Jag vill ha fladdermöss i min trädgård i sommar
Ni känner ju till min dragning till händiga män...
Jag vill anställa en händig man i min trädgård. Min egen man gillar inte trädgårdsarbete. Det rimmar illa med alla mina planer... Jag hinner inte förverkliga dem alla på egen hand. Därför har jag kommit fram till att jag behöver en man till... Eventuellt blir min man
Alternativet är förstås att anställa en händig kvinna. Eller förresten. Jag anställer en barnflicka!! Där har vi det. Då kan jag ägna mig åt trädgårdsarbetet och så tar någon annan hand om mina barn under tiden. En ung tjej tillsammans med min man. Hrm.... Eller kanske inte.... hahahaaaa..... Och då syftar jag naturligtvis på att jag skulle missa så mycket av mina barns vardag. Inget annat, om nu någon mot förmodan trodde det....
Vilken gallimattias (vad lustigt det ser ut när man skriver ner det ordet...)!! Jag är lite trött... ni får ha överseende... Men jag är också glad och förväntansfull... jag och lillebror åker till Rydlinge plantskola imorgon, ÄNTLIGEN Lisa! Lite examensklädesshopping i Skellefteå lär det också bli.... i sista minuten, jag vet! Men jag lovar, jag ska inte shoppa händiga män eller barnvänliga kvinnor!
Istället ser jag fram emot när min svägerska kommer hem från USA med fyra fladdermusfåtöljer...
Thea vann!
Svaren hittar ni i kommentar till inlägget.
Tänkte testa er lite...
Jag har en 7-åring som håller på att driva mig till vansinne. Han testar mitt tålamod dagligen.
"Vad är det? Har det hänt något?" frågar vänlig och bekymrad mamma.
"Min kompis sitter och ska fika på altanen. Vi gör ALDRIG det!" stampar mellanbror och ser argt på mig.
"Men, det är klart att vi kan fika, varför frågar du inte istället för att bli arg?" frågar den fortfarande vänligt inställda mamman (men som börjar bli liiiite irriterad).
"Vi kommer ändå ALDRIG att få göra det" mellanbror går in i huset och tycker synd om sig själv. "Det är bara andra som har det mysigt." mumlar han upprört.
Till saken hör att vi väldigt OFTA har familjemys. Men just nu, enligt min upprörda son, gör vi ALDRIG något mysigt eller roligt för den delen. Och även när han erkänner sig ha haft roligt hittar han genast nya infallsvinklar på hur tråkigt han KOMMER att få det....suck....
"Jag tycker att det här är den tråkigaste familjen i världen. Och du är den dummaste mamman!" låter han mig veta när han åter sticker ut huvudet genom dörren.
"Men vad har jag gjort? Jag har ju bara frågat om vi ska ta fram fika?" säger jag, nu ganska frustrerad och trött. Jag märker tydligt vart diskussionen är på väg.
"Hör du nu. Nu är du arg också" säger sonen, lite belåtet och MYCKET provokativt.
"Jag är inte arg" kontrar jag, nu med MYCKET irriterad röst. "Men jag förstår inte vad du är ute efter?"
"Varför blir du alltid så arg bara för att jag frågar dig om något?" halvgråter nu sonen och tar på sig sin mest utstuderat sorgsna min.
"Men jag är ju inte arg, varför gör du så här?" frågar jag, nu utmattad och less eftersom det är tredje drabbningen sedan vi kom hem från skolan.
"Varför säger du jämt att det är jag, du säger aldrig till storebror!!! Du är orättvis mamma!"
Dum, orättvis och omysig. Bra Barbro.
Det är inte alltid lätt att veta hur man ska tas med en trotsig son som gör ALLT för att få sista ordet. Ska man låta honom få det eller ska man sätta gränser? Just nu sätter jag tydliga gränser men ibland tänker jag att det kanske är lite roligt för honom att se min reaktion på hans provokationer. Om jag ignorerar dem kanske han slutar??
Några bra tips?
Nu tänkte jag testa er. Kolla in tävlingen på första bilden. Är det någon som känner igen knopparna?
Lite sena kvällsbilder...
Har varit till Rosfors Herrgård idag med mina kollegor på jobbet. Underbar miljö med sagolik naturupplevelse... synd bara att inte inredning och utsida går hand i hand...
Kommer hem och kan inte låta bli kameran när jag ser vad som hänt sedan igår... framförallt häggen, som formligen exploderat i doft och utseende.... och rosenbräckan.... mmmm vad glad jag blir!
Trött... gäsp... måste.....snark.... sova... nu....zzzzzzzzzz
Mor ror och far är rar
Jag har grävt och hjälpt grannen måla stugan. Maken har varit rar och bjudit på tårta. Mor ror och far är rar. =)
En härlig helg har passerat. Bara lite smolk i glädjebägaren... myggen har vaknat. I alla fall på Degerberget i Piteå. När vi målade väckte vi tydligen hela spinkiga mygg släkten. Det var inte uppskattat kan jag meddela... som tack för väckningen har vi nu hundra myggbett.... Mig besvärar det inte så mycket, men ni skulle se lillebror. Med minst trettio bett i ansiktet ser han förskräcklig ut... stackarn... Han råkade sparka undan myggnätet på vagnen några centimeter, och mamma såg ingenting... Det verkar dock vara uthärdligt för honom, hoppas han får sova hela natten bara...
Gör två inlägg idag, lite sugen efter helguppehåll... se lite bilder på favoriter inne i huset nedan...
Gifta i ett decennium
... har vi varit den 31 maj. Firar med att hitta symboler för bröllopstraditioner i mitt kök.... hehehe... Min man skulle säkert tycka att det är
Men nu kommer jag väl mest att hålla till ute i min trädgård och ville först bjuda in till besök i mitt kök.
Älskar att blanda gammalt och nytt, traditionellt och modernt i min inredning.... Eftersträvar ett hem som har personlig prägel och balans mellan modernt och klassiskt. Min svaghet är att jag är alldeles för förtjust i grå-beige-svarta färger kanske...
Favoriter i köket är bland annat min bumling (fynd genom arbetskamrat), faten och den lilla såssnipan från Uppsala-Ekeby, hittat i fyndlåda inropad på auktion, tavlan storebror målat som jag fått låna på nåder, den lilla blytunga hästen, inköpt i Göteborg på en resa med mina kompisar. Jag fastnar alltid för fyrbenta djur i inredningssammanhang... vet inte varför. Ska visa min lilla samling någon annan gång... Måste också ta med mina änglar från Katarina K (presenter), och mina sjuanstolar (begagnade fynd genom min mor), PH lampa (inköpt för länge sedan) och mitt ellips bord (bara för att visa vilken hopplös designnörd jag också är...)
Nu har det roliga börjat...
Finns det något bättre än att gräva i jorden? Känna doften av jord och fukt? Bädda in det vackra gröna i den mörka omhuldande jordbädden? Sköta om och tänka till, fantisera och skapa? Nej, jag tror inte det. Trädgårdsarbete har så många positiva sidor. Det är både lång- och kortsiktigt, det är lustfyllt och det ger synbara resultat. I love!
Jag har fått några granar och en tall av min mor och far från deras stuga. Vi får väl se om de tar sig.... lämnade lite lingonris, men har inga förhoppningar om lingonsylt... haha.... Granarna och tallen är planterade vid förrådet, där min lilla skog ska växa upp. Rönnarna är också från det vilda och här har jag tänkt att de ska forma en vägg och skymma en lite tråkig utsikt samt förhindra insyn på altanen på baksidan.
När det gäller pilträden har jag kapitulerat. De växer fort, de bildar vackra trädrum och de är dekorativa. Passar utmärkt som insynsskydd och vägg ner mot vägen på baksidan av huset.
Imorgon är jag ledig... ser redan fram emot lite mer grävande... denna gång ska jag ta det sista för trappen ner mot vägen.
Sov sött mina vänner, imorgon är det fredag!!
Mer än lovligt ombytlig...
gonatt och kram på er, ska hinna in en sväng hos er innan sänggående....
Romantik i kubik
Jag hade en grym hemlängtan redan i Arnemark. Svor på att aldrig åka ifrån mina tre barn igen. Tanken på lillebror, femton månader, gjorde mig kallsvettig och orolig. Tänk om han inte känner igen mig när jag kommer hem? Tänk om han bara gråter när jag är borta, övergiven av sin mor och ingen som kan förklara för honom att jag kommer tillbaka? Tänk om han får men för livet? Bristen på trygghet och känslan av övergivenhet kommer att förfölja honom resterande del av hans uppväxt . Tänk om alla ondsinta frestelser i tonåren kommer att framstå som befriande läkemedel för hjärtats oälskade hålrum som uppstod den där olycksaliga helgen för femton år sedan?
Då hans mamma och pappa lämnade honom för att roa sig i storstaden...
Min man försökte frenetiskt skingra mina hopplöst negativa tankar. "Kolla, ha, vi har nog för lite bensin! Hehe, lite pinsamt om vi skulle få motorstopp och inte hinna till tåget i tid?? skrattar han ansträngt och sneglar mot mig. "Oj, titta, Statoil i Älvsbyn har stängt redan....hahahaaaa, typiskt småstad..." och vidare "regnet öser ner Barbro, vi får nog sitta i bilen o vänta....hehehehe... vad pinsamt det vore om vi skulle missa tåget för att vi inte vill bli blöt.... " Hans försök till humor faller lamt till marken. (Inte så konstigt med tanke på nivån...) Vore kanske en lösning. Att skylla på att vi missat tåget..., tänker jag, medan jag ältar min nypåkomna aha-upplevelse.
Varför är man mammaledig som mest under barnets första levnadsår?
Det är ju när lillebror är mellan ett och tre år som jag vill vara hemma, meddelar jag min, vid det här laget, mindre humoristiske man. Det är ju då han behöver mig, före ett års ålder kan ju vem som helst(?) ta hand om honom, en surrogatmamma med mycket mjölk....(finns det många av har jag hört...inte...) Det är viktigare att vara nära honom nu, när han förstår vem jag är och behöver mig på fler plan än bara mat... Jag fortsätter länge på min nyfunna teori... som eventuellt kan upplevas lite onyanserad och svår att genomföra...heheheeee....så här utan ett vinglas i handen. Inser till slut att jag måste släppa. Nu är det jag och maken. På ett tåg. På väg till Stockholm. Utan barnen.
Till slut känns det bra. I en mysig kupé på tu man hand med hjälp av lite vin, choklad och nötter från min mans gulligt packade Ica-kasse, hittar jag tillbaka till den röda tråden. Att njuta av varandras sällskap utan störningar.
Vad vi gör? Vi planerar resa med barnen till Legoland 2008....
Förutom att mysa med min man hittar jag inspiration till annat. Jag skriver shoppinglista, läser lite i min bok "Allt" (passande titel just då eftersom det rimmar väl med innehållet i min shoppinglista), och hinner också skissa lite på planer i trädgården. Kommer åter in på mammaledighet när jag läser intervjun med Jan Guillou i Aftonbladet. Han konstaterar att det är manligt att ta hand om barn men att svenska män är dåliga på det fortfarande. För att lösa problemet argumenterar han för tvingad och lagstadgad pappaledighet motsvarande hälften av den totala föräldraledigheten.
"De här babianhannarna som leder svensk industri, de är kvar på samma stadium och har inte ändrats sedan 1960-talet", menar han. Roligt och träffsäkert formulerat. "Vi behöver en reformerad kvinnorörelse, den som inte utestänger män från alla jämställdhetsdiskussioner" är en annan åsikt han framför. Klokt.
Men varför är det föräldraledigheten som ska lagstadgas. Jag upplever det bara som ett ytterligare förtryck mot kvinnan. Många kvinnor VILL vara hemma med sina barn MER än mannen vill. Varför ska vi tvingas stå tillbaka för att mannen med milt våld ska vara tvungen att umgås med sina barn? Varför ska staten bestämma hur min familj ska hitta bästa lösningen? Även om jag förstår poängen vill jag inte se det som en lösning. I alla fall inte just då. Just då vill jag att alla mammor ska ha rätt till minst tre års mammaledighet.... Välbetalt.
Det känns nästan som att åka i en tidsmaskin. På färden genom landskapen följer jag klimatzonernas växlande utbud. Från zon 5 (Piteå), med svagt ljusgröna musöron på björkarna, genom zon 6 (Älvsbyn) där gräsmattorna svagt börjar skifta från beige till grönt och vidare till zon 4 där häggen står i blom och grönskan spiratr till zon 3? där syrenen hunnit slå ut sina vackra blomklasar. I Stockholm blommar också alla tulpaner och andra vårlökar. En häftig resa i tiden, från vår till sommar.
Att åka tåg långt är antistress. Ingen annanstans är man så mycket i sitt eget här och nu. Min man och jag njuter. Funderar också varför inte tågbolagen satsar stort på att marknadsföra sig nu. Rädda miljön och stressa mindre. Två högaktuella och viktiga frågor. Varför finns det inte möjlighet till massage och psykologkonsultation på tåget? Man skulle kunna boka en tid samtidigt som resan. Psykolog mellan Ånge och Gävle. Massage mellan Uppsala och Stockholm. Kliv på som utbränt vrak och stig av som en ny människa och rädda dessutom miljön!!! Känns inte det rätt i tiden??
Hotellet är underbart. Lyxigt och modernt. Ligger vackert vid Lidingöbron. Fyrstjärnigt.
Jag och min man vältrar oss i tillvaron utan tider, måsten och borden. Vi gör vad som faller oss in. Utan hänsyn.
Första dagen tillbringar vi på Söders höjder. Lätt shopping i några få butiker, en öl och västkustsmörgås på Medborgarplatsen. Solen lyser och jag tror det stämmer, myten om att kreativa människor ska bo på söder. Det märker man. Kläder, hår, väskor, cyklar, barnvagnar... tusen varianter.
Jag älskar att sitta och fantisera om andra människor. I synnerhet när jag är i Stockholm. Där finns så många spännande människor med egna uttryck. Sofistikerade, slafsiga, polarnopyret randiga och lockiga, sextiotalsfantaster, hippa sjuttiotalister födda på 80-talet, blonda Paris Hilton look-a-likes (säkert 100!!!), tuffa grabbar, vanliga Svenssons, festliga farmödrar, fyllon och skäggiga gubbar.
Tyvärr är människor i Piteå väldigt homogena. Om generaliseringen tillåts.
Vi går genom Vitabergsparken och avnjuter sedan utsikten från Söder ner mot vattnet och staden. Vackert.
Tycker om Söder, känns intimt och avspänt.
På kvällen ska vi träffa min syster som är i Stockholm för att bli fadder till sin bästa kompis två pojkar som ska döpas. Vi bestämmer oss i all hast för att åka till Kungsträdgården där Rix FM ska ha festival. Vi får en perfekt plats på Fridays med utsikt över folkhavet och med det (alldeles för) höga ljudet av, bland andra, skönsjungande Erik Segerstedt. Förutom att vi får vänta två timmar på bord för att äta är vi glada att vi valde Kungsan ikväll.
Det finns mycket sommar och förväntan i festivaler...
Nästa dag regnar det. Vi bestämmer oss för att shoppa inne i stan. Tidigt på eftermiddagen gör vi sorti och tar det lugnt på hotellet. Underbart. Mindre underbart är överraskningen vi får när vi ska ut och äta på kvällen. En väninna till mig hade rekommenderat ett superbt tapasställe som heter Olé Olé. Hrm.
Tyckte att hon lät aningen för överraskad när jag ringde och bokade bord. Tyckte också att hon verkade ha svårt för att hitta en beskrivning över hur man tog sig från stan till Kungsholmen och restaurangen. Vi tyckte bägge två att det var konstigt att vi enligt beskrivningen skulle åka via Slussen och sedan buss till Kungsholmen? men eftersom vi är två dumma norrlänningar så gör vi som vi blir tillsagda. Vi stressar såklart. Det tog längre tid än vi trodde. Som alltid. Till slut är vi framme. Men vi hittar inte restaurangen. Vi letar. Vi går trottoarerna upp och ner. Till slut hittar min man det. Vi tittar och sedan börjar vi storskratta. Vår fina restaurang är ett litet mörkt krypin med kanske fem bord och en bardisk. Stället är fyllt av folk. Musiken strömmar ut på gatan. Tittar igen. Jo, på fönstret står det, med egenritade bokstäver, Olé Olé. Snarare Passé Passé.
Missförstå mig inte. Jag har ingenting emot kvarterskrogar. Jag är övertygad om att de har jättegod mat. Men nu skulle jag och min man fira vår 10 årsdag som gifta och hade väl målat upp en annan bild av kvällen än den som presenterades framför oss.... Det slutade med att vi smög därifrån utan att ge oss tillkänna. Dålig stil, jag vet. Men jag fick inte ens in min man i entrén.
Istället fick det bli italienskt på restaurang i Gamla stan. Snopet. Men gott och mysigt.
Sista dagen åkte vi till Vaxholm. Stockholms skärgård är helt underbar. Insöp lukten från havet och ljudet från vattenskvalpet. Båtarna. Stugorna. Slotten och herrgårdarna. Måsarnas skrik. Och min mans nöjda uppsyn. Vad i Piteå är bättre än det här? frågar han mig. Först tänker jag på många saker. Sedan konstaterar jag att här, just nu, finns inget bättre någonstans. Istället låter vi oss fångas av stunden.
Kuriosa: Min man vann kändisjakten.
På Stadium hör jag honom väsa. "Har du sett Stefan?. "Vilken Stefan? säger jag. "Jamen, psst, kolla där... Edberg..." min man pekar diskret medan han pratar i mobiltelefonen. Det är första gången jag sett honom göra två saker samtidigt (tre!!), så då förstår ni hur upphetsad han är. Mycket riktigt. Stefan Edberg. Jag blir inte det minsta pirrig. Hade glömt honom. Men ok. Ett-Noll. Dessutom lyckades min man få honom på bild, han fotade medan han pratade i telefonen.... hahahahhaaaa..... tyvärr vände sig Stefan just bort... hahahahaaaa....... får skamset medge min glädje över missen....
På lördagkväll på hotellet hör jag så min man fråga en utklädd kille "Vem är du då?". Jag hajar till. Maken brukar inte hoppa på okända människor sådär spontant. Men det är klart, whiskyn gjorde väl sitt... "David" får han till svar. Och till min förvåning hör jag honom säga "Aha, Lee Roth!", "Ja, nu börjar det likna något" skrattar MARTIN STENMARK.... Nu är jag imponerad. Nu känner jag pirret. Han är MYCKET sympatisk.
Och min man är mäkta stolt. Två-Noll. Tänkte att jag skulle ta honom på upploppet men tror ni inte han får in en femetta under frukosten på söndagen!
Står och ska ta kaffe när jag återigen hör min man ta kontakt med någon. "Nehej, det där är min bricka!" säger han. "Åhh, ursäkta" hör jag en skamsen FELIX HERNGREN säga medan han drar sig baklänges i reträtt... "Ja, försöka duger... " FORTSÄTTER min man och skrattar lätt tillgjort.... "sno en annans färdigfyllda bricka, det var ju ett nytt grepp... " FORTSÄTTER han ytterligare!!!! Lite pinsamt nu. Men nej, min man har inga skamkänslor. Istället har han nu tre nya KOMPISAR. Mmmm. Man har ju hört talas om dem. Galna Svenssons som gör vadsomhelst för att få prata med kändisar. Men jag visste inte att jag var gift med en. I tio år.
Nu är vi hemma igen. Sönerna kände igen oss. Alla tre. Mina älsklingar, gud vad jag längtat efter dem!
Med massor av inspiration och ideér i bagaget upptäckte jag dessutom att trädgården blivit ytterligare några nyanser grönare...
Då fick jag glädjefnatt och brast i skratt efter en hel helg med romantik i kubik! (ursäkta det patetiska rimmet....hehe) Skönt att vara tillbaka i Piteå.
En självisk semester
Jag känner ett tryck över bröstkorgen. Varför?
Mellanbrors strumpa ligger på golvet i hans rum.
Jag känner för att slå någon. Varför?
Blöjan ligger utanför blöjhinken istället för i.
Jag skulle vilja
Han ligger och gosar med mellanbror medan jag tvättar.
Jag får ett inre vulkaniskt utbrott och börjar nästan gråta. Varför?
Därför att efter lillebror satt på maskinen (som var tom och sedan tar 15 min innan den "nollställt" sig igen) så pillar han bort en dörrlist full med spikar.
Jag känner för att sparka in huven på min mans bil. Varför?
Då jag skriker av ilska över att lillebrors huvud håller på att bli perforerat med spikar så rör han inte ett finger.
Jag är hysterisk. Varför?
För att min son säger emot mig just som jag lagar mat med en skrikande lillebror som fastnat vid mitt ben.
OK. Nu flyttar jag. Varför?
Det ligger en hög kläder på en plats jag nyss städat.
Nej förresten. Skilsmässa först, sedan flytt. Varför?
Storebrors rum är en katastrof och jag orkar inte titta på eländet. Än mindre städa. Varför har inte min man sett det?
Jag är inte pedant. Jag älskar mina barn. Jag älskar min man. Jag hatar att alltid behöva städa och laga mat. Oftast går det bra. Ibland rinner det över. Och då blir minsta fellagda strumpa ett flinande hån mot mig. Jag tar det personligt och känner mig oälskad. Varför kan ingen tänka på mig någon gång! skriker mitt själviska ego högt i ett ekande tomrum. Det studsar och kommer tillbaka. De är barn. De förstår inte bättre. OK. Men min man då???? OK. Det blir skilsmässa.
MEN först ska vi till Stockholm och ha en romantisk weekend... hahahaaaa.... Vid närmare eftertanke kanske det är bättre att rädda äktenskapet.... Skämt åsido. Jag ser fram emot en självisk semester tillsammans med min man. Vi ska vara romantiska (är inte så bra på det så vi får se hur det går... heheheeee), strosa på söder, shoppa lite, dricka vin, besöka museum och utställningar, äta gott och ha långa sovmorgnar. Hur ska vi hinna allt??
Är det någon av er som har romantiska tips eller tips på besöksmål, affärer eller annat i Stockholm? Vid sidan av Drottninggatan och gamla stan. Vi åker torsdag kväll.
Mitt bloggberoende börjar ge mig...
... röda fläckar på kinderna... vår uppkoppling till internet fungerar nämligen inte alls bra... Måste skynda mig att skriva detta inlägg innan den kopplar ur igen.... (paniskt uppspärrade ögon).. Vi ansluter till nytt avtal imorgon så jag måste stå uuuuut... (en liten tår formar sig i ögonvrån) Har missat kommentera Melodifestivalen... snyft.. jag som hade så många intelligenta analyser till resultatet... huhuhu... nu är det ju liksom för sent, inaktuellt.... huuu...
Tur att jag har tre barn, man, jobb och hus att ta hand om, för hur skulle jag annars klara mig... (hysteriskt skratt och full insikt om mitt beroende)
I´ll be back!
Törnrosaslummer...
Bildtext: Mitt hagtornsträd är snart grönt, sedan ser ni också lite gräslök, bergtall, fågelbogran, rabarber, grön lilja och tulpanlökar.
Har under en tid följt lite trädgårdsbloggar söderut... minst sagt frustrerande. Inspirerande men frustrerande.
Först nu börjar jag på riktigt känna att jag kommer att få se min trädgård grönska även i år... jag är "the worrying kind.." när det kommer till mina kära växter...
Ikväll är det dock inte trädgårdsböcker eller annan bokläsning som står på agendan.
Ikväll sätter vi oss i soffan tillsammans med större delen av svenska folket och njuter av Sveriges största folkfest! Hela familjen och våra vänner.
Såklart hejar vi på The Ark. Vad vi ska äta? Ostbricka. Godis. Lite vin. Som dessert. För först ska vi grilla.. på vår nyinköpta klotgrill. Vi har övergivit gasolen och har blivit kolgrillare.
Jag gillar Melodifestivalen, men inte lika mycket som Staffan på Piteå-Tidningens sportredaktion. Han har en egen schlagerblogg, kolla in den om ni vill verka pålästa ikväll!! Heja Sverige!
De desperata hemmafruarna har släppt loss...
Lättja. Så har det då hänt. Jag och två fruar till har släppt loss och blivit kontinentala. Dvs. vi har druckit vin till lunch på en helt vanlig blå vardag. Kan man göra så? Vi vet inte. Men det kändes bra. Trevligt och syndigt i härlig harmoni. Det är väl sådant man ska tillåta sig när man är ledig? Sådant som man inte kan göra annars, när man jobbar 8-17. Det kommer inte att bli någon vana. Jag lovar. Men vet ni vad? Det var bara förfesten. Ikväll ska vi släppa loss ännu mer.... =)
Lusta. Om jag ska bli mer kulturell och försöka behålla mitt skamfilade men ändå?? seriösa intryck så kan jag väl också visa böckerna som kom i brevlådan idag. Julafton. Ser verkligen fram emot Allt med Martina Lowden, en mycket speciell författare, som skrivit en dagboksbaserad berättelse , och Jag går bara ut en stund med Isobel Hadley-Kamptz, en självbiografisk skildring av ett svårt livsval.
Nu går jag ur Svenska Kyrkan!
Det var spiken i kistan (!). Nu är det klart. Vår familj går ur Svenska Kyrkan. Alla pitebor vet vad jag pratar om. Och ni som inte är pitebor, läs denna artikel och förfasa er... Jag och min man har länge funderat över om vi ska vara med i SK eller inte, men nu är saken klar. Under åren har jag irriterat mig över det faktum att vi betalar dyra, skattade, pengar för att underhålla gammal förlegad samhällssyn genom att vara medlem. Att aktivt stötta kvinno-prästmotståndare, abortmotståndare och en allmänt konservativt negativ hållning till att förändra sig och hänga med i 2000-talet.
Visst tar det emot. Det gör det alltid när man bryter mot normer som man växt upp med. Men jag tror inte att Gud (om det finns någon sådan) dömer mig för att jag tar ställning för människors lika värde.
Herregud (!) säger kanske någon, du kan inte döma ut hela Svenska Kyrkan för ett separat uttalande. Tyvärr är det inte det enda. Och tyvärr måste jag säga att jag upplever inte att religionen, alltid står för det goda i världen eller Sverige. Jag tar ställning för den goda mänskligheten, oavsett tillhörighet i religion, och tror på människan och vad vi tillsammans kan göra för varandra under vår tid på jorden. Sedan får vi väl hoppas att Gud har överseende över att jag inte accepterade fördomsfulla uttalanden och valde att inte vara med i Svenska Kyrkan.
Visst låter det präktigt. Men, handen på hjärtat, fråga dig själv vad som är viktigt? Jag tror inte att du skulle ge flera tusen kronor till ett politiskt parti tex. om en av deras frontfigurer gjorde liknande uttalanden. Eller? Vi kan göra ett val.
Badande barn...
Idag blir det bara en bild på barnen. En bild som känns i magen..... Men imorgon mina damer och herrar. Då ska "Desperate housewives" ha champagnelunch... så ansvarslöst, eller hur?
Jag blir så trött...
Idag har varit en trött dag. Trött på morgonen. (Vilket i sig inte är förvånande för det är jag alltid.) Trött på jobbet. Trött när jag kom hem (jobbar bara till 12, jääääättesynd om dig Barbro). Trött efter utvecklingssamtalet med mellanbror och hans lärare. (Men han är så duktig och schysst i skolan vår lille kille, vilket gav mig ett tillfälligt rus....) Trött efter cykelturen hem. Trött när jag tittade in i tvättstugan. Trött på att laga mat. Jag och pojkarna åkte till McDonalds på fuskmiddag. Vad trött jag blir på mig själv för att jag väljer McDonalds! De har inte alls lika goda burgare som Max, BigBoy eller Sunes. Det är deras reklam. Och för att ungarna älskar deras leksaker. Så, på grund av reklam och leksaker (som de aldrig tittar åt efter de ätit klart...) tuggar jag i mig miljoner kalorier utan att njuta.... (i alla fall inte som om det vore en Suneburgare...) Barnen styr mitt liv. Jag blir så trött.
Efter ett mysigt besök hos lillasyster och hennes familj (där jag nästan somnade vid kaffet...) körde jag trött hem mina kivande barn. Jag blir så trött på deras ständiga gnabbande.
Varför sitter jag då här och skriver... jo, jag blev så grymt inspirerad av Maria Arborghs Söderläge som jag nyss kollade in på svt.se.... Jag vill ut och gräva!! Blev plötsligt inte trött längre. Så nu måste jag få ur mig lite av den energitopp jag fick. Nu är det ju läggdags och jag måste bli trött igen...
PS. Ifall ni undrar om det är nåt fel på bloggens huvudrubrik så är det bara för att jag blev så trött på de där blommorna, på det mörka och bestämde mig för att det dominanta på bloggen får vara bilderna i inläggen istället...
Sedan har jag lekt lite med typsnitt... Tröttsamt eller hur?? =)) DS
Prinsessan som fick Prinsessan och hela kungariket mot sig...
Jag och Mikael Persbrandt
Hade en smått hysterisk dröm inatt... Helt plötsligt befann jag mig sittande mittemot Mikael Persbrandt. Han smålog och tittade ömsint uppfordrande mot mig. Hrmpf.. vad VILL han? Denne ouppnåelige man, vad kan han vilja mig, en tafatt trebarnsmor från Piteå?Jag inser att jag förväntas säga något och märker, till min förvåning, att jag hasplar ur mig några halvdarriga meningar. Var kom dem ifrån? Då poppar plötsligt en kvinna fram i drömmen. "Jättebra! Den tar vi!" konstaterar hon nöjd. Vem är det som ska bli tagen? Och varför?
Det visar sig att jag är skådespelerska och har fått en roll mot min manliga (har inte så många...) idol Persbrandt. Hur sannolikt är det? Varifrån kom den drömmen? Har aldrig haft skådespelarambitioner eller drömt om gestaltningar av några som helst roller (har fullt upp att motarbeta könsroller i vardagen..).
Konstigt nog, med tanke på allt annat jag vill i livet.. Nåja, det roliga var ändå när jag i drömmen började intervjua (!!) kvinnan (...var för blyg för Persbrandt) i hopp om att bringa klarhet till anledningen av att jag hamnat i denna angenäma situation (ni ser, till och med i drömmen blir jag förvånad!! hahahaa). "Ja, men det är ju självklart, vi har haft ögonen på dig länge.... direkt du började kursen för skådespeleri". Aha, jag har gått kurs... ? (Var inte det i snickeri??) "Men måste man inte ha en gedigen utbildning för att få så bra roller..." nu försöker jag ge dem insikt i vilket misstag de kan ha begått... "Nej, nej det är andra egenskaper vi söker" säger hon övertygande. "Och som sagt, dig valde vi ut för länge sedan....". Förvirringen är total, men jag behärskar min impuls att fly när hon avslöjar vad som komma skall...
Med skräckblandad förtjusning får jag veta att det ska bli lite heta, kärleksfulla scener. Så. Här har jag chansen. Att få kyssa Micke (ja, vi känner ju varandra nu...). Och dessutom få betalt för det. Jag är i sjunde himlen. Så vad gör jag då?
Jo, resterande tid av drömmen går åt till ett lätt panikartat letande efter min mobiltelefon....
En telefon som hela tiden, av någon outgrundlig anledning, glider undan... Vid ett tillfälle blir jag överrumplad av en överförfriskad skådespelerska som, helt logiskt...hrm, ska ta vår bil av oss. Istället för att se mig själv kyssa Micke Persbrandt ser jag mig själv ålande på golvet i bilen, krafsande efter denna mobiltelefon som hela tiden gäckar mig.... Patetiskt. Jag är helt besatt av att RINGA hem till ALLA jag KÄNNER för att tala om att jag KOMMER att få KYSSA Persbrandt!!!! Istället för att faktiskt göra det..... snyft...gråt...tandagnissel... såklart kommer jag aldrig till skott innan jag vaknar. Frustrerad och okysst.
Var kom allt detta ifrån?
Uppenbarligen vill jag bli "upptäckt"???
Eller så vill jag verkligen INTE bli "upptäckt", jättejobbigt hur jag aldrig lyckades få till det... eller så kan jag inte "leverera" det förväntade när jag får chansen.... ve och fasa
Har bloggandet (eller fanns det där innan?) gjort att det viktigaste i mitt liv är att berätta om det som händer mig, snarare än att uppleva på plats?? (Bara detta inlägg är väl ett uttryck för det??)
Eller, är det själva trånandet efter Micke P som är grejen? Att jag är s-uellt frustrerad??
Hahahaha.... jaaa, det tål att tänkas på. Skulle dock gärna hoppa på den vagnen under drömtåget inatt igen... ska samla mod att kyssa Persbrandt och eftersom jag nu berättat för er alla kanske jag slipper leta mobiltelefonen...
Mysig måndag!
Sorg över Skugge - och Slamfärg på huset
Idag har vi varit riktigt duktiga. Min snälla granne fru Pettersson och min snälla pappa har hjälpt oss måla huset. Rekordtidigt. Bara därför började det naturligtvis regna... Blir väl minusgrader inatt som grädde på moset.... Eller snarare som frostflingor på jordgubbssylten (?)...
Hursomhelst, har ni sett att Linda Skugge har valt att SLUTA blogga! Det är väl ok i sig men när man läser om anledningen blir jag lite mörkrädd.... fy vilka nedriga (ett ord jag inte använt på länge så då förstår ni hur upprörd jag är...) människor det finns.... Varför?
Hur kan det vara så PROVOCERANDE att en tjej/kvinna uttrycker sig skriftligen och verkligen säger vad hon tycker? VARFÖR kan vissa personer inte acceptera det och istället applådera? Visst ska hon tåla en del, det får man göra om man har åsikter om allt och alla, men det finns gränser. Jag tycker det är sorgligt. Att någon ska vara tvungen att välja att hålla tyst för att slippa bli trakasserad. I dagens Sverige.
Vi borde göra ett BLOGGUPPROR! för att värna TYCKFRIHETEN... (ja, jag har inte stavat fel...)
Vänskap
Var på vårfest med jobbet i förrgår kväll. Efter en UNDERBAR middag som Bryggargatans Restaurang och Bar levererat påbörjade jag och några arbetskompisar en intressant diskussion.
Har ni någon gång reflekterat över hur snabbt vänskap kan utvecklas när man känner på ett mer eller mindre instinktivt plan att man tycker om någon riktigt mycket?
Vänskap. Personkemi är namnet på själva formulan, inget nytt i sig, men likafullt är det ett fascinerande och ett outtömligt ämne att fundera kring. Det finns i mitt tycke tre varianter av personkemi/vänskap; ögonblicklig, efter några gånger och slutligen efter åtskilliga gånger, kanske år... sedan finns det såklart ett spektra mellan ytligt artig till djup och innerlig.
Personkemi och vänskap är väldigt likt förälskelse... på många sätt är det ju faktiskt en form av förälskelse när man tänker efter... en av likheterna kan sägas vara att om vänskapen/förälskelsen är ögonblicklig kan den fort avta men tar det istället åtskilliga gånger innan den uppstår är det mer troligt att den håller i sig i många år....
Jaha, tänker nu mina kära vänner som läser... vad är det nu hon vill säga... och vilken "grupp" tillhör jag? Eller, är hon så desperat efter vänner att hon nu börjat analysera för att få flera (åh,kolla rimmet =)
Ja, det kan ni ju grubbla på... =) hehehe..
Men vad är det då som framkallar vårt ömsesidiga gillande?
Lika intressen? Samma kön? Lika jobb? Lika "utseende"? Lika familjeförhållanden? Lika uppväxtmiljö? Lika ekonomiska förutsättningar? Råkar vara grannar eller arbetskamrater, dvs. kan inte undvika varandra?
Vissa vänner väljer man vissa andra får man. Med stigande ålder (det låter alltid som att jag är så lastgammal när jag drar upp min ålder......aaarrrgggh.... men vaddå, man blir faktiskt klokare med åren...) blir jag jag alltmer glad och lycklig över de vänner man får efter vä'gen. Nästan som en oväntad gåva. Överraskad...och glad som känns i magen. Skillnaden? Ja, när man är liten ägnar man hela sin tid (nästan) åt att odla vänskap och kamratskap och har då större utrymme att själv välja sina vänner. När man blir äldre och "vuxnare" gör man allt för att i alla fall behålla några av sina barndomsvänner men hamnar också i situationer där nya vänskaper kan dyka upp utan att man anstränger sig (ja, det är klart att man vill vara vänner med alla, jag menar inte så.... men att det blir något mer.. ni vet "riktig" vänskap).
När klickar det då? För att knyta an till framkallandet av vänskapen enligt ovan så undrar jag om det inte ändå är humor och lika grundvärderingar som är mest avgörande? I alla fall när det gäller ögonblicklig vänskap. Har ni någon gång varit i en situation där något hänt, någon har sagt något och JUST då får ni ögonkontakt med någon i rummet och, "klick", märker ni att den personen skrattar/reagerar på precis samma sak som du? The moment of true person chemistry.... (lite svengelskt men vaddå?)
Grundvärderingar i betydelsen, likartad inställning till problemlösningar, etiska ramar, uppfostran eller andra "teorier" som vi alla lever efter men kanske inte är så medvetna om? Men håll i er, nu blir det komplicerat... det behöver ju inte vara så att man alltid tycker lika. (Hrmmm, motsägelsefullt?!) Tvärtom kan den andra personen inte alls hålla med dig, men det är ÄNDÅ något i hur ni resonerar som gör att ni respekterar/tycker om varandra. Det är nu jag tappar tråden lite... men fortsätt läsa för all del... =)
Mitt resonemang bygger på uteslutningsmetoden. Jag har vänner som inte alls är speciellt förtjusta i trädgårdsarbete, snickerier eller bloggande för den delen... alltså tycker jag man kan utesluta gemensamma intressen. Jag har vänner som inte har barn, vänner som bor 150 mil härifrån, vänner som jobbar med helt andra frågor, vänner som inte alls har samma åsikter som mig.... osv. Nej, humor och grundvärderingar bygger vänskap.
Men vet ni vad som är ÄNNU mer intressant? Jo, varför man ibland instinktivt INTE tycker om någon. VAD kan det bero på? Motsatsen? Dvs. inte samma humor och grundvärderingar. Nej, jag tror att man då måste söka mycket längre ner i det egna jaget.... det är något annat som spökar.... något som den andra personen triggar fram som vi inte är så medvetna om hos oss själva och som vi kanske inte heller är så stolta över... (Kan det vara fördomar, hörsägen, utseende mm???) Men det kanske vi inte ska gå in på denna sena lördagskväll. .... inlägget blir för långt...
Eller vad säger du? Vore jätteintressant att veta om du någon gång känt av den där omedelbara personkemin och reflekterat över vad den kan ha berott på?
Bilden ovan. Jag har bytt till nya "vardagsgardiner" i vardagsrummet idag. Tidigare hade jag kopparbruna sidengardiner som visserligen var mysiga under vintern men nu bara kändes fel... Nu ska ljuset in... och wow vilken effekt det blev med vita genomsläppliga gardiner. Helt underbart... OCH avskyvärt när mina smutsiga fönster blottades.... men det är en annan historia... VAR glada att jag inte visar er resten av huset... alla saker som fick tryckas in i köket för att dessa "välstädade" bilder skulle tas... hahahahaha.... OM ni undrar varför jag inte har något fint på bordet (vilket ni gör, eller hur???hehehehe... not...) så beror det på min klåfingrige son som inte lämnar en pinal därhän... om ni tittar noga på bilden ser ni hans hand som hunnit greppa fjärrkontrollen.. hahahaha... tur att han är så söt. Han är förlåten...
Glad lördag på er,
kramar
Ut med vintern, in med sommaren...
I min nykära photoshopiver har jag satt ihop lite bilder från några av mina mer vintriga projekt. Lite nytt till badrummet, lite gammalt i allrummet, lite hopsnickrat i sovrummet.... gör på så sätt lite bokslut och inriktar mig på nya somriga upplevelser och projekt!
Tja, skriver fortfarande på min lilla berättelse så ingen tid finns till funderingar och utvikningar... ni får nöja er med mina collage ett tag till... den här gången har jag lekt lite tidning och lagt till inköpsställen... hahahaha.... =)
Ha en skön kväll...
Nu är det vår på riktigt...
Nu är våren insjungen och officiellt välkomnad. Vår familj firade en härlig valborgsmässoafton tillsammans med några av våra bästa vänner. God grillad (såklart!) mat, glada skratt och stor brasa! Tack värdparet för en underbar kväll!
Smolk i bägaren var kylan (vad hände?) och lillebrors febertopp...
Skriver just nu på en liten berättelse som jag förhoppningsvis kan publicera i bloggen snart och håller mig därför kort idag. Måste dock få visa mitt första blominköp... nu känner jag verkligen att våren är här på allvar, inspirationen flödar och arbetslusten är på topp. Tänk på allt roligt vi har framför oss!!
Köpte Trift, Armeria Maritima igår, jag har börjat köpa perenner även i krukorna, när de blommat klart byter jag ut dem och planterar dem i trädgården. Mycket praktiskt.
...
