så att prövningen av riktig kärlek kan vara svidande het. I alla fall om man antar Haralds utmaning....

  

Hildur, Harald och Hilja

Idag på jobbet kom plötsligt ett barndomsminne över mig. Under fikarasten började vi prata om finländare (fråga inte hur vi kom in på det men en arbetskompis hävdade i alla fall att han var rädd för dem på grund av deras uttrycksfulla språk...) och då berättade jag kort om tre syskon som jag och min familj varje år hälsade på under min uppväxt. Nu kan jag inte sluta tänka på dem och färdigställer därför historien om de tre och deras smått märkliga livsval här i min skrivlya.

När jag var liten var det bästa jag visste att åka till Hildur, Harald och Hilja vid finska gränsen. Min mormor togs om hand av dessa syskon när hennes mamma dog i barnsäng och hon fick därför en varm relation till dem. Själv kallade jag dem alltid för mormors mostrar, det var enklare så.

En efterlängtad vecka varje sommar åkte jag och min familj tillsammans med min mormor och morfar till den  lilla byn, vi kan kalla det för Smultronstället,  för att bo i ett litet åldrat och slitet hus utan bekvämligheter. Byn låg endast några kilometer in från E4, men likafullt var det som att äntra in i en helt annan del av världen. Små hus och gårdar låg insvepta i en lantligt idyllisk atmosfär där tiden stod stilla. Det var som ett duntäcke låg över byn och stängde ute allt oljud från den övriga världen. Dagarna i byn gick sakta och trots att jag upplevde mig mer vaken här än någon annanstans var det som att hela byn levde i en bekymmersfri och slumrande tillvaro. Av någon underlig anledning var det  också alltid bra väder. Strålande sol och varmt. I alla fall som jag minns det.  

Syskonen ägde mark där fem hus stod utplacerade på rad. Det första huset i raden kallades för Öhmans, det var vårt hus. Det hade nog en gång varit vitt men färgen var nu snarare grå, med stänk av gråsvarta mögelangrepp. Men jag tyckte att det var det mysigaste huset i hela världen. Alltid när vi kom hade de varit och klippt gräset. Eller snarare kapat det med lie... Det var så vackert, det meterhöga gräset ramade liksom in huset och dolde de skavanker som fanns runt husgrunden och som annars skulle ha  avslöjat husets sårbarhet. Nu tronade huset upp ur gräset som ett litet slott. I mina ögon. Vi samlades alltid på trappen, mamma och mormor tog en kaffekopp med sig och sedan vilade vi ut en stund innan vi började ordna med liggplatserna. Trappan var så murken att man noga måste se sig för var man satte sig. Eller för den delen var man satte ner foten.

Det finns två andra stora fördelar med högt gräs när man är liten. Det första är att det är väldigt bra när man ska kissa. Eftersom det bara fanns ett murket utedass fullt med spindlar och med endast gamla tidningar som toalettpapper undvek man helst att besöka det. Istället kröp jag och mina två systrar bara in en meter i gräset och satte oss ner. Hips vips så var vi försvunna för alla nyfikna blickar. Närmaste granne bodde visserligen rätt långt bort, men ändå.
image128

Det andra var den mysigt höga gräsinramade gången som bildades från vårt hus till vinterhuset. Jag kan fortfarande känna det förväntansfulla pirret i magen när vi sprang efter stigen ner till Hildur och Harald för att glädjestrålande deklarera vår ankomst. Vi antog naturligtvis att de väntat otåligt på oss hela den långa vintern och att detta även var deras högtidsstund på året.

Det andra huset på tomtmarken var, som sagt redan, det så kallade vinterhuset. Där bodde man på vintern eftersom där fanns vatten, toalett och elektricitet. Nästa hus på tomten var sommarstugan, en liten röd stuga med kök och sovrum och så lågt i tak att alla vuxna var tvungen att ducka för att komma in. I närheten av sommarstugan fanns också en äkta finsk välanvänd bastu och ett uthus med dass. Längst bort på tomten fanns ytterligare två hus. Men de sista två husen vågade man aldrig gå till eftersom det sades att det spökade där. Även om jag idag förstår att det var de vuxna som ville hålla oss därifrån av säkerhetsskäl (de höll på att rasa ihop) så var det inte så svårt att övertyga oss, husen var inte så inbjudande. De låg helt inbäddade i förvildad grönska och fönstren gapade svarta och tomma här och där, som om det ropade på hjälp. Det var hus som verkade så sorgliga och ledsamma men också skrämmande desperata i sin övergivenhet. Jag minns att jag med skräckblandad förtjusning försökte titta in och fånga en glimt av något (eller någon?) medan jag halvsprang förbi samtidigt som jag bar på hinkar och metspö. Stigen till havet slingrade sig nämligen förbi ett av spökhusen och därför var vi tvungen att passera på vår väg ner till havet.

Den lilla röda stugan var min favoritplats på dagarna. Där inne var det Hildur som bestämde. Och snällare människa än Hildur fanns inte. Hon kunde inte mycket svenska men de ord hon behärskade räckte väl för att vi skulle förstå varandra. Hos Hildur fick man diska i baljor och plaska hur mycket man ville. Här fick vi klä ut oss i Hildurs fina klänningar som hon beställt från Miss Mary of Sweden. Sedan lekte vi i timmar i det lilla sovrummet där tavlan med det gulnade urklippet av kungaparet hängde på bästa platsen. Hos Hildur fick vi också, alla tre ystra systrar, steka småplättar i den gamla järnpannan på den vedeldade järnspisen. Det blev minst fyrtio grader varmt i stugan, men Hildur bara skrattade och sa "Nåjo, nog blir det varmt". Min mor och mormor förstod aldrig hur vi kunde stå ut därinne.

Ofta kunde jag sitta och fascinerat lyssna på Hildurs och min mormors långa samtal. Min mormor kunde finska och därför tyckte jag att det var så häftigt att, från att bara säga några få ord då och då, plötsligt höra och se tant Hildur göra långa utlägg. På finska dessutom. För mig var det obegripligt att någon kunde förstå ett enda ord av, än mindre faktiskt prata, finska och därför var jag väldigt imponerad och stolt över dem. Ibland frågade jag dem vad vissa ord betydde och de skrattade alltid så gott åt mig när jag himlade med ögonen över det konstiga språket och de osannolika bokstavskombinationerna. Hildur och mormor stod varandra mycket nära. Det kände man tydligt.

Trots all glädje så vilade det något sorgesamt över Hildur. Det berättades att hon uppvaktades av en ung och vacker man som ville gifta sig med henne när hon var runt 18 år. Men Hildur valde att stanna hemma vid sin fars sida och ta hand om gården eftersom hennes far var änkeman och sjuklig. Efter att ha valt bort sitt livs kärlek stannade hon sedan på gården resterande delen av sitt liv. Innan jag skulle somna på kvällarna kunde jag ligga och fundera över denna ledsamma kärlekssaga, samtidigt som jag i smyg rev bubbliga tapeter.
Hur kunde Hildurs pappa tillåta henne att ta ett sådant beslut? Jag tyckte så synd om henne och hennes öde som ungmö. Men mest av allt sörjde jag över att hon inte fick några egna barn.

Harald träffade visserligen kvinnor men förblev ungkarl och stannade även han på gården. Hilja däremot träffade en man, gifte sig, och flyttade till en närliggande by, Hallongömman, som var lite större och hade egen affär och lite fler hus. Där arbetade och bodde hon med sin man och sina barn i många år. Det blev många bussresor till Smultronstället. Hiljas relation till sina syskon var mycket stark och kärleksfull. Så på ålderns höst, när barnen flyttat och hon blivit änka, flyttade hon hem till sina syskon på gården igen.  

Ibland kom Harald in när vi gjorde plättar och han skrockade alltid och sa "Nåjo" (han kunde nämligen ännu mindre svenska men istället kunde han säga Nåjo några extra gånger som för att kompensera) . "Nåjo", sa han igen och log och visade därmed sin enda tand...

Värmen skrämde inte Harald. Åh nej. Han var byns regerande världsmästare i uthållning i bastubadande. Och varje gång det var bastubad på gång då tog han sig några rejäla huttar av starkare drycker och sedan sjöng han för oss. Han ville också alltid att pappa skulle sjunga för honom. Det gjorde pappa glad, han var med i en manskör och kunde många vackra sånger utantill som han gärna framförde (även när han inte var tillfrågad men hade fått några snapsar innanför västen, vilket många gånger gjorde min mor mindre glad..).

image127

När pappa sjöng grät Harald. Stora tårar trillade nerför hans kinder där han satt och gungade i takt med pappas högtravande manskörssång... Just Haralds gråtmildhet är ett starkt minne. Han grät också varje gång vi åkte hem och det var riktigt sorgligt att se honom stå hukad där i öppningen till sommarstugan med handen vilande på den illa medfarna dörren allt medan hans kinder blev helt våta... 

Harald hade också lite problem med ryggen och  hans kroppshållning började alltmer likna ringaren från Notre Dame. Jag trodde att det berodde på att han var så lång och måste kröka rygg varje gång han gick in och ut från stugan. Kanhända att det var smärtsamt för stackars Harald för varje dag var han tvungen att vila middag i sommarstugans säng som var så mjuk att den nästan gick av på mitten när man lade sig i den (inte särskilt bra för dåliga ryggar inser jag idag...) och då var alla tvungen att lämna stugan och Harald i fred någon timme. 

Då hade vi lite olika aktiviteter att ägna oss åt. Antingen åkte vi över till Finland för att handla lakrits och amerikanska chokladpastiller. Det var en högtidsstund, för varje år ropade Hildur in mig och mina systrar i sommarstugan inför stadsbesöket. När vi kom in fick vi varsin hundralapp att handla för. Det var jättemycket pengar. Jag brukade aldrig annars få köpa vad jag ville för så mycket pengar. 

Eller också följde vi med pappa och fiskade. Vi fick alltid flera hinkar fulla med abborre. Stora, fina abborrar. Det var så kul att meta när det nappade hela tiden. Fiskade vi inte så brukade vi, med den gamla roddbåten i trä,  ta iland
på en liten ö som var full av åkerbär och hjortron. Åkerbärsön. Jag älskar åkerbär, men ingen annanstans har jag hittat så mycket bär som på Åkerbärsön. Vi frossade i dessa bär. Gjorde sylt, saft, likör och fick ändå över några som vi fryste in utan att tillaga. Mormors efterrättsspecialitet var blandade bär med glass och här fyllde hon på sina förråd inför vinterns middagar.

Något vi hade grym koll på var när matbussen skulle komma. Den kom till "stora vägen" två gånger i veckan och det var alltid lika roligt att följa Hildur på shoppingutflykt dit. Då fick vi gå genom koleraskogen. Här fanns en gravplats som var utmärkt med tjocka kättingar och ett kors i järn. Där låg personer som dött i kolera någonstans i början av 1900-talet. Det var väldigt spännande och kändes enormt dramatiskt. Jag fantiserade mycket om de stackars familjerna som låg begravda där. Jag och mina systrar skrämde ibland upp varandra så vi var halvt hysteriska och sprang som galningar hem till sommarstugan. Men Hildur, hon tog det lugnt med sina matkassar, "Nåjo", nu ska vi äta dopp-i-kopp". Har ni ätit dopp-i-kopp någon gång? Det är fantastiskt gott. Här är receptet:

image125

Extra mumsigt var det när Harald hade rökt abborren som vi fångat. Dopp i kopp med nyrökt abborre på tunnbröd. Mmmmmm...... Jag får gåshud när jag tänker på det.

Oj, det här blev en lång historia. Lång men sann. Det finns mycket mer att berätta om syskonen från Smultronstället. Men jag kanske fortsätter en annan gång. Vad vill jag säga med den här historien då?

Dels vill jag berätta den för att de tre, deras liv och platsen de bodde på, gjorde ett så stort intryck på mig. Det var så stora kontraster från vårt dagliga liv så det behövdes inga leksaker, spel eller yttre stimulans. Det var tillräckligt spännande ändå. Idag är det inte många barn som får uppleva samma sak. Även om man har stuga så är det ofta samma standard och bekvämligheter på den som hemma. Sedan fascineras jag över hur de tre personligheterna som var så olika men ändå samstämmiga och hur alla tre tillsammans på något sätt speglar mångas tillvaro som en person idag. Tjorvigt? Okej, jag ska förklara. Hildurs omtänksamhet och omhändertagande (ta hand om familj och vänner), Haralds vila i lugn och ro och arbete i ensamhet (behov av "egentid" och fritid) och slutligen Hilja som arbetade och bröt sig ur syskonskaran (arbete/karriär). 

Tja, vad tror ni om HHH? Tror ni att vi alla bär dessa personligheter inom oss?
Jag bär de med mig i alla fall.... om inte annat som vackra minnen från min barndoms somrar.

/BB


 

RSS 2.0