När min käre make hörde att jag skrivit om Hildur, Harald och Hilja, frågade han om jag berättat om hans stora mandomsprov.... Nej, det missade jag ju! Men här kommer det.

Som jag berättat var Harald Smultronställets regerande världsmästare i uthållning i bastubadande. Detta var något han var mycket stolt över och med all rätt också beundrat av alla vuxna. Haralds obarmhärtigt envetna eldande i bastun och hans självplågeri med björkriset som mer liknade någon form av späkning än en skön renande upplevelse, var vida omtalad.

Enligt tradition skulle också varje ny man (ja, det var aldrig tal om att en kvinna skulle behöva genomlida denna övning, på denna tid var kvinnor undantagna alla sorter av fysisk tävlan) som besökte Smultronstället genomgå det "stora testet". Vilket innebar att han skulle behöva tillbringa lika lång tid i den genomheta bastun som Harald. Lyckades man så fick man med beröm godkänt men fegade man ur var det naturligtvis inte något bra betyg. Det nederlaget fick också den personen leva med och bli påmind om resten av sitt liv...
 
Sommaren efter att jag och min man blev tillsammans tog jag med mig honom till Smultronstället. Jag var sprickfärdig av lycka att få visa honom en bit av min underbara barndom. Jag visade honom entusiastiskt alla underbara detaljer av platsen jag älskade så mycket. Jag ville så gärna få honom att se allt det vackra, det oförstörda, det nostalgiska, det unika med Smultronstället.... och visst såg han. Han såg allt det förfallna, det gistna och det opraktiska. Men han försökte också se med mina ögon, ville förstå och gjorde verkligen sitt bästa... Jag minns att jag älskade honom för det. 

För det är klart, att när man ska visa någon annan sådant man själv upplevt i sin barndom och färglagt med regnbågens alla färger, med sina oförstörda ögon och sinne, är det inte lika lätt när man är vuxen som när man är fortfarande är liten. Borta är det rosenröda skimret, den ovillkorliga kärleken och det okritiska förhållningssättet. Det är som med julstämningen, ju äldre man blir, desto mer får man leta efter den äkta känslan... Men den finns där. Bara man får tid att skala av allt som fastnat i lager utanpå..

Slutligen ställde Harald min pojkvän inför Den Stora Utmaningen. "Visst, det kan väl inte vara så svårt" säger min man full av självförtroende. "Jag har badat bastu förr".
Fortfarande minns min man med fasa följande timme som utspelade sig i denna hettans högborg... Medan Harald oförtrutet slängde in vedträ på vedträ sade han hurtigt då och då, som för att ytterligare spä på lidandet; "Hördu Grabben, släng på lite vatten...". Allt för att den heta ångan skulle öka den redan outhärdliga värmen i bastun från helvetet. (Ja, min man blir alldeles svettig i pannan när han berättar om detta så det måste ha varit förskräckligt...).

Men Harald underskattade kärleken. Min pojkvän var nykär och fast besluten att imponera på sin flickvän. Min pappa viskade hest till honom just som de gick in i bastun "Vad du än gör, gå inte ut före Harald..." 
Min envisa pojkvän vann matchen och till slut gav Harald upp och kvar satt endast min slutkörde man. Med huvudet mot golvplankorna och med ett förtvivlat vispande av kallt vatten upp i ansiktet kämpar han för att överleva sin värsta mardröm. Han hävdar bestämt att hjärnan kokade...

Han fick med beröm godkänt. Resterande delen av besöket fick vi så höra om vilken fantastisk pojkvän Barbro hade lyckats få sig... "Den där Piteåkillen, han tålde värmen bra, han"... sade Harald med eftertryck.

Min man menar dock att denna nära döden upplevelse för alltid finns inristat i hans medvetande... och det är väl så att prövningen av riktig kärlek kan vara svidande het. I alla fall om man antar Haralds utmaning....