Nu är det dags att lägga in min lilla betraktelse från vår Stockholms-Vimmerby resa i somras...  Trevlig läsning!



Fångade i fällan

Vet inte vem som kom på det först. Det var nog snarare tajming kring gemensamma funderingar nu när jag tänker efter. Jag önskade mig en resa till Legoland när jag fyllde 40. Ganska väntat. Fylla 40, föda barn, vara mammaledig. Klart man ska till Legoland.

Paris hade liksom känts fel.

 

Jag önskade mig också ett lusthus. Eller växthus. Men min man tyckte att vi hade haft nog med både lust och tillväxt? Så jag sansade mig och fick välja. Okej, efter noga övervägande kom vi överens om att sommaren 2006 passade särskilt bra för resor. Lillebror nästan obefintligt krävande, lättskött och sovande för det mesta, och jag mammaledig. En perfekt kombination. Sagt och gjort. Vi berättade om våra planer för våra kära grannar Petterssons (fing. namn) och efter mycket prat runt omkring, där det framgick att de hade liknande resplaner, dristade jag mig till att fråga om vi skulle åka tillsammans.

 

En vågad fråga insåg jag efteråt. De kunde ju knappast säga nej, fångade i fällan.

Resmålet

Legoland lockade. Göteborg hägrade. Vimmerby kändes kul. Själv ville jag också ta en sväng förbi Österlen och när vi ändå var i krokarna kunde vi väl klämma in Öland. En fin avslutning på Gröna Lund kändes perfekt.
Min man påstår att jag vill så mycket, men det handlar väl bara om sunt förnuft och bra planering? Vi pusslade och dividerade men det kändes lite ambitiöst för en veckas semester? förstår inte varför, jag gillar kreativ flexibilitet, men även jag kapitulerade till sist. Vi måste dra ner på ambitionerna.

 

Till slut enades vi om två förslag, Legoland och Göteborg eller Vimmerby och Stockholm. Huvudstadsalternativet segrade. Danmark kändes lite hotfullt efter att Muhammed skändats i pressen. Okej, jag erkänner, det var mitt argument? men det kändes allvarligt just då.

När jag nu ser i backspegeln inser jag att vi kan ha kört över Petterssons i denna fråga? De hade ju faktiskt besökt både Stockholm, Kolmården och Vimmerby tidigare med barnen.

 

Hrm, kanske därför de har slutat hälsa vid postlådan?

Planering

Med två män som älskar planeringsstadiet kan ni vara helt säker på att varje minut var säkerställd.

 

18:00             Avgång tåg Älvsbyn (ja, det var för barnens skull, jättespännande med tåg!)

07:00             Ankomst Stockholm

07:15             Vår män springer och hämtar hyrbilen medan jag och fru Pettersson vaktar barnen och väskorna?

07:30             Lastning och avfärd

11:00             Framme vid Kolmårdens djurpark

17:00             Avgång mot hotellet och middag på stan

Osv. osv.

Helt rätt. Man måste planera. Då slipper man obehagliga överraskningar. Och dyker de upp, vilket de oftast gör när man reser med barn, är man bättre rustad om man har en grundplan.

 

Tur att vi har så planerande män. Lite Sickan. Känns tryggt. Själv är jag nog mer dynamit-Harry. Känns också bra med fru Pettersson, yrkesarbetande inom socialförvaltningen på kommunen. Ifall det totalt brakar ihop så har vi i alla fall någon professionell som kan reda ut problemen. Själv vet jag inte om jag är någon direkt tillgång, det känns som om jag kommer att ha fullt upp med att amma och räkna barnen? och lägga in ett och annat explosivt inslag?

 
Ju mer vi är tillsammans

Som framgått tidigare tog vi beslutet att åka tåg. Då blir ju även resan lustfylld och mysig. Tänkte vi.

Glömmer aldrig blicken hos herr och fru Pettersson när vi baxat (vet ni hur trångt det blir i en tåghytt med fyra vuxna, fyra barn och ett spädbarn, en barnvagn och typ sju väskor?) in oss i kupén och satt oss. I deras blickar kunde jag läsa "det här kommer att gå bra, absolut, det är ju bara 12 timmar och vi behöver ju inte vara vakna hela tiiiiiiidennnnn, oahhhh... ta mig till ett flygplan.... nu",  men de sa att de tyckte att det kändes mysigt och att nu var vi äntligen på väg. Petterssons är snälla.

 

Det gick faktiskt bättre än väntat. Vissa småsaker blir såklart påtagliga i ett litet utrymme. Lillebrors gråt kändes inte bra. Inte heller när han storbajsade. Att de större barnen bråkar och kivas känns också som att man helst klarar sig utan, men efter allmän yra och undersökande nyfikenhet kring vad som finns att upptäcka på ett tåg så lugnade de ner sig och satt sig och spelade game boy innan de slutligen somnade snällt.

 

Varför vill man åka tåg? Är det samvaron eller ekonomin som avgör? Jag undrar om Connex har tagit reda på det? Frånsett att det kan vara billigare än flyg så trodde jag att tåghytter skulle främja socialt umgänge eftersom det är litet och intimt. Ytterligare en teori som inte stämmer med verkligheten. (Med tre barn får man en ganska stor samling.) Med barn med på resan fungerar det nämligen inte att sitta upprätt med liggbritsar i huvudet så när barnen lagt sig var det bara att själv göra samma sak. När man väl lagt sig ner känns det lite krystat att föra ett samtal på ett normalbegåvat sätt så ganska snabbt somnade hela sällskapet. Men mysigt var det faktiskt. Petterssons är mysiga.




Öronbedövande vackert i Vimmerby

Efter mycket närhet i en trång kupé efter Norrlandskusten fortsätter vi vår resa med att klämma in oss i en minibuss. Det känns helt naturligt på något gåtfullt sätt. När vi så har överlevt en strutsattack i Kolmården och lyckats hitta mat (ja, det är svårare än det låter i teorin med två barnfamiljer och någorlunda krav på god mat till alla) i Norrköping samt en övernattning på ett mycket trevligt hotell tar vi sikte på Vimmerby.

Matar man bara barnen med mycket godis, filmer och spel och placerar familjemedlemmarna strategiskt rätt i bilen går det faktiskt mycket bra att åka bil långa sträckor. Männen kör naturligtvis, ve och fasa om jag eller fru Pettersson skulle köra. Det var inte ens aktuellt. Och inte för att vi klagar. Vi trivs riktigt bra bak i bilen med inredningstidningar och många samtalsämnen.

 

Det är vackert och idylliskt efter vägen till Vimmerby, man väntar sig nästan att få se några Pippi och Madicken kopior hoppa runt i trädgårdarna. Men konstigt nog ser barnen likadana ut där som i Piteå.

 

När vi kommer fram till Astrid Lindgrens Värld har vi ett litet intermezzo. Vårt första, konstaterar jag när vi försöker hitta biljettluckan och samla familjen inför det stora besöket. Petterssons är stabila föräldrar och snart reder det ut sig och alla får sig ett gott skratt när vi ser pjäsen Karlsson på taket. Till och med lillebror, 5 mån,  har behållning av den galne Karlsson.

 

Funderar över alla dessa ambitiösa föräldrar (läs: vi) som slår knut på sig själva i jakten på sina barns lycka och upplevelser. Jag tänker på mina egna föräldrar som tog oss med till Ånäsets camping en gång. Jämför med våra planer. Mycket har hänt sedan dess. Då fick barnen leva efter föräldrarnas villkor men nu lever vi efter barnens. Ska bli spännande att se denna generation växa upp. Vilka krav på livet kommer de att ha? Samtidigt känner jag att vi har ett mycket större ansvar än våra föräldrar hade när det gäller att visa på livets möjligheter live. Risken är annars väldigt stor att de kommer att leva genom Internet.

Varför orka ta reda på verkligheten när man kan skapa den artificiellt och efter eget huvud?

Eller är det ytterligare en teori att punktera?

Åskvädret

Efter två timmar börjar det regna. Ingen fara på taket som Karlsson skulle ha sagt. Vi kämpar vidare. Det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder. I detta fall var det både dåligt väder och dåliga kläder. Det blir lätt så när man blir totalt överraskad.

 

Pippi Långstrump kämpar oförtrutet trots att regndropparna antar i styrka och storlek.

Åskvädret som följer blir en upplevelse. Inte en sådan som vi hade räknat med men ändå. Det enda jag vet om åska är att man inte ska stå under träd. Det är ett säkert sätt att bli elektrifierad. Men med bilden av mannen, visserligen i järnrustning, som sprang över en gräsmatta och blev träffad av blixten, i färskt minne kändes det som att de höga träden (inte ens norrlandsfuran kan mäta sig med Vimmerbys granskog) var det självklara skyddet. Det enda skyddet. Alla andra tänkbara skydd var upptagna av andra tomt stirrande föräldrar med barn som gråtande inväntade sin sista stund.

 

Ja, så hemskt var det. Jag har aldrig i hela mitt liv upplevt ett mer galet åskväder. Vattnet rann i bäckar, ja faktiskt så stora så de mer påminde om Piteälven, efter gångvägarna. Åskan dånade och knallarna lät som pistolskott mot pannbenet. Jag har aldrig varit så rädd för Tor förut, han måste ha haft en riktigt dålig dag. Dyngblöta och lätt panikslagna lyckades vi till slut hitta en lada där vi trängde oss in. Det var riktig katastrofstämning. Naturligtvis var storebror försvunnen. Många vuxna försökte hjälpa oss att lokalisera sonen när de fick se mig och hörde mina hysteriska tillrop.  Till slut dök (!) han upp. Alltid lika obesvärad men hyfsat blöt och tilltufsad.

 

Summa summarum. Fantastiskt fantasieggande resmål, lika kul för vuxna som för barnen, ibland roligare för oss eftersom det faktiskt är vår generation som vuxit upp med Astrid och hennes barnboksfigurer. Däremot måste de göra något åt sina oväder.

Utlandet

Vid våra romantiserat smidda planer hemma i kökssoffan, (varför är det alltid i kökssoffan som stora planer smids?), målade vi upp en härlig bild av lekande och plaskande barn i poolen på Västerviks camping. Nästan som en utlandsresa skulle det bli. Sitta på altanen i aftonsolen, dricka lite vin och leende vinka till uppsluppna barn på grönbete.

 

Det gröna visade sig vara brun sönderregnad skogsmark med begynnande lervälling. Poolen regnade också bort och kvar fanns två stugor i ytterkanten på området, de var billigast, vilket vi förstod när vi såg dem. Vi fick börja med att städa.

Att städa en ofräsch stuga och komma på plats medan barnen trängs och gnäller för att de inte har något att göra och sedan springer ut för att därefter dra in halva mängden lervälling i stugan på åtta kvm är ingen jättehöjdare kan jag meddela. När vi bäddat, fikat och artigt hälsat på i varandras stugor släckte vi ner, la oss för att sova och försökte desperat blunda och låtsas att vi var tillbaka på hotell President som vi skämt bort oss med kvällen innan. Istället för ett glas vin på altanen blev det en treo i våningssängen.

 

Det var inte vårt bästa boende, men det var billigt, vilket i alla fall gör min man lite lycklig. 

Vi kan inte motstå Ikea

Ett stopp inne i Söderköping, som för övrigt var en jättemysig stad, för att äta Sveriges godaste glass var väl värt mödan. Fantastiskt vilka skapelser. Dessutom avnjutna i direkt anslutning till Göta Kanal och en lekpark. En liten stunds vila. Med betoning på liten. Med så mycket vatten i närheten kan man inte sitta still länge.

 

I synnerhet inte när man ska på Ikea vid Kungens kurva. Vi hastar vidare.

 

Man kan bli lite lätt eftertänksam när man som vi har fållat barnen runt den ena påkostade upplevelsen efter den andra och sedan får höra att Ikeas barndagis var det bästa hittills på resan. Inte för att Ikea är något dåligt val, men ändå. Vi skyller lätt ansträngt skrattande att de nog är lite trötta? även om vi är benägna att hålla med. Det var vår första barnfria timme (om man räknar bort lillebror och storasyster Pettersson).

 

Ganska intressant dock. Upplevelser i overload. Man får inte glömma att barn ofta uppskattar det lilla. Det är vi vuxna (läs: jag) som eftertraktar omväxling och wow-upplevelser. Påminner mig om resan när jag och min syster tog våra barn till Rovaniemi, "...de måste ju få träffa tomten!!", tre dagar före julafton. Efter mycket om och men tyckte barnen att den plaskvåta snöhögen på parkeringsplatsen var det bästa på hela resan.
Varför lär man sig aldrig?

 

Nåja, de påstår ju att lärandet ska vara livslångt. 

Dramatik i Globen

Att bo i en gigantisk pingisboll har sina poänger. Barnen blir imponerade, men kanske mest av sköldpaddorna i entrén, och mannen blir salig över utsikten över idrottsarenan från frukostrummet. Själv gläds jag åt att slippa renbädda och fixa frukost. Rummet låg högt upp och efter att nervöst ha konstaterat att man kan öppna fönstret på vid gavel, vilket följaktligen förvandlar det till en potentiell dödsfälla, försöker jag hitta lugnet. Första natten går bra. Stressen att ta oss från hotellet till tunnelbanan går också förhållandevis bra. Men låt mig bestämt avråda från att åka tunnelbana med två duracellbarn och en barnvagn. I alla fall inte alltför ofta.
Hur fixar Stockholmsfamiljerna detta?

 

Andra natten får jag en nära-döden upplevelse. Jag vaknar av att TV: n står på och passar på att kolla så att barnen sover innan jag rofyllt ska somna om. Ve och fasa. Storebror är borta. Platsen bredvid mellanbror är tom. Det går nästan inte att beskriva den panik som sakta sprider sig i mina trötta lemmar.
Hela dagarna gör man inte annat än räknar barnen, ropar, håller ihop familjen, parerar mot alla upptänkliga faror som lurar överallt. På natten är man liksom oförberedd.

Då tror man att man kan slappna av. Därför blir chocken extra stor när man inser att man efter att ha, blott för ett ögonblick, sänkt garden, försvinner en familjemedlem. Jag kollar under sängen, i garderoben, i vår säng. Överallt. Med darriga ben tittar jag mot fönstret. Det står på glänt, visserligen mycket lite och visserligen låst, men tillräckligt oroväckande för att mina ben helt ska sluta bära mig. Jag nästan kryper fram till fönstret och tittar ner.

 

Ingen storebror. Ingen ambulans. Inga brandmän eller poliser som stirrar förebrående upp mot vårt fönster. Var är han? Känner en overklighetskänsla ta form. Börjar ruska på maken som snarkar högt. "Var är storebror??" halvskriker jag. "Va, nä, hrmpf, vadd? Snark?" får jag till svar. På morgonen när vi går igenom denna traumatiska händelse berättar min trötte man att han tagit sömntabletter. Snacka om att kunna slappna av... Vi kunde ha brunnit inne eller blivit kidnappade hela bunten utan att han skulle ha höjt ett ögonbryn.

 

Då hör jag. Ett svagt snyftande. Storebror! Efter att frenetiskt ha rotat runt ytterligare i hotellrummet finns bara en möjlighet kvar. Jag öppnar ytterdörren. Där står han. I bara kalsongerna och hulkar. "Men storebror!!" utbrister jag, med lättad, oroad och glad röst. "Hur länge har du stått här? Älskade unge!". "Länge" svarar han kortfattat och slänger sig runt halsen på mig. Stackars barn. Han måste ha gått i sömn och vaknat när han befann sig i korridoren. Efter att ha spanat efter någon äckelgubbe som kan ha kidnappat honom men ångrat sig, eller efter kisspölar (han kanske tog fel på toadörren och ytterdörren) så går jag in för att trösta min halvt chockade son. Men han har redan somnat.

 

Efter denna turbulenta natt möter vi då Petterssons nere vid Djurgårdsfärjan. De verkar alltid så avslappnat harmoniska. Något liknande skulle aldrig hända i deras familj. Man undrar varför det händer oss? Familjen Stress viskar någon i mitt huvud. Det var naturligtvis ett uttryck för att våra stackars barn får för många intryck. Hjärnan kan inte sortera och därför börjar storebror gå i sömn. Han kan liksom inte stanna upp, usch, nu fick man känna sig som en dålig förälder igen.

Såg en påläst gubbe på tv häromdagen och han påstod att en bra förälder gör 15-20 misstag per dag. Känns som en tröst. Han menade att föräldrarna idag är alldeles för ambitiösa. Vi lever efter övertygelsen att det skulle finnas en absolut-rätt-uppfostran-som-leder-till-totalt-lyckliga-barn. Va, finns det inte?

 

Jag kan berätta att vid frukosten denna morgon kiknade vi efter ett tag av skratt över hela historien. 
Storebror har en underbar förmåga att skratta åt sig själv. Det var förlösande. Och jag tror att jag kommit över adrenalinchocken. Nästan.

Strandhugg på Sandhamn

Är man i Stockholm på sommaren så ska man ut i skärgården. Speciellt när man lever med en man som är fetischist på båtar (kan man vara det?). Den turen var helt underbar. Avslappnad, rolig och mycket trivsam.
Våra barn lekte på klipporna och vi vuxna fick en sällsynt egen pratstund. Idyllen var total. I alla fall ett bra tag.

Fram till att jag och fru Pettersson tog beslutet att ta en promenad och se vad barnen lekte med. När vi klättrat oss ut till de yttre klipphällarna kallar en kvinna på vår uppmärksamhet. "Vet ni om att det kryllar av huggormar här??"Nej, det visste vi inte. Vi är dumma norrlänningar som inte kan ta ansvar för våra barn.

 

Helt otroligt. Kan man aldrig få bara vara. Efter att panikartat samlat ihop barnen öppnade vi våra ögon och började se oss omkring. Javisst, vi hittade flera stycken. Fy tusan vad obehagligt. Stackars Stockholmare. Insåg plötsligt vilken otroligt vacker och tillgänglig skärgård vi har i Piteå. Stenskär en solig dag slår det mesta.

Framförallt ringlar det inte ormar eller simmar maneter överallt.

Barnvänliga Norrland (läs: Piteå). En slogan med ny innebörd. Trodde att Norrland skulle ha fler vilda djur än Stockholm. Det kanske vi har men våra har i alla fall vett att hålla sig undan människor.

 

Sedan var det hemresa. I en fullastad buss utan tillluftssystem. (Okej. Nu börjar jag känna mig gnällig och otacksam. Ni måste förstå att det hände väldigt mycket roliga saker också!)

Men det var så varmt och svettigt att jag trodde min sista stund var kommen. Utan att överdriva. Just när det var som värst och jag tänkte att "nu svimmar jag" så sneglade jag på fru Pettersson  för att se om vi skulle svimma samtidigt. Men nej, hon satt där, sval som en vårvind med ett lätt leende på sina läppar. Det är något med blondiner. Jag är helt övertygad. Agge ser alltid så sval och behärskad ut. Jag måste blondera mig.
Man vill ju hellre vara en ljus ängel än en mörk bitch.

Mer läskigt än roligt mamma
Äntligen. En plats som är helt och totalt barnvänlig. Man behöver inte vara orolig en sekund. Hela platsen är ju utformad efter barnen. Trodde att jag skulle få slappna av, i alla fall lite. Igen. Men inte. Vi hade väl varit inne på området i ca tjugo minuter när barnen började skrika något om en mus som de ville åka. Ja, det lät väl harmlöst, tyckte jag. Efter att ha kollat med tjejen vid ingången (som bestod av en dörr och en trappa) om det var ok för mellanbror att åka ensam med de andra barnen, "visst bara han är 1,20 lång", gick jag och ställde mig med de andra föräldrarna och väntade på att barnen skulle komma tillbaka.

 

Just när jag står där och tittar mig lugnt omkring får jag plötsligt syn på något som far fort fram i luften, precis ovanför våra huvuden. "Oh, titta vad den går fort" skrattar jag och ler mot min man. Men det är något som inte stämmer. Vad står det på vagnen? "Den vilda musen".  

Jag känner hur det knyter sig i magen. Kan det vara denna karusell som mellanbror ska åka, ensam?
Herregud, skriker jag, vet inte för vilken gång i ordningen. Med en reaktion som jag bara sett hos oroliga mammor kastar (ja, nästan) jag vagnen med lillebror till min förvånade man och pladdrar osammanhängande medan jag tränger mig fram till dörren som leder till min intet ont anande son.

Jag springer upp för trapporna och möts av en lång, lång kö. Tack och lov. Han kanske inte har hunnit fram. Jag börjar ropa. "Mellanbror!" i falsett, det funkar bra,  jag lyckades få till ett lagom panikartat läte som gjorde att folk flyttade sig och gjorde sitt bästa för att hjälpa till.

 

Till slut ser jag honom. Liten och inklämd står han där och ser lagom förskrämd ut. "Oh, vilken tur att du kom mamma!" Ja, nu är mamma här. Jag åker med dig. Allt för att pojken ska få en trygg och rolig upplevelse. Mmm. Trygg och rolig?Snarare med livet som insats. Det var den värsta berg och dalbanan jag åkt med någon gång. Snabbt gick den och kurvig var den.

Jag höll krampaktigt fast mellanbror och jag lovar, vid två tillfällen var det bara ogjort att han skulle ha flugit som en ballong över Djurgården. Helt sanslöst. När vi kom fram och jag krampaktigt frågade honom om det var roligt svarade han; "Nja, mer läskigt än roligt mamma". Precis. Härmed utfärdar jag en stor varning för vilda musen.
Jag tycker att någon borde tämja den en aning.

 

Till och med familjen Pettersson såg tilltufsade ut när de landade efter flygturen.

 

Min mans kommentar när vi kom ner och jag berättade om vår halsbrytande upplevelse. "Oj då, ja det kunde man ju inte tro.."  Reaktionsförmåga. Not. Inte konstigt att jag ibland har känslan av att jag måste rädda mina tre barn på egen hand. Men min älskade man är ju bra på mycket annat...

 

Förutom att jag och lillebror Pettersson sedan höll på att kräkas i den stora gungan (jag ville visa att bara för att man fyllt 40 så har man minsann inte tappat förmågan att leka, vilket jag snabbt fick ångra och inse att det har man nog, i alla fall när det gäller att gunga) så förflöt dagen på Gröna Lund fantastiskt bra. Barnen hade underbart roligt och vi föräldrar trivs naturligtvis bra när vi ser våra älsklingar roa sig själva. Vi fick oss faktiskt en öl och en lugn halvtimme medan barnen åkte karusell själva. En barnvänlig karusell.

Att ge järnet på Järntorget

Jag avslutade med en riktig egennyttig kulturdag i Stockholm. Jag och lillebror strosade omkring. Träffade en väninna på Rosendals trädgård, gick på Moderna Museet och hade det allmänt mysigt. Papporna var med sönerna på shoppingrunda och mamma och dotter Pettersson frossade i utbudet av snygga kläder. Vi träffades slutligen på Järntorget i Gamla stan för att äta innan hemresan skulle påbörjas.

 

På Järntorget var det mycket folk. Gycklare och turister som trängs och konsumerar. Härligt. Sommar-Stockholm. I alla fall för en stund. Vi sätter oss i mitten av torget på en uteservering och myser med god mat. Skönt att det är bilfritt här, hinner jag tänka och lutar mig tillbaka för att njuta ohämmat medan barnen skuttar runt. IIiiiiihhhh, hör jag. Tjutande däck. Den numer mycket välkända ilningen i magen rusar upp till mitt huvud och jag hinner precis registrera Isak dunsande mot en taxibil. Det kan inte vara sant, hinner jag tänka innan jag uppfattar en rasande (och förmodligen chockad) chaufför stanna bilen. Tydligen får man köra taxi här. Tydligen hann inte min son uppmärksamma bilen. Tydligen glömde hans mamma bort att ständigt påminna sina barn om att ta det försiktigt och inte lämna sina föräldrars sida. Alltså blir min son påkörd. Vi ser dock ganska snabbt att det gick bra och barnen springer vidare lite lätt skamsna.

 

Bor man i Stockholm kan man nog inte göra 15-20 misstag om dagen, då skulle man inte ha många barn kvar.

Man borde bli avstressad buddist

Min man älskar munkar. Donuts. När vi var i USA åt han minst tre om dagen. Det var också då jag lekte Rembrandt och maken blev shopaholic men det är en annan historia. Vår hemresa från Stockholm blev lite spännande, dels höll vi på att missa tåget och sedan mötte vi en levande munk till min mans stora förtjusning!

 

Efter att ha suttit på T-centralen och försökt hålla samman gruppen ett bra tag så blev det till sist dags att börja leta upp tåget vi skulle åka hem med. Som alltid så missbedömer man tiden lite. Eller snarare, som alltid missbedömer VI tiden lite. Nåja, efter mycket om och men hittar vi rätt och efter lite baxande med alla väskor och vagnar kommer vi på plats på perrongen.

 

Men inget tåg kommer. Precis på utsatt tid hör vi i högtalaren hur de ropar ut att vårt tåg bytt perrong. Kaos. Alla passagerarna verkar kunna kliva över lik för att hinna först till den nya perrongen. Inte minst vår familj som drabbas av den stora hybrisen. Främst pappa. Han blir som vanligt heligt förbannad på alla andra människor som inte bryr sig om honom och hans familj (som att han ägnar dem en tanke?) men mest stryk får en stackars munk ta. Min man påstår att munken trängt sig före oss när han lugnt (munkar är ju lugna och harmoniska, det måste vara omöjligt att stressa upp en munk, vilket man inte kan säga om min man) tar plats i hissen framför oss.

 

Fnittrande och smått stressade kommer vi till slut fram till den nya perrongen. Ansträngningen som det innebär att från helt lugn tillvaro plötsligt springa i 190 mot något man inte vet var det är tar på krafterna. Med andan i halsen och med maken smattrande bakom oss "...en munk, om någon, borde väl ha bättre vett än att åka hiss ensam när det är så stressigt, har han ingen känsla för barnfamiljer??" Vi försöker lugna ner honom men han är oresonlig. Munken var droppen.

 

Irritationen följer oss med in i vagnen men nu har den övergått till en mer komisk nivå. Även min älskade inser det roliga i situationen och börjar lugna ner sig. Vem kommer då och ställer sig framför vår hyttdörr? Jo, munken i egen hög person. Nja, han var inte så lång, ganska liten faktiskt. Då höll vi alla på att kikna av skratt. Och min make fick vatten på kvarn när munken visade sig prata i mobiltelefon. Vad var det för typ av munk egentligen?

 

Kuriosa. Dagen efter, när vi landat hemma och sitter i soffan och tagit oss en kopp kaffe höll vi på att sätta i halsen. Tro det eller ej, där är munken igen. På bästa sändningstid får vi se hur han förrättar den första buddistiska vigseln i Sverige. Munken är alltså dessutom historisk.

 

Ja, vi glömmer honom aldrig i alla fall. Funderar också på att jag och min man skulle läsa lite buddism. Det kanske kan få oss att slå av på takten ibland. För han såg väldigt lycklig och tillfreds ut den där munken? ungefär som familjen Pettersson.

  /Barbro, fylld av tacksamhet över att ha så trevliga och harmoniska grannar som var ett fantastiskt ressällskap trots att de blev fångade i fällan. Och ja, det där med postlådan var ett skämt, vi är fortfarande vänner... ;-)