Antagen utmaning
Jag håller på att bli gammal.
Nu är det fastställt.
Jag har fått hängiga knän (hur kan man få det?? hjälp!!, mina gamla, kom tillbaka, allt är förlåtet!)
Jag springer omkring framme vid scenen på Bo Kaspers konsert och fotar som en fjortis (förlåt alla fjortisar det är inte er det är fel på... det kändes bara lite patetiskt så här i efterhand)
Jag förnyar körkortet och ser plötsligt objektivt på förändringen som ägt rum på de senaste 10 åren. Vad hände med ögonlocken?? Varför denna plågade min?
Jag känner igen alla symptom i den tantpoängslista som florerar runt bland bloggisarna *skrattar urskuldande*
Jag har börjat fundera på att gå och shoppa loss på Othilia damaffär (nä, okej då det var en överdrift...)
Jag blir rörd till tårar över de snälla och urgulliga kommentarer jag får i utmaningen att hitta 4 favoritbloggar, tack gulliga, söta, rara, underbara vänner som valt mig, Thea, Lisa och Tina!
Men att vara gråtmild för så fina ord kan väl knappast klassas som ett dåligt ålderstecken??!
Det här var en mycket svår utmaning, jag gillar alla er som finns i min länklista, och många andra som inte hamnat där ännu men som jag ändå besöker då och då... Thea, Lisa och Tina är absoluta favoriter alla tre, men jag väljer fyra andra för att variera lite. Försöker välja ur lite olika kategorier...
Maloppa
Jättego och mysig tjej som skriver fina vardagsbetraktelser och är lika trädgårdsintresserad som mig!
Mina rum
Jag älskar hennes hus, jag gillar hennes bilder och hon har trädgårdsland och underbara collage i bloggen...
Vicke
Underbara bilder och en jättegullig tjej som ger mig massor med inspiration!
Arga mamman
Jag känner alltid igen mig i arga mammans funderingar över vardagen, alltid bra formulerade inlägg! Och inte är hon arg heller... jättetrevlig!
Nu mår jag lite dåligt för alla er andra, ni ska veta att detta var en tuff uppgift, ni har alla något speciellt som jag gillar! Mariakoden, dig tog jag inte med för jag har gjort så många länkningar till dig så jag tror att alla vet att du är en favorit också!! Liza, Esters mamma, Lilla My, Frida, osv osv.
Ja, nu är klockan ett på natten, kanske dags att runda av... Gonatt så länge
Min systers trädgård
Igår var jag på party.
Det fanns flera anledningar till festlusten.
Min syster fyllde år. Vi har festival i stan. Det är sommar. Solen sken hela dagen.
Tyvärr har jag censurerat alla bilder från festen...
Istället visar jag upp lite inspirerande bilder från min systers trädgård. Det är inte för inte som hon kallas för duracell....hahahaaa... sorry syster... hon är snudd på värre än mig när det gäller att arbeta med olika projekt...
Min älskade syster är nyförälskad i trädgårdsarbete, så vad tror ni hon fick i present? Jo, två äppelträd såklart.
(Ledsen Mariakoden, det blir inte längre inlägg än så här just nu, sommarlivet äter upp min tid!!!)
Nu har vi flyttat hem... och stora tårar rullar på min kind
Efter tre underbara veckor på vårt sommarställe flyttar vi nu hem och lämnar plats åt min mans syster med familj. Det känns alltid lite vemodigt. Det sorglösa, lössläppta och slöa livet är obönhörligen till ända...
Ja, vi är lite lätt deprimerade... svårmodet hänger över oss, vi tittar på varandra då och då och låter några tunga suckar slippa från oss...
Huset känns liksom så vintrigt... vinterbonat men inte ombonat. Obebott och halvt ödsligt med allför högt gräs och halvdöda tomatplantor välkomnar det oss. Säkert stormförtjust över att vi äntligen tänker ta hand om det igen.
Efter att ha lastat upp all tvätt i tvättstugan, satt igång första maskinen, gått några varv runt huset och förstrött plockat lite otämjt ogräs, börjar jag ändå se ljuset i tunneln.
Roliga och lustfyllda trädgårdsprojekt börjar ta form i mitt huvud och jag börjar rada upp dem; göra trappan färdig, sätta buskar mot ödetomten som jag inte vill ha i blickfånget från altanen på baksidan, sätta lite blommande blommor, undrar vilka sorter som skulle passa??, sy nya överdrag till mina fladdermusfåtöljer som min snälla svägerska tagit med från staterna, sätta ihop brickbordet som jag köpte på Ikea en regnig dag i juni, för att inte tala om vårt arbetsrum som ska totalrenoveras... Oj, plötsligt känner jag glädjen och en smula arbetsiver komma tillbaka.... först kittlar den bara lite lätt, men nu, efter fem timmars hemmabotaniserande, är det i full blom... =)
Sedan är ju inte sommaren över bara för att vi flyttar hem. Vi ska fortsätta göra båtutflykter till Stenskär, Sandskär, Jävreholmen, Hällskär, Tallskär och Fingermans och alla andra underbara utflyktsmål som vi ännu inte besökt, även om vi råkar bo hemma. Dessutom kommer vi att tillbringa mycket avslappnad tid på dagarna tillsammans med min mans familj på stugan. Festliga middagar (som vi haft underbart många och goda av!!!) ger mersmak, och det är väl inget hinder att ha dem hemmavid?? Nej, nu får jag gaska upp mig. Den största fördelen av allt är ju att nu, NU kan jag ju faktiskt BLOGGA när jag vill!! Yiippiie... Bloggtillfällena har ju inte precis stått som spön i backen... även om regnet stundtals gjort det under semestern. Men nu är jag tillbaka. Mer laddad än nånsin.
Kram på er alla mina vänner som varit så gulliga och tittat in då och då fast jag varit bloggledig!! Det värmer mitt stugsörjande hjärta. Bara för att ytterligare vältra mig i min stugsorg så visar jag några bilder från vårt sommarparadis, det lär komma fler...
Tisdagstema Nostalgi
Tänkte först låta bli denna gång. Men kan inte.
Temat var alltför lockande, och så här i sommartider är det väl helt okej med repriser?
Hildur, Harald och Hilja - en barndomshistoria
Idag på jobbet kom plötsligt ett barndomsminne över mig. Under fikarasten började vi prata om finländare (fråga inte hur vi kom in på det men en arbetskompis hävdade i alla fall att han var rädd för dem på grund av deras uttrycksfulla språk...) och då berättade jag kort om tre syskon som jag och min familj varje år hälsade på under min uppväxt. Nu kan jag inte sluta tänka på dem och färdigställer därför historien om de tre och deras smått märkliga livsval här i min skrivlya.
När jag var liten var det bästa jag visste att åka till Hildur, Harald och Hilja vid finska gränsen. Min mormor togs om hand av dessa syskon när hennes mamma dog i barnsäng och hon fick därför en varm relation till dem. Själv kallade jag dem alltid för mormors mostrar, det var enklare så.
En efterlängtad vecka varje sommar åkte jag och min familj tillsammans med min mormor och morfar till den lilla byn, vi kan kalla det för Smultronstället, för att bo i ett litet åldrat och slitet hus utan bekvämligheter. Byn låg endast några kilometer in från E4, men likafullt var det som att äntra in i en helt annan del av världen. Små hus och gårdar låg insvepta i en lantligt idyllisk atmosfär där tiden stod stilla. Det var som ett duntäcke låg över byn och stängde ute allt oljud från den övriga världen. Dagarna i byn gick sakta och trots att jag upplevde mig mer vaken här än någon annanstans var det som att hela byn levde i en bekymmersfri och slumrande tillvaro. Av någon underlig anledning var det också alltid bra väder. Strålande sol och varmt. I alla fall som jag minns det.
Syskonen ägde mark där fem hus stod utplacerade på rad. Det första huset i raden kallades för Öhmans, det var vårt hus. Det hade nog en gång varit vitt men färgen var nu snarare grå, med stänk av gråsvarta mögelangrepp. Men jag tyckte att det var det mysigaste huset i hela världen. Alltid när vi kom hade de varit och klippt gräset. Eller snarare kapat det med lie... Det var så vackert, det meterhöga gräset ramade liksom in huset och dolde de skavanker som fanns runt husgrunden och som annars skulle ha avslöjat husets sårbarhet. Nu tronade huset upp ur gräset som ett litet slott. I mina ögon. Vi samlades alltid på trappen, mamma och mormor tog en kaffekopp med sig och sedan vilade vi ut en stund innan vi började ordna med liggplatserna. Trappan var så murken att man noga måste se sig för var man satte sig. Eller för den delen var man satte ner foten.
Det finns två andra stora fördelar med högt gräs när man är liten. Det första är att det är väldigt bra när man ska kissa. Eftersom det bara fanns ett murket utedass fullt med spindlar och med endast gamla tidningar som toalettpapper undvek man helst att besöka det. Istället kröp jag och mina två systrar bara in en meter i gräset och satte oss ner. Hips vips så var vi försvunna för alla nyfikna blickar. Närmaste granne bodde visserligen rätt långt bort, men ändå.
Det andra var den mysigt höga gräsinramade gången som bildades från vårt hus till vinterhuset. Jag kan fortfarande känna det förväntansfulla pirret i magen när vi sprang efter stigen ner till Hildur och Harald för att glädjestrålande deklarera vår ankomst. Vi antog naturligtvis att de väntat otåligt på oss hela den långa vintern och att detta även var deras högtidsstund på året.
Det andra huset på tomtmarken var, som sagt redan, det så kallade vinterhuset. Där bodde man på vintern eftersom där fanns vatten, toalett och elektricitet. Nästa hus på tomten var sommarstugan, en liten röd stuga med kök och sovrum och så lågt i tak att alla vuxna var tvungen att ducka för att komma in. I närheten av sommarstugan fanns också en äkta finsk välanvänd bastu och ett uthus med dass. Längst bort på tomten fanns ytterligare två hus. Men de sista två husen vågade man aldrig gå till eftersom det sades att det spökade där. Även om jag idag förstår att det var de vuxna som ville hålla oss därifrån av säkerhetsskäl (de höll på att rasa ihop) så var det inte så svårt att övertyga oss, husen var inte så inbjudande. De låg helt inbäddade i förvildad grönska och fönstren gapade svarta och tomma här och där, som om det ropade på hjälp. Det var hus som verkade så sorgliga och ledsamma men också skrämmande desperata i sin övergivenhet. Jag minns att jag med skräckblandad förtjusning försökte titta in och fånga en glimt av något (eller någon?) medan jag halvsprang förbi samtidigt som jag bar på hinkar och metspö. Stigen till havet slingrade sig nämligen förbi ett av spökhusen och därför var vi tvungen att passera på vår väg ner till havet.
Den lilla röda stugan var min favoritplats på dagarna. Där inne var det Hildur som bestämde. Och snällare människa än Hildur fanns inte. Hon kunde inte mycket svenska men de ord hon behärskade räckte väl för att vi skulle förstå varandra. Hos Hildur fick man diska i baljor och plaska hur mycket man ville. Här fick vi klä ut oss i Hildurs fina klänningar som hon beställt från Miss Mary of Sweden. Sedan lekte vi i timmar i det lilla sovrummet där tavlan med det gulnade urklippet av kungaparet hängde på bästa platsen. Hos Hildur fick vi också, alla tre ystra systrar, steka småplättar i den gamla järnpannan på den vedeldade järnspisen. Det blev minst fyrtio grader varmt i stugan, men Hildur bara skrattade och sa "Nåjo, nog blir det varmt". Min mor och mormor förstod aldrig hur vi kunde stå ut därinne.
Ofta kunde jag sitta och fascinerat lyssna på Hildurs och min mormors långa samtal. Min mormor kunde finska och därför tyckte jag att det var så häftigt att, från att bara säga några få ord då och då, plötsligt höra och se tant Hildur göra långa utlägg. På finska dessutom. För mig var det obegripligt att någon kunde förstå ett enda ord av, än mindre faktiskt prata, finska och därför var jag väldigt imponerad och stolt över dem. Ibland frågade jag dem vad vissa ord betydde och de skrattade alltid så gott åt mig när jag himlade med ögonen över det konstiga språket och de osannolika bokstavskombinationerna. Hildur och mormor stod varandra mycket nära. Det kände man tydligt.
Trots all glädje så vilade det något sorgesamt över Hildur. Det berättades att hon uppvaktades av en ung och vacker man som ville gifta sig med henne när hon var runt 18 år. Men Hildur valde att stanna hemma vid sin fars sida och ta hand om gården eftersom hennes far var änkeman och sjuklig. Efter att ha valt bort sitt livs kärlek stannade hon sedan på gården resterande delen av sitt liv. Innan jag skulle somna på kvällarna kunde jag ligga och fundera över denna ledsamma kärlekssaga, samtidigt som jag i smyg rev bubbliga tapeter.
Hur kunde Hildurs pappa tillåta henne att ta ett sådant beslut? Jag tyckte så synd om henne och hennes öde som ungmö. Men mest av allt sörjde jag över att hon inte fick några egna barn.
Harald träffade visserligen kvinnor men förblev ungkarl och stannade även han på gården. Hilja däremot träffade en man, gifte sig, och flyttade till en närliggande by, Hallongömman, som var lite större och hade egen affär och lite fler hus. Där arbetade och bodde hon med sin man och sina barn i många år. Det blev många bussresor till Smultronstället. Hiljas relation till sina syskon var mycket stark och kärleksfull. Så på ålderns höst, när barnen flyttat och hon blivit änka, flyttade hon hem till sina syskon på gården igen.
Ibland kom Harald in när vi gjorde plättar och han skrockade alltid och sa "Nåjo" (han kunde nämligen ännu mindre svenska men istället kunde han säga Nåjo några extra gånger som för att kompensera) . "Nåjo", sa han igen och log och visade därmed sin enda tand...
Värmen skrämde inte Harald. Åh nej. Han var byns regerande världsmästare i uthållning i bastubadande. Och varje gång det var bastubad på gång då tog han sig några rejäla huttar av starkare drycker och sedan sjöng han för oss. Han ville också alltid att pappa skulle sjunga för honom. Det gjorde pappa glad, han var med i en manskör och kunde många vackra sånger utantill som han gärna framförde (även när han inte var tillfrågad men hade fått några snapsar innanför västen, vilket många gånger gjorde min mor mindre glad..).
När pappa sjöng grät Harald. Stora tårar trillade nerför hans kinder där han satt och gungade i takt med pappas högtravande manskörssång... Just Haralds gråtmildhet är ett starkt minne. Han grät också varje gång vi åkte hem och det var riktigt sorgligt att se honom stå hukad där i öppningen till sommarstugan med handen vilande på den illa medfarna dörren allt medan hans kinder blev helt våta...
Harald hade också lite problem med ryggen och hans kroppshållning började alltmer likna ringaren från Notre Dame. Jag trodde att det berodde på att han var så lång och måste kröka rygg varje gång han gick in och ut från stugan. Kanhända att det var smärtsamt för stackars Harald för varje dag var han tvungen att vila middag i sommarstugans säng som var så mjuk att den nästan gick av på mitten när man lade sig i den (inte särskilt bra för dåliga ryggar inser jag idag...) och då var alla tvungen att lämna stugan och Harald i fred någon timme.
Då hade vi lite olika aktiviteter att ägna oss åt. Antingen åkte vi över till Finland för att handla lakrits och amerikanska chokladpastiller. Det var en högtidsstund, för varje år ropade Hildur in mig och mina systrar i sommarstugan inför stadsbesöket. När vi kom in fick vi varsin hundralapp att handla för. Det var jättemycket pengar. Jag brukade aldrig annars få köpa vad jag ville för så mycket pengar.
Eller också följde vi med pappa och fiskade. Vi fick alltid flera hinkar fulla med abborre. Stora, fina abborrar. Det var så kul att meta när det nappade hela tiden. Fiskade vi inte så brukade vi, med den gamla roddbåten i trä, ta iland
på en liten ö som var full av åkerbär och hjortron. Åkerbärsön. Jag älskar åkerbär, men ingen annanstans har jag hittat så mycket bär som på Åkerbärsön. Vi frossade i dessa bär. Gjorde sylt, saft, likör och fick ändå över några som vi fryste in utan att tillaga. Mormors efterrättsspecialitet var blandade bär med glass och här fyllde hon på sina förråd inför vinterns middagar.
Något vi hade grym koll på var när matbussen skulle komma. Den kom till "stora vägen" två gånger i veckan och det var alltid lika roligt att följa Hildur på shoppingutflykt dit. Då fick vi gå genom koleraskogen. Här fanns en gravplats som var utmärkt med tjocka kättingar och ett kors i järn. Där låg personer som dött i kolera någonstans i början av 1900-talet. Det var väldigt spännande och kändes enormt dramatiskt. Jag fantiserade mycket om de stackars familjerna som låg begravda där. Jag och mina systrar skrämde ibland upp varandra så vi var halvt hysteriska och sprang som galningar hem till sommarstugan. Men Hildur, hon tog det lugnt med sina matkassar, "Nåjo", nu ska vi äta dopp-i-kopp". Har ni ätit dopp-i-kopp någon gång? Det är fantastiskt gott. Här är receptet:
Extra mumsigt var det när Harald hade rökt abborren som vi fångat. Dopp i kopp med nyrökt abborre på tunnbröd. Mmmmmm...... Jag får gåshud när jag tänker på det.
Oj, det här blev en lång historia. Lång men sann. Det finns mycket mer att berätta om syskonen från Smultronstället. Men jag kanske fortsätter en annan gång. Vad vill jag säga med den här historien då?
Dels vill jag berätta den för att de tre, deras liv och platsen de bodde på, gjorde ett så stort intryck på mig. Det var så stora kontraster från vårt dagliga liv så det behövdes inga leksaker, spel eller yttre stimulans. Det var tillräckligt spännande ändå. Idag är det inte många barn som får uppleva samma sak. Även om man har stuga så är det ofta samma standard och bekvämligheter på den som hemma. Sedan fascineras jag över hur de tre personligheterna som var så olika men ändå samstämmiga och hur alla tre tillsammans på något sätt speglar mångas tillvaro som en person idag. Tjorvigt? Okej, jag ska förklara. Hildurs omtänksamhet och omhändertagande (ta hand om familj och vänner), Haralds vila i lugn och ro och arbete i ensamhet (behov av "egentid" och fritid) och slutligen Hilja som arbetade och bröt sig ur syskonskaran (arbete/karriär).
Tja, vad tror ni om HHH? Tror ni att vi alla bär dessa personligheter inom oss?
Jag bär de med mig i alla fall.... om inte annat som vackra minnen från min barndoms somrar.
Temat var alltför lockande, och så här i sommartider är det väl helt okej med repriser?
Hildur, Harald och Hilja - en barndomshistoria
Idag på jobbet kom plötsligt ett barndomsminne över mig. Under fikarasten började vi prata om finländare (fråga inte hur vi kom in på det men en arbetskompis hävdade i alla fall att han var rädd för dem på grund av deras uttrycksfulla språk...) och då berättade jag kort om tre syskon som jag och min familj varje år hälsade på under min uppväxt. Nu kan jag inte sluta tänka på dem och färdigställer därför historien om de tre och deras smått märkliga livsval här i min skrivlya.
När jag var liten var det bästa jag visste att åka till Hildur, Harald och Hilja vid finska gränsen. Min mormor togs om hand av dessa syskon när hennes mamma dog i barnsäng och hon fick därför en varm relation till dem. Själv kallade jag dem alltid för mormors mostrar, det var enklare så.
En efterlängtad vecka varje sommar åkte jag och min familj tillsammans med min mormor och morfar till den lilla byn, vi kan kalla det för Smultronstället, för att bo i ett litet åldrat och slitet hus utan bekvämligheter. Byn låg endast några kilometer in från E4, men likafullt var det som att äntra in i en helt annan del av världen. Små hus och gårdar låg insvepta i en lantligt idyllisk atmosfär där tiden stod stilla. Det var som ett duntäcke låg över byn och stängde ute allt oljud från den övriga världen. Dagarna i byn gick sakta och trots att jag upplevde mig mer vaken här än någon annanstans var det som att hela byn levde i en bekymmersfri och slumrande tillvaro. Av någon underlig anledning var det också alltid bra väder. Strålande sol och varmt. I alla fall som jag minns det.
Syskonen ägde mark där fem hus stod utplacerade på rad. Det första huset i raden kallades för Öhmans, det var vårt hus. Det hade nog en gång varit vitt men färgen var nu snarare grå, med stänk av gråsvarta mögelangrepp. Men jag tyckte att det var det mysigaste huset i hela världen. Alltid när vi kom hade de varit och klippt gräset. Eller snarare kapat det med lie... Det var så vackert, det meterhöga gräset ramade liksom in huset och dolde de skavanker som fanns runt husgrunden och som annars skulle ha avslöjat husets sårbarhet. Nu tronade huset upp ur gräset som ett litet slott. I mina ögon. Vi samlades alltid på trappen, mamma och mormor tog en kaffekopp med sig och sedan vilade vi ut en stund innan vi började ordna med liggplatserna. Trappan var så murken att man noga måste se sig för var man satte sig. Eller för den delen var man satte ner foten.
Det finns två andra stora fördelar med högt gräs när man är liten. Det första är att det är väldigt bra när man ska kissa. Eftersom det bara fanns ett murket utedass fullt med spindlar och med endast gamla tidningar som toalettpapper undvek man helst att besöka det. Istället kröp jag och mina två systrar bara in en meter i gräset och satte oss ner. Hips vips så var vi försvunna för alla nyfikna blickar. Närmaste granne bodde visserligen rätt långt bort, men ändå.
Det andra var den mysigt höga gräsinramade gången som bildades från vårt hus till vinterhuset. Jag kan fortfarande känna det förväntansfulla pirret i magen när vi sprang efter stigen ner till Hildur och Harald för att glädjestrålande deklarera vår ankomst. Vi antog naturligtvis att de väntat otåligt på oss hela den långa vintern och att detta även var deras högtidsstund på året.
Det andra huset på tomtmarken var, som sagt redan, det så kallade vinterhuset. Där bodde man på vintern eftersom där fanns vatten, toalett och elektricitet. Nästa hus på tomten var sommarstugan, en liten röd stuga med kök och sovrum och så lågt i tak att alla vuxna var tvungen att ducka för att komma in. I närheten av sommarstugan fanns också en äkta finsk välanvänd bastu och ett uthus med dass. Längst bort på tomten fanns ytterligare två hus. Men de sista två husen vågade man aldrig gå till eftersom det sades att det spökade där. Även om jag idag förstår att det var de vuxna som ville hålla oss därifrån av säkerhetsskäl (de höll på att rasa ihop) så var det inte så svårt att övertyga oss, husen var inte så inbjudande. De låg helt inbäddade i förvildad grönska och fönstren gapade svarta och tomma här och där, som om det ropade på hjälp. Det var hus som verkade så sorgliga och ledsamma men också skrämmande desperata i sin övergivenhet. Jag minns att jag med skräckblandad förtjusning försökte titta in och fånga en glimt av något (eller någon?) medan jag halvsprang förbi samtidigt som jag bar på hinkar och metspö. Stigen till havet slingrade sig nämligen förbi ett av spökhusen och därför var vi tvungen att passera på vår väg ner till havet.
Den lilla röda stugan var min favoritplats på dagarna. Där inne var det Hildur som bestämde. Och snällare människa än Hildur fanns inte. Hon kunde inte mycket svenska men de ord hon behärskade räckte väl för att vi skulle förstå varandra. Hos Hildur fick man diska i baljor och plaska hur mycket man ville. Här fick vi klä ut oss i Hildurs fina klänningar som hon beställt från Miss Mary of Sweden. Sedan lekte vi i timmar i det lilla sovrummet där tavlan med det gulnade urklippet av kungaparet hängde på bästa platsen. Hos Hildur fick vi också, alla tre ystra systrar, steka småplättar i den gamla järnpannan på den vedeldade järnspisen. Det blev minst fyrtio grader varmt i stugan, men Hildur bara skrattade och sa "Nåjo, nog blir det varmt". Min mor och mormor förstod aldrig hur vi kunde stå ut därinne.
Ofta kunde jag sitta och fascinerat lyssna på Hildurs och min mormors långa samtal. Min mormor kunde finska och därför tyckte jag att det var så häftigt att, från att bara säga några få ord då och då, plötsligt höra och se tant Hildur göra långa utlägg. På finska dessutom. För mig var det obegripligt att någon kunde förstå ett enda ord av, än mindre faktiskt prata, finska och därför var jag väldigt imponerad och stolt över dem. Ibland frågade jag dem vad vissa ord betydde och de skrattade alltid så gott åt mig när jag himlade med ögonen över det konstiga språket och de osannolika bokstavskombinationerna. Hildur och mormor stod varandra mycket nära. Det kände man tydligt.
Trots all glädje så vilade det något sorgesamt över Hildur. Det berättades att hon uppvaktades av en ung och vacker man som ville gifta sig med henne när hon var runt 18 år. Men Hildur valde att stanna hemma vid sin fars sida och ta hand om gården eftersom hennes far var änkeman och sjuklig. Efter att ha valt bort sitt livs kärlek stannade hon sedan på gården resterande delen av sitt liv. Innan jag skulle somna på kvällarna kunde jag ligga och fundera över denna ledsamma kärlekssaga, samtidigt som jag i smyg rev bubbliga tapeter.
Hur kunde Hildurs pappa tillåta henne att ta ett sådant beslut? Jag tyckte så synd om henne och hennes öde som ungmö. Men mest av allt sörjde jag över att hon inte fick några egna barn.
Harald träffade visserligen kvinnor men förblev ungkarl och stannade även han på gården. Hilja däremot träffade en man, gifte sig, och flyttade till en närliggande by, Hallongömman, som var lite större och hade egen affär och lite fler hus. Där arbetade och bodde hon med sin man och sina barn i många år. Det blev många bussresor till Smultronstället. Hiljas relation till sina syskon var mycket stark och kärleksfull. Så på ålderns höst, när barnen flyttat och hon blivit änka, flyttade hon hem till sina syskon på gården igen.
Ibland kom Harald in när vi gjorde plättar och han skrockade alltid och sa "Nåjo" (han kunde nämligen ännu mindre svenska men istället kunde han säga Nåjo några extra gånger som för att kompensera) . "Nåjo", sa han igen och log och visade därmed sin enda tand...
Värmen skrämde inte Harald. Åh nej. Han var byns regerande världsmästare i uthållning i bastubadande. Och varje gång det var bastubad på gång då tog han sig några rejäla huttar av starkare drycker och sedan sjöng han för oss. Han ville också alltid att pappa skulle sjunga för honom. Det gjorde pappa glad, han var med i en manskör och kunde många vackra sånger utantill som han gärna framförde (även när han inte var tillfrågad men hade fått några snapsar innanför västen, vilket många gånger gjorde min mor mindre glad..).
När pappa sjöng grät Harald. Stora tårar trillade nerför hans kinder där han satt och gungade i takt med pappas högtravande manskörssång... Just Haralds gråtmildhet är ett starkt minne. Han grät också varje gång vi åkte hem och det var riktigt sorgligt att se honom stå hukad där i öppningen till sommarstugan med handen vilande på den illa medfarna dörren allt medan hans kinder blev helt våta...
Harald hade också lite problem med ryggen och hans kroppshållning började alltmer likna ringaren från Notre Dame. Jag trodde att det berodde på att han var så lång och måste kröka rygg varje gång han gick in och ut från stugan. Kanhända att det var smärtsamt för stackars Harald för varje dag var han tvungen att vila middag i sommarstugans säng som var så mjuk att den nästan gick av på mitten när man lade sig i den (inte särskilt bra för dåliga ryggar inser jag idag...) och då var alla tvungen att lämna stugan och Harald i fred någon timme.
Då hade vi lite olika aktiviteter att ägna oss åt. Antingen åkte vi över till Finland för att handla lakrits och amerikanska chokladpastiller. Det var en högtidsstund, för varje år ropade Hildur in mig och mina systrar i sommarstugan inför stadsbesöket. När vi kom in fick vi varsin hundralapp att handla för. Det var jättemycket pengar. Jag brukade aldrig annars få köpa vad jag ville för så mycket pengar.
Eller också följde vi med pappa och fiskade. Vi fick alltid flera hinkar fulla med abborre. Stora, fina abborrar. Det var så kul att meta när det nappade hela tiden. Fiskade vi inte så brukade vi, med den gamla roddbåten i trä, ta iland
på en liten ö som var full av åkerbär och hjortron. Åkerbärsön. Jag älskar åkerbär, men ingen annanstans har jag hittat så mycket bär som på Åkerbärsön. Vi frossade i dessa bär. Gjorde sylt, saft, likör och fick ändå över några som vi fryste in utan att tillaga. Mormors efterrättsspecialitet var blandade bär med glass och här fyllde hon på sina förråd inför vinterns middagar.
Något vi hade grym koll på var när matbussen skulle komma. Den kom till "stora vägen" två gånger i veckan och det var alltid lika roligt att följa Hildur på shoppingutflykt dit. Då fick vi gå genom koleraskogen. Här fanns en gravplats som var utmärkt med tjocka kättingar och ett kors i järn. Där låg personer som dött i kolera någonstans i början av 1900-talet. Det var väldigt spännande och kändes enormt dramatiskt. Jag fantiserade mycket om de stackars familjerna som låg begravda där. Jag och mina systrar skrämde ibland upp varandra så vi var halvt hysteriska och sprang som galningar hem till sommarstugan. Men Hildur, hon tog det lugnt med sina matkassar, "Nåjo", nu ska vi äta dopp-i-kopp". Har ni ätit dopp-i-kopp någon gång? Det är fantastiskt gott. Här är receptet:
Extra mumsigt var det när Harald hade rökt abborren som vi fångat. Dopp i kopp med nyrökt abborre på tunnbröd. Mmmmmm...... Jag får gåshud när jag tänker på det.
Oj, det här blev en lång historia. Lång men sann. Det finns mycket mer att berätta om syskonen från Smultronstället. Men jag kanske fortsätter en annan gång. Vad vill jag säga med den här historien då?
Dels vill jag berätta den för att de tre, deras liv och platsen de bodde på, gjorde ett så stort intryck på mig. Det var så stora kontraster från vårt dagliga liv så det behövdes inga leksaker, spel eller yttre stimulans. Det var tillräckligt spännande ändå. Idag är det inte många barn som får uppleva samma sak. Även om man har stuga så är det ofta samma standard och bekvämligheter på den som hemma. Sedan fascineras jag över hur de tre personligheterna som var så olika men ändå samstämmiga och hur alla tre tillsammans på något sätt speglar mångas tillvaro som en person idag. Tjorvigt? Okej, jag ska förklara. Hildurs omtänksamhet och omhändertagande (ta hand om familj och vänner), Haralds vila i lugn och ro och arbete i ensamhet (behov av "egentid" och fritid) och slutligen Hilja som arbetade och bröt sig ur syskonskaran (arbete/karriär).
Tja, vad tror ni om HHH? Tror ni att vi alla bär dessa personligheter inom oss?
Jag bär de med mig i alla fall.... om inte annat som vackra minnen från min barndoms somrar.
Tisdagstema Rent
Sent ska syndarn vakna.
Tisdag och tema har kommit och gått.
Jag har varit på stugan och
Både och faktiskt. Vi börjar komma in i rytmen. Första dagarna grälade vi konstant. Avvänjningen ni vet.
Nu är vi harmoniska, i alla fall just nu.
Jag har varit så lat att igår när vi hade 9-årskalas för släkten hade jag bara "köpesfika"... får nästan ångest av bekännelsen. Jag lovar, jag brukar ha sju sorters hembakt. Syndigt så det förslår. Men jag håller på att lära mig sålla.
Istället för att baka var vi på Sandskär hela dagen. Med våra snälla grannar, Petterssons.
Det var helt UNDERBART, en sådan där dag när man skulle ha haft med sig filmkameran för att sedan i vinter kunna blicka tillbaka och sucka... Men nej, den var inte med, inte heller den vanliga kameran (stora tårar rullar nerför min kind....) Svårsmält.
Därför visar jag istället bilder från Stenskär ifjol, det var nästan lika magiskt igår.
Vet ni om att Piteå har Sveriges vackraste skärgård? Rent vatten och kilometerlånga stränder....
och barnen blir definitivt rena av att bada hela dagarna....
kram på er till nästa gång... jag stjäl någon timme här och där, nu hoppas jag hinna in och läsa ikapp lite på era underbara bloggar!!!
Antagen utmaning
Jag har blivit utmanad av Liza:
Nämn något som gjorde dig glad igår:
Var på en 30-årsfest med 70-talstema och hade jättekul! Ni skulle ha sett alla fantastiska människor med sina genomtänkta val av kläder och frisyrer, hysteriskt roligt! Vi dansade hela natten till underbar 70-talsmusik... Om ni läser detta: TACK för en fantastisk fest!!
Vad gjorde du kl 08 imorse?
Sov djupt (hahahaha...)
Vad gjorde du för 15 min sedan?
Klippte gräsmattan
Det sista du sa högt?
Hälsa alla och ha det så bra i Norrköping imorgon, kramar. (Min syster och hennes familj är i Sthlm hos vänner och ska till Kolmården imorgon.)
Det senaste någon sa till dig:
Det ska vi, vi hörs senare. kramar. (min syster)
Vad har du druckit idag?
Mineralvatten, kaffe och saft (efter gräsklippningen var jag galet törstig... undrar varför?? hahahahaaa, kroppen är uttorkad sedan igår)
Vad var det senaste du åt?
Hemlagad pizza
Vad var det senaste du köpte?
Ett sötkörsbärsträd och en krusbärsbuske på stam och virkade blommor att hänga i träden till 30-åringen igår.
Vad är det för färg på din ytterdörr?
Vit
Vad är det för väder hos dig nu?
Klart med kvällssol men inte så varmt, ca 12-15 grader skulle jag tro...
Godaste glassmaken?
Gammeldagsvanilj och pistage, men jag är egentligen ingen glassfantast... väljer hellre annat gott
Tror du på kärlek vid första ögonkastet?
Nej, men däremot förälskelse, kärlek tror jag kommer efter en längre tid...
Sover du tungt?
Ja, i perioder tror jag, däremot vaknar jag alltid av lillebror.
Drömmer du mardrömmar?
Ja, ibland och då mest att det ska hända barnen något. Har någon gång vaknat och krampgråtit för att jag drömt något hemskt om dem. När jag fick tredje sonen fick jag lite ångest över att inte räcka till och drömmarna handlade ofta om att jag missat eller glömt bort någon av dem....
Trivs du med ditt jobb?
För det mesta även om det kan vara ganska krävande ibland.
Favoritklädsel?
Bekväma
Favoritlåt just nu?
Alltid Monica Zetterlund (oj, nu gjorde jag nog skäl för att vara 40+!, men jag väljer Bo Kaspers I samma bil eftersom det var en låt det gällde...
Vad ser du om du tittar till höger?
Soffan i vardagsrummet och dubbeldörrarna in dit.
Vad gör dig glad just nu?
Att jag har 9 underbara veckor tillsammans med mina barn, min man och mina vänner att se fram emot... och att barnen äntligen tillfrisknat från två förkylningsomgångar...
Vad ska du göra härnäst?
Sätta mig i soffan och slötitta på TV eller ta fram en bok
Höger el vänsterhänt?
Höger
Humör just nu?
Riktigt glad, harmonisk och tillfreds
Favoritgodis?
Choklad med nötter, överhuvudtaget är godis en favorit =)
Kläder just nu?
Jeans, långt linne och t-tröja
Sommarplaner?
Jag säger som Liza: njuta av livet. Försöka fånga dagen och leva ut mina lustar (ja det lät ju lite suspekt =) men framförallt fånga dagen med mina barn
Hur många kuddar sover du med?
Två och det ska vara dunkuddar
Spelar du ngt instrument?
Tyvärr inte, är riktigt tondöv tror jag, men jag uppskattar musik! Gärna lite halvjazzigt sådär...
Morgon eller nattmänniska?
Som Liza: Både och.. men mest natt
Vad är viktigast för dig?
Mina barn, min man, min familj och min trädgård (hahaha, tur jag tog det i den ordningen...)
Är du kittlig?
JA!, vilket min kära far älskar att utnyttja!
Snarkar du?
Nej, snarare är jag så tyst och stilla att min man ibland undrat om jag lever... heheheheeee
Stjärntecken?
Stenbock
Äckligaste insekten?
Spindel, är det en insekt?
Stökigt el välstädat?
Välstädat för optimalt välmående men jag har ganska hög acceptansnivå nuförtiden...
Längtar du mest efter just nu?
Att flytta ut till stugan imorgon, det ska bli riktigt mysigt.
Jag utmanar Kirsti, Barasara och Vicke.
(OBS, det är inte jag på bilden till inlägget)
