Barcelona - sju underverk och ett bröllop

Jag har haft en längre bloggpaus. Nästan varje dag har dock tanken varit att jag skulle in och blogga, framförallt besöka alla mina bloggvänner. Men istället har all min energi gått till annat. Jag har genomgått en personlig coachutbildning som tagit massor av energi. Jag har rest några vändor, till Barca förstås men också till Uppsala och Stockholm. Jag har kommit in i jobbet och känner ett stort engagemang och massor av arbetsglädje, vilket såklart är roligt men som tar min tid. Det har också varit ett intensivt familjeliv med hockeysäsong för två av sönerna. Det fantastiska är att nu, när coachningen snart är över och energin borde vara helt slut så känner jag att alla depåer är fyllda. Får ni chansen, tveka inte att anlita Zebra i Norr, Mari Ramnek är underbar!

En annan sak, ni är helt underbara, alla ni snälla bloggvänner som trots min frånvaro ändå troget varit in och kollat min blogg. Det värmer mig och ni ska veta att jag tänker på er ofta!

Men här kommer i alla fall en liten reseskildring med tips till er som har planer på att åka dit. Jag, Laila och Sigrid hade det fullständigt underbart. Kan man bli kär i en stad så är jag djupt förälskad.

image307

En första glimt
Hällregn och exceptionellt långa bilköer. Mitt första intryck av Barcelona består av närgångna blickar in i andra bilar som ligger så tätt intill vår taxi att jag nästan kan läsa på läpparna vad de diskuterar i bilen bredvid. Ett ivrigt gestikulerande bekräftar att jag inte längre är i Sverige. Tunnlar, industribebyggelse, flerfiliga gator som gradvis byts ut mot vackra fasader och människor med uppfällda paraplyer. Känner en uppsluppen förväntan och en lätt otålighet, var är vår lägenhet?

Vi blir inte besvikna. Fnittrande, som tonårsflickor, låser vi upp porten och äntrar vår lilla men mycket bekväma och moderna lägenhet. Går ut på vår balkong och njuter av ljud från prasslande höstlöv som blandas med ett dovt muller från biltrafiken. Vi kollar in alla människor, butiker och vackra fasader och konstaterar att vårt läge i området Eixample, ett område som byggdes i mitten av 1800talet och är uppbyggt av ett strikt rutnät av gator med flera sk. art nouveu byggnader eller som man också säger modernistabyggnader, är perfekt.
 
När vi sedan letat upp en restaurang och avnjuter våra första delikata tapas rätter och delar på en flaska god cava känns det nästan overkligt. Tänk att vi är här. Efter flera års sparande sitter vi här och kan njuta av att bara vara. Vara tillsammans och ha oändligt med tid att prata och diskutera och analysera. Orden nästan snubblar över varandra. Vilken investering i vänskap. Så olika i mycket men ändå sammansvetsade genom en likartad syn på livet med allvar och livsnjutning delar vi ändå många värderingar med varandra.

Vuxet beslut 
Jag vet att jag bloggat om shopping. Leta ny garderob, shoppa väskor och skor. Planlöst frossande i trendiga butiker. Men det är bara att inse. Jag har blivit vuxen. Shoppinglustan innan resan var nog mest resfeber... Istället för att prioritera shopping blir vi så hänförda och förförda av all arkitektur att vi bara måste utforska Barcelonas värld utanför shoppinggatorna. Det finns så mycket att se! Montjuic måste vi åka till, Olympiska stadion vill vi se, stranden/Port Olimpic är ett måste, La Ramblas levande statyer har vi hört mycket om, Gotiska kvarteren och Le Born känns lockande, för att inte tala om Miró och Picasso museét, La Sagrada Familia och alla restauranger! Ouiiiiiiiii.......

Så vad gör vi. Jag och Laila (de två lite mer "förnuftiga och vill gärna framstå som kloka men är det långt från alltid" reskamraterna") kastar lystna blickar på, för oss, en ny företeelse som verkar vara nyckeln till den optimala upplevelsen. Turistbussen. Tyvärr anser inte Sigrid (den mer "upptäcka själv, backpacker utan ryggsäck förstås" reskamraten") att idén är särskilt lockande. "Va?! Aldrig i livet. Åka turistbuss, som värsta Svenssons, nä det är inte ens halvaktuellt" meddelar hon oss och tittar på oss uppifrån och ner som om hon helt plötsligt ser oss i en helt ny dager. "Vi är väl inga turister heller!" fnyser hon och inte ens när vi tittar frågande på henne som att "du skämtar eller hur?" verkar hon fullt inse det dråpliga och den ej så insiktsfulla sanningen i det uttalandet... "Inga normala människor åker i sådana där turistfällor.... " verkar hon mena och det är först efter min och Lailas mycket övertygande argumentation som hon ger sig. Men det verkar bara vara för att hon kommer på att ingen ändå kommer att få veta det... (hon har för tillfället glömt bort min blogg....)

image312
Turistbuss det blir. Och vilken tur. Jag kan säga så här. Svälj stoltheten, köp biljett på "Turistic Ruta Sud" och ta plats på taket. Ruta Sud blev vår bästa väninna. På vindlande färder genom staden får vi vårt lystmäte. Tjugofyra grader varmt, i strålande sol gassar vi ikapp med hundratals andra vanliga Svenssons som svalt förtreten att lotsas runt i grupp. Vi är äkta turister med kartor och kameror i högsta hugg, mikrofon i örat och leenden och åhhhh utrop i parti och minut. Vi kapitulerar och förälskar oss i den omedelbara känslan som Barcelona förmedlar. Vilken vacker stad! Häng med på en liten guidning;

image318
Chic på Montjuic
Vi hoppar av i Montjuic, ett berg som ligger söder om Barcelona är ett stort rekreationsområde som genomgått de största förändringarna inför världsutställningen 1929 och inför OS 1992 då alla idrottsanläggningarna byggdes här, för att på närmare håll titta på Olympiska stadion. Jag, som älskar trädgårdar, grönt och allt som har med växtlighet att göra är lyrisk över hur lummigt och vackert det är. Stadion imponerar stort och vi kan inte låta bli att banna oss själva för att vi inte skaffat biljetter till fotbollsarenan. Som "tur" var är det stängd för restauration, men vi får ändå en hisnande upplevelse när vi kikar in bland uppsatta galler. Nästa gång... då blir det match! Och när en sådan gemensam övertygelse drabbar tre, i vanliga fall, helt fotbollsointresserade tjejer som oss, förutom när våra söner lirar förståss,  ja då förstår ni kanske hur häftigt det är....

Efter promenader i parken och nyfiket strosande kring Fundacio Joan Miró (ett museum värt ett besök bara för Josep Lluis Serts häftigt moderna byggnad) håller hungern på att ta kål på oss. Vi hoppar på bussen igen, det passerar bussar var femte minut, och fortsätter ner mot havet. Synen som möter oss är, enligt Sigrid the "nomorebackpackergånerförgatoritimmarstimmar", och vi andra instämmer även om det är svårt att välja, resans absoluta höjdpunkt. Medelhavets vindar, strandens myller, exklusiva båtar och gigantiska fartyg, högresta statyer och en fantastisk mix av äldre arkitektur och modernista byggnader gör intrycket svårslaget. Här finns World Trade Center, museér, L Ácquarium, casino och inte minst Port Olimpic och den långa strandpromenaden. Vi drabbas av lätt hybris inför det faktum att vi inte kommer att kunna se en bråkdel av allt Barcelona har att erbjuda men enas om det förträffliga i det, då har vi god anledning att åka tillbaka....

image310

Wining and dining

Hungriga som vi är gör vi en klassiker och nöjer oss inte med den första restaurangen vi stöter på vid Port Olimpic, strandområdet i Barcelona som inte "fanns" förrän den anlades inför OS 1992 då hamnområdet blev till en 4 km lång strandpromenad. Nej, det kanske finns en med ännu bättre meny, ännu bättre utsikt och ännu snyggare inredning. Trots att blodsockret rasar så kan vi inte sätta oss till ro..... och tro mig, det går inte. Det finns så många mysiga restauranger att man bara måste utforska innan man beslutar sig. Och vad beslutade vi? Jo, att äta på den första förstås. Ni ska veta att här har ni tre brudar som inte hoppar på vad som helst. Nej, det krävs mer än svält och lågt blodsocker för att vi ska göra något överilat och ogenomtänkt. Men då blir det också oftast mycket bra. Maten var utsökt och blodsockerhalten tillbaka på rätt nivå.

image316

Vi åt fantastiskt god mat i Barcelona. Antingen hade vi bara väldans tur med våra val av restauranger eller också är all mat otroligt bra. Vinet och cavan fantastisk och servitörerna genomgående trevliga.
Några tips på restauranger är,
* Tapa Tapa (finns på Passeig de Gracia nära Placa de Catalunya och serverar massor av underbart goda tapasrätter i bra prisnivå)
* Kama (en indisk restaurang i shoppingområdet Le Born i Gotiska kvarteren, vacker miljö och mycket gott!)
* Paixano (en klassisk tapasbar med stampat jordgolv och bra priser som vi tyvärr var tvungen att överge då det formligen vällde ut människor som stod och åt med händerna ovanför huvudet... vi ville så gärna sitta ner.... Vi har alltså inte testat stället men med tanke på folkmängden måste det vara något utöver det vanliga. Ni hittar det på Reina Christina i området Barceloneta nere vid havet.)
* Golden Point (vid stranden i Port Olimpic, du tar höger bakom casinot... Ett fantastiskt trendigt och coolt ställe med fullständigt underbar sushi)
* Vid Picassomuseet i Gotiska kvarteren finns en liten restaurang i samma ingång som textilmuseét; maten sådär, men gillar man kreativ miljö och mysig inramning är stället helt klart värt ett besök.

Men nu får du hänga med på lite kulturella upplevelser som du inte får missa när du är i Barcelona;

image309

Gotta i Gotiska kvarteren
Den Gamla Staden i Barcelona är helt fantastisk. Vi tillbringade mycket av vår tid med att strosa runt i gränderna. Här hittar man katedralen och det kungliga slottet inbäddat bland alla vackra byggnader från 1300 talet. Vi hade turen att spatsera in i katedralen mitt under ett pågående bröllop, otroligt mäktigt och vackert och en speciell upplevelse då bröllopet ägde rum inför alla besökare.

Museu Picasso ligger mitt i Barri Gotic, eller gotiska kvarteren som det kallas, och två ord; gå dit! Du vill inte missa denna häftiga och engagerande utställning om Picassos uppväxt och hans utveckling som konstnär om du är det minsta lagd åt det konstnärliga hållet.. Jag och Laila kan numera allt om Pablo.. (ja, det känns som att vi känner varandra nu...) Här finns också mysig shopping i området le Born och när du vill ha lite mer liv i luckan styr du promenaden upp på kända stråket La Rambla. Inte så märkvärdigt i sig kanske men med inslaget av de levande statyerna och den myllrande marknaden La Bouqeria får man verkligen en stor dos spansk kommers för turister.

image311

Buss, Buss
Bussen blev vårt liv. Ruta Nord tog oss till ett annat absolut måstebesök, Sagrada Familia, Europas mest okonventionella kyrka. En gigantisk byggnad där Barcelonas (världens?) mest framstående arkitekt Gaudi levde och byggde sitt livsverk de sista 40 åren av sitt liv....Idag byggs det vidare med hjälp av insamlade medel, inte minst från alla miljoner besökare. Byggnaden känns surrealistisk och bildligt talat; man står bara och gapar! Mycket imponerande. Vackert men lite kusligt också, med fasader som föreställer Jesus familj och apostlarna, skildrade på olika sätt av efterföljande arkitekter. Kuriosa; Gaudi ligger begravd inne i kyrkan i en krypta... en vetskap som onekligen gör byggnaden än mer speciell...

Andra byggnader av Gaudi som verkligen är värda besök är La Pedrera och Casa Vicens som låg bara ett stenkast från vår lägenhet efter Passeig de Gracia.   

image315
You never sleep in Barcelona
Var vi bara kulturella? Nej, jag kan avslöja att vi hade en helkväll i Port Olimpic som inleddes med en underbar middag på Golden point, ett måste för alla som är intresserade av goda och inspirerande restaurangbesök. Men var ute i god tid, hade det inte varit för att jag drog upp min nyinvesterade (med, vad det visade sig, hög imponeringsfaktor) kamera, hade vi aldrig fått något bord. Stället verkade vara omåttligt populärt bland de yngre Barcelonaboende och det var helt fullt när vi kom på kvällen...

Vi var också ut på en jazzklubb som heter Jamboree, tre våningar av olika musiksmak och hur mycket folk som helst... Härlig stämning och fantastisk musik! Sent blev det men roligt hade vi! Missa inte!


image317

Barcelona for dummies
Ja, vad fanns kvar att utforska? Sista dagen kände vi oss mer än nöjda efter alla upplevelser och laddade för en heldag med shopping. Trots vår mycket genomtänkta resa och vår superkoll (vilket vi genomgående ryggdunkat oss själva för...) började sista dagen med ett rejält magplask och jag kommer aldrig att glömma ansiktsuttrycket hos Laila och Sigrid när vi, spralliga och nyfiket strosande nerför gatan sakta insåg vår totala miss. Kallduschen med inslag av istappar; Barcelona är stängt på söndagar! Fatta hur besvikna vi var, men den dagen hade vi också våra mesta skrattanfall... åt oss själva och vår nollkoll.... Vi tappade kollen totalt och efter ett hysteriskt bottennapp i restaurangvalet (varning utfärdas för Teller Tapas) tröstade vi oss med en tur i Turistbussen Ruta Nord. Vi placerade oss uppe på taket, längst bak, och öppnade diskret våra öl och väl dolda bakom våra turistkartor satt vi så där och skrattade oss halvt fördärvade.... inte minst när vi insåg att de på bussen bakom oss måste ha fått en riktigt underhållande resa då vi bara hade en glasvägg som insynsskydd..... Men visst är det ok att ibland få bete sig som ansvarslösa tonåringar??  

Så min profetia visade sig slå in; jag kom hem med godis från flygplatsen. =)
Men också med tonvis av roliga och underbara minnen, sorterade under fliken; inspiration för alltid.
O tack mina snälla, söta, roliga underbara goa vänner Sigrid och Laila för alla sjukt fina stunder tillsammans!

Romantik i kubik

image199


Jag hade en grym hemlängtan redan i Arnemark.
Svor på att aldrig åka ifrån mina tre barn igen. Tanken på lillebror,  femton månader, gjorde mig kallsvettig och orolig. Tänk om han inte känner igen mig när jag kommer hem? Tänk om han bara gråter när jag är borta, övergiven av sin mor och ingen som kan förklara för honom att jag kommer tillbaka? Tänk om han får men för livet? Bristen på trygghet och känslan av övergivenhet kommer att förfölja honom resterande del av hans uppväxt . Tänk om alla ondsinta frestelser i tonåren kommer att framstå som befriande läkemedel för hjärtats oälskade hålrum som uppstod den där olycksaliga helgen för femton år sedan? 

Då hans mamma och pappa lämnade honom för att roa sig i storstaden...  

Min man försökte frenetiskt skingra mina hopplöst negativa tankar. "Kolla, ha, vi har nog för lite bensin! Hehe, lite pinsamt om vi skulle få motorstopp och inte hinna till tåget i tid?? skrattar han ansträngt och sneglar mot mig. "Oj, titta, Statoil i Älvsbyn har stängt redan....hahahaaaa, typiskt småstad..." och vidare "regnet öser ner Barbro, vi får nog sitta i bilen o vänta....hehehehe... vad pinsamt det vore om vi skulle missa tåget för att vi inte vill bli blöt.... " Hans försök till humor faller lamt till marken. (Inte så konstigt med tanke på nivån...) Vore kanske en lösning. Att skylla på att vi missat tåget..., tänker jag, medan jag ältar min nypåkomna aha-upplevelse. 
Varför är man mammaledig som mest under barnets första levnadsår?

Det är ju när lillebror är mellan ett och tre år som jag vill vara hemma, meddelar jag min, vid det här laget, mindre humoristiske man. Det är ju då han behöver mig, före ett års ålder kan ju vem som helst(?) ta hand om honom, en surrogatmamma med mycket mjölk....(finns det många av har jag hört...inte...)  Det är viktigare att vara nära honom nu, när han förstår vem jag är och behöver mig på fler plan än bara mat... Jag fortsätter länge på min nyfunna teori... som eventuellt kan upplevas lite onyanserad och svår att genomföra...heheheeee....så här utan ett vinglas i handen. Inser till slut att jag måste släppa. Nu är det jag och maken. På ett tåg. På väg till Stockholm. Utan barnen.

Till slut känns det bra. I en mysig kupé på tu man hand med hjälp av lite vin, choklad och nötter från min mans gulligt packade Ica-kasse,  hittar jag tillbaka till den röda tråden. Att njuta av varandras sällskap utan störningar.
Vad vi gör? Vi planerar resa med barnen till Legoland 2008.... 

Förutom att mysa med min man hittar jag inspiration till annat. Jag skriver shoppinglista, läser lite i min bok "Allt" (passande titel just då eftersom det rimmar väl med innehållet i min shoppinglista), och hinner också skissa lite på planer i trädgården. Kommer åter in på mammaledighet när jag läser intervjun med Jan Guillou i Aftonbladet. Han konstaterar att det är manligt att ta hand om barn men att svenska män är dåliga på det fortfarande. För att lösa problemet  argumenterar han för tvingad och lagstadgad pappaledighet motsvarande hälften av den totala föräldraledigheten.

"De här babianhannarna som leder svensk industri, de är kvar på samma stadium och har inte ändrats sedan 1960-talet", menar han. Roligt och träffsäkert formulerat. "Vi behöver en reformerad kvinnorörelse, den som inte utestänger män från alla jämställdhetsdiskussioner" är en annan åsikt han framför. Klokt.
Men varför är det föräldraledigheten som ska lagstadgas. Jag upplever det bara som ett ytterligare förtryck mot kvinnan. Många kvinnor VILL vara hemma med sina barn MER än mannen vill. Varför ska vi tvingas stå tillbaka för att mannen med milt våld ska vara tvungen att umgås med sina barn? Varför ska staten bestämma hur min familj ska hitta bästa lösningen? Även om jag förstår poängen vill jag inte se det som en lösning. I alla fall inte just då. Just då vill jag att alla mammor ska ha rätt till minst tre års mammaledighet.... Välbetalt.

Det känns nästan som att åka i en tidsmaskin. På färden genom landskapen följer jag klimatzonernas växlande utbud. Från zon 5 (Piteå), med svagt ljusgröna musöron på björkarna, genom zon 6 (Älvsbyn) där gräsmattorna svagt börjar skifta från beige till grönt och vidare till zon 4 där häggen står i blom och grönskan spiratr till zon 3? där syrenen hunnit slå ut sina vackra blomklasar. I Stockholm blommar också alla tulpaner och andra vårlökar. En häftig resa i tiden, från vår till sommar.

Att åka tåg långt är antistress. Ingen annanstans är man så mycket i sitt eget här och nu. Min man och jag njuter. Funderar också varför inte tågbolagen satsar stort på att marknadsföra sig nu. Rädda miljön och stressa mindre. Två högaktuella och viktiga frågor. Varför finns det inte möjlighet till massage och psykologkonsultation på tåget? Man skulle kunna boka en tid samtidigt som resan. Psykolog mellan Ånge och Gävle. Massage mellan Uppsala och Stockholm. Kliv på som utbränt vrak och stig av som en ny människa och rädda dessutom miljön!!! Känns inte det rätt i tiden??



image198


Hotellet är underbart. Lyxigt och modernt. Ligger vackert vid Lidingöbron. Fyrstjärnigt.    
Jag och min man vältrar oss i tillvaron utan tider, måsten och borden. Vi gör vad som faller oss in. Utan hänsyn.
Första dagen tillbringar vi på Söders höjder. Lätt shopping i några få butiker, en öl och västkustsmörgås på Medborgarplatsen. Solen lyser och jag tror det stämmer, myten om att kreativa människor ska bo på söder. Det märker man. Kläder, hår, väskor, cyklar, barnvagnar... tusen varianter.

Jag älskar att sitta och fantisera om andra människor. I synnerhet när jag är i Stockholm. Där finns så många spännande människor med egna uttryck. Sofistikerade, slafsiga, polarnopyret randiga och lockiga, sextiotalsfantaster, hippa sjuttiotalister födda på 80-talet, blonda Paris Hilton look-a-likes (säkert 100!!!), tuffa grabbar, vanliga Svenssons, festliga farmödrar, fyllon och skäggiga gubbar. 
Tyvärr är människor i Piteå väldigt homogena. Om generaliseringen tillåts.  

Vi går genom Vitabergsparken och avnjuter sedan utsikten från Söder ner mot vattnet och staden. Vackert.
Tycker om Söder, känns intimt och avspänt.

På kvällen ska vi träffa min syster som är i Stockholm för att bli fadder till sin bästa kompis två pojkar som ska döpas. Vi bestämmer oss i all hast för att åka till Kungsträdgården där Rix FM ska ha festival. Vi får en perfekt plats på Fridays med utsikt över folkhavet och med det (alldeles för) höga ljudet av, bland andra, skönsjungande Erik Segerstedt. Förutom att vi får vänta två timmar på bord för att äta är vi glada att vi valde Kungsan ikväll.
Det finns mycket sommar och förväntan i festivaler...


image202


Nästa dag regnar det. Vi bestämmer oss för att shoppa inne i stan. Tidigt på eftermiddagen gör vi sorti och tar det lugnt på hotellet. Underbart. Mindre underbart är överraskningen vi får när vi ska ut och äta på kvällen. En väninna till mig hade rekommenderat ett superbt tapasställe som heter Olé Olé. Hrm.

Tyckte att hon lät aningen för överraskad när jag ringde och bokade bord. Tyckte också att hon verkade ha svårt för att hitta en beskrivning över hur man tog sig från stan till Kungsholmen och restaurangen. Vi tyckte bägge två att det var konstigt att vi enligt beskrivningen skulle åka via Slussen och sedan buss till Kungsholmen? men eftersom vi är två dumma norrlänningar så gör vi som vi blir tillsagda. Vi stressar såklart. Det tog längre tid än vi trodde. Som alltid. Till slut är vi framme. Men vi hittar inte restaurangen. Vi letar. Vi går trottoarerna upp och ner. Till slut hittar min man det. Vi tittar och sedan börjar vi storskratta. Vår fina restaurang är ett litet mörkt krypin med kanske fem bord och en bardisk. Stället är fyllt av folk. Musiken strömmar ut på gatan. Tittar igen. Jo, på fönstret står det, med egenritade bokstäver, Olé Olé. Snarare Passé Passé.

Missförstå mig inte. Jag har ingenting emot kvarterskrogar. Jag är övertygad om att de har jättegod mat. Men nu skulle jag och min man fira vår 10 årsdag som gifta och hade väl målat upp en annan bild av kvällen än den som presenterades framför oss.... Det slutade med att vi smög därifrån utan att ge oss tillkänna. Dålig stil, jag vet. Men jag fick inte ens in min man i entrén.


image200

Istället fick det bli italienskt på restaurang i Gamla stan. Snopet. Men gott och mysigt.  

Sista dagen åkte vi till Vaxholm. Stockholms skärgård är helt underbar. Insöp lukten från havet och ljudet från vattenskvalpet. Båtarna. Stugorna. Slotten och herrgårdarna. Måsarnas skrik. Och min mans nöjda uppsyn. Vad i Piteå är bättre än det här? frågar han mig. Först tänker jag på många saker. Sedan konstaterar jag att här, just nu, finns inget bättre någonstans. Istället låter vi oss fångas av stunden. 

Kuriosa: Min man vann kändisjakten.
På Stadium hör jag honom väsa. "Har du sett Stefan?. "Vilken Stefan? säger jag. "Jamen, psst, kolla där... Edberg..." min man pekar diskret medan han pratar i mobiltelefonen. Det är första gången jag sett honom göra två saker samtidigt (tre!!), så då förstår ni hur upphetsad han är. Mycket riktigt. Stefan Edberg. Jag blir inte det minsta pirrig. Hade glömt honom. Men ok. Ett-Noll. Dessutom lyckades min man få honom på bild, han fotade medan han pratade i telefonen.... hahahahhaaaa..... tyvärr vände sig Stefan just bort... hahahahaaaa....... får skamset medge min glädje över missen....

På lördagkväll på hotellet hör jag så min man fråga en utklädd kille "Vem är du då?". Jag hajar till. Maken brukar inte hoppa på okända människor sådär spontant. Men det är klart, whiskyn gjorde väl sitt... "David" får han till svar. Och till min förvåning hör jag honom säga "Aha, Lee Roth!", "Ja, nu börjar det likna något" skrattar MARTIN STENMARK.... Nu är jag imponerad. Nu känner jag pirret. Han är MYCKET sympatisk.

Och min man är mäkta stolt. Två-Noll. Tänkte att jag skulle ta honom på upploppet men tror ni inte han får in en femetta under frukosten på söndagen!

Står och ska ta kaffe när jag återigen hör min man ta kontakt med någon. "Nehej, det där är min bricka!" säger han. "Åhh, ursäkta" hör jag en skamsen FELIX HERNGREN säga medan han drar sig baklänges i reträtt... "Ja, försöka duger... " FORTSÄTTER min man och skrattar lätt tillgjort.... "sno en annans färdigfyllda bricka, det var ju ett nytt grepp... " FORTSÄTTER han ytterligare!!!! Lite pinsamt nu. Men nej, min man har inga skamkänslor. Istället har han nu tre nya KOMPISAR. Mmmm. Man har ju hört talas om dem. Galna Svenssons som gör vadsomhelst för att få prata med kändisar. Men jag visste inte att jag var gift med en. I tio år.

Nu är vi hemma igen. Sönerna kände igen oss. Alla tre. Mina älsklingar, gud vad jag längtat efter dem!
Med massor av inspiration och ideér i bagaget upptäckte jag dessutom att trädgården blivit ytterligare några nyanser grönare...

Då fick jag glädjefnatt och brast i skratt efter en hel helg med romantik i kubik! (ursäkta det patetiska rimmet....hehe) Skönt att vara tillbaka i Piteå.

image201

  


En dramatisk resa till Stockholm och Vimmerby

Nu är det dags att lägga in min lilla betraktelse från vår Stockholms-Vimmerby resa i somras...  Trevlig läsning!

image157

Fångade i fällan

Vet inte vem som kom på det först. Det var nog snarare tajming kring gemensamma funderingar nu när jag tänker efter. Jag önskade mig en resa till Legoland när jag fyllde 40. Ganska väntat. Fylla 40, föda barn, vara mammaledig. Klart man ska till Legoland.

Paris hade liksom känts fel.

 

Jag önskade mig också ett lusthus. Eller växthus. Men min man tyckte att vi hade haft nog med både lust och tillväxt? Så jag sansade mig och fick välja. Okej, efter noga övervägande kom vi överens om att sommaren 2006 passade särskilt bra för resor. Lillebror nästan obefintligt krävande, lättskött och sovande för det mesta, och jag mammaledig. En perfekt kombination. Sagt och gjort. Vi berättade om våra planer för våra kära grannar Petterssons (fing. namn) och efter mycket prat runt omkring, där det framgick att de hade liknande resplaner, dristade jag mig till att fråga om vi skulle åka tillsammans.

 

En vågad fråga insåg jag efteråt. De kunde ju knappast säga nej, fångade i fällan.



Resmålet

Legoland lockade. Göteborg hägrade. Vimmerby kändes kul. Själv ville jag också ta en sväng förbi Österlen och när vi ändå var i krokarna kunde vi väl klämma in Öland. En fin avslutning på Gröna Lund kändes perfekt.
Min man påstår att jag vill så mycket, men det handlar väl bara om sunt förnuft och bra planering? Vi pusslade och dividerade men det kändes lite ambitiöst för en veckas semester? förstår inte varför, jag gillar kreativ flexibilitet, men även jag kapitulerade till sist. Vi måste dra ner på ambitionerna.

 

Till slut enades vi om två förslag, Legoland och Göteborg eller Vimmerby och Stockholm. Huvudstadsalternativet segrade. Danmark kändes lite hotfullt efter att Muhammed skändats i pressen. Okej, jag erkänner, det var mitt argument? men det kändes allvarligt just då.

När jag nu ser i backspegeln inser jag att vi kan ha kört över Petterssons i denna fråga? De hade ju faktiskt besökt både Stockholm, Kolmården och Vimmerby tidigare med barnen.

 

Hrm, kanske därför de har slutat hälsa vid postlådan?



Planering

Med två män som älskar planeringsstadiet kan ni vara helt säker på att varje minut var säkerställd.

 

18:00             Avgång tåg Älvsbyn (ja, det var för barnens skull, jättespännande med tåg!)

07:00             Ankomst Stockholm

07:15             Vår män springer och hämtar hyrbilen medan jag och fru Pettersson vaktar barnen och väskorna?

07:30             Lastning och avfärd

11:00             Framme vid Kolmårdens djurpark

17:00             Avgång mot hotellet och middag på stan

Osv. osv.


Helt rätt. Man måste planera. Då slipper man obehagliga överraskningar. Och dyker de upp, vilket de oftast gör när man reser med barn, är man bättre rustad om man har en grundplan.

 

Tur att vi har så planerande män. Lite Sickan. Känns tryggt. Själv är jag nog mer dynamit-Harry. Känns också bra med fru Pettersson, yrkesarbetande inom socialförvaltningen på kommunen. Ifall det totalt brakar ihop så har vi i alla fall någon professionell som kan reda ut problemen. Själv vet jag inte om jag är någon direkt tillgång, det känns som om jag kommer att ha fullt upp med att amma och räkna barnen? och lägga in ett och annat explosivt inslag?

 
Ju mer vi är tillsammans

Som framgått tidigare tog vi beslutet att åka tåg. Då blir ju även resan lustfylld och mysig. Tänkte vi.

Glömmer aldrig blicken hos herr och fru Pettersson när vi baxat (vet ni hur trångt det blir i en tåghytt med fyra vuxna, fyra barn och ett spädbarn, en barnvagn och typ sju väskor?) in oss i kupén och satt oss. I deras blickar kunde jag läsa "det här kommer att gå bra, absolut, det är ju bara 12 timmar och vi behöver ju inte vara vakna hela tiiiiiiidennnnn, oahhhh... ta mig till ett flygplan.... nu",  men de sa att de tyckte att det kändes mysigt och att nu var vi äntligen på väg. Petterssons är snälla.

 

Det gick faktiskt bättre än väntat. Vissa småsaker blir såklart påtagliga i ett litet utrymme. Lillebrors gråt kändes inte bra. Inte heller när han storbajsade. Att de större barnen bråkar och kivas känns också som att man helst klarar sig utan, men efter allmän yra och undersökande nyfikenhet kring vad som finns att upptäcka på ett tåg så lugnade de ner sig och satt sig och spelade game boy innan de slutligen somnade snällt.

 

Varför vill man åka tåg? Är det samvaron eller ekonomin som avgör? Jag undrar om Connex har tagit reda på det? Frånsett att det kan vara billigare än flyg så trodde jag att tåghytter skulle främja socialt umgänge eftersom det är litet och intimt. Ytterligare en teori som inte stämmer med verkligheten. (Med tre barn får man en ganska stor samling.) Med barn med på resan fungerar det nämligen inte att sitta upprätt med liggbritsar i huvudet så när barnen lagt sig var det bara att själv göra samma sak. När man väl lagt sig ner känns det lite krystat att föra ett samtal på ett normalbegåvat sätt så ganska snabbt somnade hela sällskapet. Men mysigt var det faktiskt. Petterssons är mysiga.

image158


Öronbedövande vackert i Vimmerby

Efter mycket närhet i en trång kupé efter Norrlandskusten fortsätter vi vår resa med att klämma in oss i en minibuss. Det känns helt naturligt på något gåtfullt sätt. När vi så har överlevt en strutsattack i Kolmården och lyckats hitta mat (ja, det är svårare än det låter i teorin med två barnfamiljer och någorlunda krav på god mat till alla) i Norrköping samt en övernattning på ett mycket trevligt hotell tar vi sikte på Vimmerby.

Matar man bara barnen med mycket godis, filmer och spel och placerar familjemedlemmarna strategiskt rätt i bilen går det faktiskt mycket bra att åka bil långa sträckor. Männen kör naturligtvis, ve och fasa om jag eller fru Pettersson skulle köra. Det var inte ens aktuellt. Och inte för att vi klagar. Vi trivs riktigt bra bak i bilen med inredningstidningar och många samtalsämnen.

 

Det är vackert och idylliskt efter vägen till Vimmerby, man väntar sig nästan att få se några Pippi och Madicken kopior hoppa runt i trädgårdarna. Men konstigt nog ser barnen likadana ut där som i Piteå.

 

När vi kommer fram till Astrid Lindgrens Värld har vi ett litet intermezzo. Vårt första, konstaterar jag när vi försöker hitta biljettluckan och samla familjen inför det stora besöket. Petterssons är stabila föräldrar och snart reder det ut sig och alla får sig ett gott skratt när vi ser pjäsen Karlsson på taket. Till och med lillebror, 5 mån,  har behållning av den galne Karlsson.

 

Funderar över alla dessa ambitiösa föräldrar (läs: vi) som slår knut på sig själva i jakten på sina barns lycka och upplevelser. Jag tänker på mina egna föräldrar som tog oss med till Ånäsets camping en gång. Jämför med våra planer. Mycket har hänt sedan dess. Då fick barnen leva efter föräldrarnas villkor men nu lever vi efter barnens. Ska bli spännande att se denna generation växa upp. Vilka krav på livet kommer de att ha? Samtidigt känner jag att vi har ett mycket större ansvar än våra föräldrar hade när det gäller att visa på livets möjligheter live. Risken är annars väldigt stor att de kommer att leva genom Internet.

Varför orka ta reda på verkligheten när man kan skapa den artificiellt och efter eget huvud?

Eller är det ytterligare en teori att punktera?



Åskvädret

Efter två timmar börjar det regna. Ingen fara på taket som Karlsson skulle ha sagt. Vi kämpar vidare. Det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder. I detta fall var det både dåligt väder och dåliga kläder. Det blir lätt så när man blir totalt överraskad.

 

Pippi Långstrump kämpar oförtrutet trots att regndropparna antar i styrka och storlek.

Åskvädret som följer blir en upplevelse. Inte en sådan som vi hade räknat med men ändå. Det enda jag vet om åska är att man inte ska stå under träd. Det är ett säkert sätt att bli elektrifierad. Men med bilden av mannen, visserligen i järnrustning, som sprang över en gräsmatta och blev träffad av blixten, i färskt minne kändes det som att de höga träden (inte ens norrlandsfuran kan mäta sig med Vimmerbys granskog) var det självklara skyddet. Det enda skyddet. Alla andra tänkbara skydd var upptagna av andra tomt stirrande föräldrar med barn som gråtande inväntade sin sista stund.

 

Ja, så hemskt var det. Jag har aldrig i hela mitt liv upplevt ett mer galet åskväder. Vattnet rann i bäckar, ja faktiskt så stora så de mer påminde om Piteälven, efter gångvägarna. Åskan dånade och knallarna lät som pistolskott mot pannbenet. Jag har aldrig varit så rädd för Tor förut, han måste ha haft en riktigt dålig dag. Dyngblöta och lätt panikslagna lyckades vi till slut hitta en lada där vi trängde oss in. Det var riktig katastrofstämning. Naturligtvis var storebror försvunnen. Många vuxna försökte hjälpa oss att lokalisera sonen när de fick se mig och hörde mina hysteriska tillrop.  Till slut dök (!) han upp. Alltid lika obesvärad men hyfsat blöt och tilltufsad.

 

Summa summarum. Fantastiskt fantasieggande resmål, lika kul för vuxna som för barnen, ibland roligare för oss eftersom det faktiskt är vår generation som vuxit upp med Astrid och hennes barnboksfigurer. Däremot måste de göra något åt sina oväder.



Utlandet

Vid våra romantiserat smidda planer hemma i kökssoffan, (varför är det alltid i kökssoffan som stora planer smids?), målade vi upp en härlig bild av lekande och plaskande barn i poolen på Västerviks camping. Nästan som en utlandsresa skulle det bli. Sitta på altanen i aftonsolen, dricka lite vin och leende vinka till uppsluppna barn på grönbete.

 

Det gröna visade sig vara brun sönderregnad skogsmark med begynnande lervälling. Poolen regnade också bort och kvar fanns två stugor i ytterkanten på området, de var billigast, vilket vi förstod när vi såg dem. Vi fick börja med att städa.

Att städa en ofräsch stuga och komma på plats medan barnen trängs och gnäller för att de inte har något att göra och sedan springer ut för att därefter dra in halva mängden lervälling i stugan på åtta kvm är ingen jättehöjdare kan jag meddela. När vi bäddat, fikat och artigt hälsat på i varandras stugor släckte vi ner, la oss för att sova och försökte desperat blunda och låtsas att vi var tillbaka på hotell President som vi skämt bort oss med kvällen innan. Istället för ett glas vin på altanen blev det en treo i våningssängen.

 

Det var inte vårt bästa boende, men det var billigt, vilket i alla fall gör min man lite lycklig. 



Vi kan inte motstå Ikea

Ett stopp inne i Söderköping, som för övrigt var en jättemysig stad, för att äta Sveriges godaste glass var väl värt mödan. Fantastiskt vilka skapelser. Dessutom avnjutna i direkt anslutning till Göta Kanal och en lekpark. En liten stunds vila. Med betoning på liten. Med så mycket vatten i närheten kan man inte sitta still länge.

 

I synnerhet inte när man ska på Ikea vid Kungens kurva. Vi hastar vidare.

 

Man kan bli lite lätt eftertänksam när man som vi har fållat barnen runt den ena påkostade upplevelsen efter den andra och sedan får höra att Ikeas barndagis var det bästa hittills på resan. Inte för att Ikea är något dåligt val, men ändå. Vi skyller lätt ansträngt skrattande att de nog är lite trötta? även om vi är benägna att hålla med. Det var vår första barnfria timme (om man räknar bort lillebror och storasyster Pettersson).

 

Ganska intressant dock. Upplevelser i overload. Man får inte glömma att barn ofta uppskattar det lilla. Det är vi vuxna (läs: jag) som eftertraktar omväxling och wow-upplevelser. Påminner mig om resan när jag och min syster tog våra barn till Rovaniemi, "...de måste ju få träffa tomten!!", tre dagar före julafton. Efter mycket om och men tyckte barnen att den plaskvåta snöhögen på parkeringsplatsen var det bästa på hela resan.
Varför lär man sig aldrig?

 

Nåja, de påstår ju att lärandet ska vara livslångt. 



Dramatik i Globen

Att bo i en gigantisk pingisboll har sina poänger. Barnen blir imponerade, men kanske mest av sköldpaddorna i entrén, och mannen blir salig över utsikten över idrottsarenan från frukostrummet. Själv gläds jag åt att slippa renbädda och fixa frukost. Rummet låg högt upp och efter att nervöst ha konstaterat att man kan öppna fönstret på vid gavel, vilket följaktligen förvandlar det till en potentiell dödsfälla, försöker jag hitta lugnet. Första natten går bra. Stressen att ta oss från hotellet till tunnelbanan går också förhållandevis bra. Men låt mig bestämt avråda från att åka tunnelbana med två duracellbarn och en barnvagn. I alla fall inte alltför ofta.
Hur fixar Stockholmsfamiljerna detta?

 

Andra natten får jag en nära-döden upplevelse. Jag vaknar av att TV: n står på och passar på att kolla så att barnen sover innan jag rofyllt ska somna om. Ve och fasa. Storebror är borta. Platsen bredvid mellanbror är tom. Det går nästan inte att beskriva den panik som sakta sprider sig i mina trötta lemmar.
Hela dagarna gör man inte annat än räknar barnen, ropar, håller ihop familjen, parerar mot alla upptänkliga faror som lurar överallt. På natten är man liksom oförberedd.

Då tror man att man kan slappna av. Därför blir chocken extra stor när man inser att man efter att ha, blott för ett ögonblick, sänkt garden, försvinner en familjemedlem. Jag kollar under sängen, i garderoben, i vår säng. Överallt. Med darriga ben tittar jag mot fönstret. Det står på glänt, visserligen mycket lite och visserligen låst, men tillräckligt oroväckande för att mina ben helt ska sluta bära mig. Jag nästan kryper fram till fönstret och tittar ner.

 

Ingen storebror. Ingen ambulans. Inga brandmän eller poliser som stirrar förebrående upp mot vårt fönster. Var är han? Känner en overklighetskänsla ta form. Börjar ruska på maken som snarkar högt. "Var är storebror??" halvskriker jag. "Va, nä, hrmpf, vadd? Snark?" får jag till svar. På morgonen när vi går igenom denna traumatiska händelse berättar min trötte man att han tagit sömntabletter. Snacka om att kunna slappna av... Vi kunde ha brunnit inne eller blivit kidnappade hela bunten utan att han skulle ha höjt ett ögonbryn.

 

Då hör jag. Ett svagt snyftande. Storebror! Efter att frenetiskt ha rotat runt ytterligare i hotellrummet finns bara en möjlighet kvar. Jag öppnar ytterdörren. Där står han. I bara kalsongerna och hulkar. "Men storebror!!" utbrister jag, med lättad, oroad och glad röst. "Hur länge har du stått här? Älskade unge!". "Länge" svarar han kortfattat och slänger sig runt halsen på mig. Stackars barn. Han måste ha gått i sömn och vaknat när han befann sig i korridoren. Efter att ha spanat efter någon äckelgubbe som kan ha kidnappat honom men ångrat sig, eller efter kisspölar (han kanske tog fel på toadörren och ytterdörren) så går jag in för att trösta min halvt chockade son. Men han har redan somnat.

 

Efter denna turbulenta natt möter vi då Petterssons nere vid Djurgårdsfärjan. De verkar alltid så avslappnat harmoniska. Något liknande skulle aldrig hända i deras familj. Man undrar varför det händer oss? Familjen Stress viskar någon i mitt huvud. Det var naturligtvis ett uttryck för att våra stackars barn får för många intryck. Hjärnan kan inte sortera och därför börjar storebror gå i sömn. Han kan liksom inte stanna upp, usch, nu fick man känna sig som en dålig förälder igen.

Såg en påläst gubbe på tv häromdagen och han påstod att en bra förälder gör 15-20 misstag per dag.
Känns som en tröst. Han menade att föräldrarna idag är alldeles för ambitiösa. Vi lever efter övertygelsen att det skulle finnas en absolut-rätt-uppfostran-som-leder-till-totalt-lyckliga-barn. Va, finns det inte?

 

Jag kan berätta att vid frukosten denna morgon kiknade vi efter ett tag av skratt över hela historien. 
Storebror har en underbar förmåga att skratta åt sig själv. Det var förlösande. Och jag tror att jag kommit över adrenalinchocken. Nästan.


image159


Strandhugg på Sandhamn

Är man i Stockholm på sommaren så ska man ut i skärgården. Speciellt när man lever med en man som är fetischist på båtar (kan man vara det?). Den turen var helt underbar. Avslappnad, rolig och mycket trivsam.
Våra barn lekte på klipporna och vi vuxna fick en sällsynt egen pratstund. Idyllen var total. I alla fall ett bra tag.

Fram till att jag och fru Pettersson tog beslutet att ta en promenad och se vad barnen lekte med. När vi klättrat oss ut till de yttre klipphällarna kallar en kvinna på vår uppmärksamhet. "Vet ni om att det kryllar av huggormar här??"Nej, det visste vi inte. Vi är dumma norrlänningar som inte kan ta ansvar för våra barn.

 

Helt otroligt. Kan man aldrig få bara vara. Efter att panikartat samlat ihop barnen öppnade vi våra ögon och började se oss omkring. Javisst, vi hittade flera stycken. Fy tusan vad obehagligt. Stackars Stockholmare. Insåg plötsligt vilken otroligt vacker och tillgänglig skärgård vi har i Piteå. Stenskär en solig dag slår det mesta.

Framförallt ringlar det inte ormar eller simmar maneter överallt.


Barnvänliga Norrland (läs: Piteå). En slogan med ny innebörd. Trodde att Norrland skulle ha fler vilda djur än Stockholm. Det kanske vi har men våra har i alla fall vett att hålla sig undan människor.

 

Sedan var det hemresa. I en fullastad buss utan tillluftssystem. (Okej. Nu börjar jag känna mig gnällig och otacksam. Ni måste förstå att det hände väldigt mycket roliga saker också!)


Men det var så varmt och svettigt att jag trodde min sista stund var kommen. Utan att överdriva. Just när det var som värst och jag tänkte att "nu svimmar jag" så sneglade jag på fru Pettersson  för att se om vi skulle svimma samtidigt. Men nej, hon satt där, sval som en vårvind med ett lätt leende på sina läppar. Det är något med blondiner. Jag är helt övertygad. Agge ser alltid så sval och behärskad ut. Jag måste blondera mig.
Man vill ju hellre vara en ljus ängel än en mörk bitch.



Mer läskigt än roligt mamma
Äntligen. En plats som är helt och totalt barnvänlig. Man behöver inte vara orolig en sekund. Hela platsen är ju utformad efter barnen. Trodde att jag skulle få slappna av, i alla fall lite. Igen. Men inte. Vi hade väl varit inne på området i ca tjugo minuter när barnen började skrika något om en mus som de ville åka. Ja, det lät väl harmlöst, tyckte jag. Efter att ha kollat med tjejen vid ingången (som bestod av en dörr och en trappa) om det var ok för mellanbror att åka ensam med de andra barnen, "visst bara han är 1,20 lång", gick jag och ställde mig med de andra föräldrarna och väntade på att barnen skulle komma tillbaka.

 

Just när jag står där och tittar mig lugnt omkring får jag plötsligt syn på något som far fort fram i luften, precis ovanför våra huvuden. "Oh, titta vad den går fort" skrattar jag och ler mot min man. Men det är något som inte stämmer. Vad står det på vagnen? "Den vilda musen".  

Jag känner hur det knyter sig i magen. Kan det vara denna karusell som mellanbror ska åka, ensam?
Herregud, skriker jag, vet inte för vilken gång i ordningen. Med en reaktion som jag bara sett hos oroliga mammor kastar (ja, nästan) jag vagnen med lillebror till min förvånade man och pladdrar osammanhängande medan jag tränger mig fram till dörren som leder till min intet ont anande son.

Jag springer upp för trapporna och möts av en lång, lång kö. Tack och lov. Han kanske inte har hunnit fram. Jag börjar ropa. "Mellanbror!" i falsett, det funkar bra,  jag lyckades få till ett lagom panikartat läte som gjorde att folk flyttade sig och gjorde sitt bästa för att hjälpa till.

 

Till slut ser jag honom. Liten och inklämd står han där och ser lagom förskrämd ut. "Oh, vilken tur att du kom mamma!" Ja, nu är mamma här. Jag åker med dig. Allt för att pojken ska få en trygg och rolig upplevelse. Mmm. Trygg och rolig?Snarare med livet som insats. Det var den värsta berg och dalbanan jag åkt med någon gång. Snabbt gick den och kurvig var den.

Jag höll krampaktigt fast mellanbror och jag lovar, vid två tillfällen var det bara ogjort att han skulle ha flugit som en ballong över Djurgården. Helt sanslöst. När vi kom fram och jag krampaktigt frågade honom om det var roligt svarade han; "Nja, mer läskigt än roligt mamma". Precis. Härmed utfärdar jag en stor varning för vilda musen.
Jag tycker att någon borde tämja den en aning.

 

Till och med familjen Pettersson såg tilltufsade ut när de landade efter flygturen.

 

Min mans kommentar när vi kom ner och jag berättade om vår halsbrytande upplevelse. "Oj då, ja det kunde man ju inte tro.."  Reaktionsförmåga. Not. Inte konstigt att jag ibland har känslan av att jag måste rädda mina tre barn på egen hand. Men min älskade man är ju bra på mycket annat...

 

Förutom att jag och lillebror Pettersson sedan höll på att kräkas i den stora gungan (jag ville visa att bara för att man fyllt 40 så har man minsann inte tappat förmågan att leka, vilket jag snabbt fick ångra och inse att det har man nog, i alla fall när det gäller att gunga) så förflöt dagen på Gröna Lund fantastiskt bra. Barnen hade underbart roligt och vi föräldrar trivs naturligtvis bra när vi ser våra älsklingar roa sig själva. Vi fick oss faktiskt en öl och en lugn halvtimme medan barnen åkte karusell själva. En barnvänlig karusell.


image160


Att ge järnet på Järntorget

Jag avslutade med en riktig egennyttig kulturdag i Stockholm. Jag och lillebror strosade omkring. Träffade en väninna på Rosendals trädgård, gick på Moderna Museet och hade det allmänt mysigt. Papporna var med sönerna på shoppingrunda och mamma och dotter Pettersson frossade i utbudet av snygga kläder. Vi träffades slutligen på Järntorget i Gamla stan för att äta innan hemresan skulle påbörjas.

 

På Järntorget var det mycket folk. Gycklare och turister som trängs och konsumerar. Härligt. Sommar-Stockholm. I alla fall för en stund. Vi sätter oss i mitten av torget på en uteservering och myser med god mat. Skönt att det är bilfritt här, hinner jag tänka och lutar mig tillbaka för att njuta ohämmat medan barnen skuttar runt. IIiiiiihhhh, hör jag. Tjutande däck. Den numer mycket välkända ilningen i magen rusar upp till mitt huvud och jag hinner precis registrera Isak dunsande mot en taxibil. Det kan inte vara sant, hinner jag tänka innan jag uppfattar en rasande (och förmodligen chockad) chaufför stanna bilen. Tydligen får man köra taxi här. Tydligen hann inte min son uppmärksamma bilen. Tydligen glömde hans mamma bort att ständigt påminna sina barn om att ta det försiktigt och inte lämna sina föräldrars sida. Alltså blir min son påkörd. Vi ser dock ganska snabbt att det gick bra och barnen springer vidare lite lätt skamsna.

 

Bor man i Stockholm kan man nog inte göra 15-20 misstag om dagen, då skulle man inte ha många barn kvar.



Man borde bli avstressad buddist

Min man älskar munkar. Donuts. När vi var i USA åt han minst tre om dagen. Det var också då jag lekte Rembrandt och maken blev shopaholic men det är en annan historia. Vår hemresa från Stockholm blev lite spännande, dels höll vi på att missa tåget och sedan mötte vi en levande munk till min mans stora förtjusning!

 

Efter att ha suttit på T-centralen och försökt hålla samman gruppen ett bra tag så blev det till sist dags att börja leta upp tåget vi skulle åka hem med. Som alltid så missbedömer man tiden lite. Eller snarare, som alltid missbedömer VI tiden lite. Nåja, efter mycket om och men hittar vi rätt och efter lite baxande med alla väskor och vagnar kommer vi på plats på perrongen.

 

Men inget tåg kommer. Precis på utsatt tid hör vi i högtalaren hur de ropar ut att vårt tåg bytt perrong. Kaos. Alla passagerarna verkar kunna kliva över lik för att hinna först till den nya perrongen. Inte minst vår familj som drabbas av den stora hybrisen. Främst pappa. Han blir som vanligt heligt förbannad på alla andra människor som inte bryr sig om honom och hans familj (som att han ägnar dem en tanke?) men mest stryk får en stackars munk ta. Min man påstår att munken trängt sig före oss när han lugnt (munkar är ju lugna och harmoniska, det måste vara omöjligt att stressa upp en munk, vilket man inte kan säga om min man) tar plats i hissen framför oss.

 

Fnittrande och smått stressade kommer vi till slut fram till den nya perrongen. Ansträngningen som det innebär att från helt lugn tillvaro plötsligt springa i 190 mot något man inte vet var det är tar på krafterna. Med andan i halsen och med maken smattrande bakom oss "...en munk, om någon, borde väl ha bättre vett än att åka hiss ensam när det är så stressigt, har han ingen känsla för barnfamiljer??" Vi försöker lugna ner honom men han är oresonlig. Munken var droppen.

 

Irritationen följer oss med in i vagnen men nu har den övergått till en mer komisk nivå. Även min älskade inser det roliga i situationen och börjar lugna ner sig. Vem kommer då och ställer sig framför vår hyttdörr? Jo, munken i egen hög person. Nja, han var inte så lång, ganska liten faktiskt. Då höll vi alla på att kikna av skratt. Och min make fick vatten på kvarn när munken visade sig prata i mobiltelefon. Vad var det för typ av munk egentligen?

 

Kuriosa. Dagen efter, när vi landat hemma och sitter i soffan och tagit oss en kopp kaffe höll vi på att sätta i halsen. Tro det eller ej, där är munken igen. På bästa sändningstid får vi se hur han förrättar den första buddistiska vigseln i Sverige. Munken är alltså dessutom historisk.

 

Ja, vi glömmer honom aldrig i alla fall. Funderar också på att jag och min man skulle läsa lite buddism. Det kanske kan få oss att slå av på takten ibland. För han såg väldigt lycklig och tillfreds ut den där munken? ungefär som familjen Pettersson.


  /Barbro, fylld av tacksamhet över att ha så trevliga och harmoniska grannar som var ett fantastiskt ressällskap trots att de blev fångade i fällan. Och ja, det där med postlådan var ett skämt, vi är fortfarande vänner... ;-) 

Vem kan leva förutan fjällen?

image134
(Privat bild)

Jag vill tillbaka. Snart. Trots en hel vecka i Tärnaby/Hemavan är det den känslan som dominerar. "Där själen kan få ro...." i öppna landskap i Tärnafjällen... Jag blir så otroligt lugn i sinnet när jag är i fjällen. Men med tanke på vissa händelser kan man undra hur det kommer sig...

Nu är det bara familjeliv och utomhusaktiviteter som gäller. Här ska njutas i lugn, harmonisk och vacker naturnära miljö, tänker jag förnöjsamt när sista väskan knölas in den i det redan överfulla bagageutrymmet. Efter många timmars lastande (visst allt måste med, för alla eventualiteter; löparskidor, slalomskidor, skoter, bob, ja men vet ju aldrig hur lusten faller på..) så säger min man med högtidlig röst "Jaaa, barn nu är det bara att spänna fast sig, för nu åker vi till fjällen!". Barnen sätter sig förväntansfullt tillrätta och jag börjar rota i väskan efter tidningen som nu ska avnjutas i lugn och ro de första milen. Min man skrockar belåtet; "Kolla släpet Barbro, pulkan hänger lite utanför men den har jag satt fast med dubbla band.... he, he tänk att det gick till slut." Bilen med det överlastade släpet börjar sakta rulla uppför den lätt stigande backen. "BOINK" hörs det plötsligt och med ett obehagligt skrapande ljud följt av bilens studs känner jag att håret ställer sig på armarna. Jag och min man tittar på varandra och jag ser små svettdroppar tränga fram i makens panna...

Det visar sig att släpet lossnat. Lossnat och rullat en bit nedför backen innan handbromsen stoppat det från vidare irrfärder i grannarnas hus och bilar. Jag ryser när jag tänker på vad som skulle ha kunnat hända med alla barn som lustfyllt springer på de vårvarma gatorna (OBS, alla grannar som eventuellt läser, ta detta som en varning, ropa in barnen när ni ser min man haka på släpvagnen!)...

Packningen på släpet väger garanterat flera hundra kilo. "Nä men, hur kunde det hända, jag som kollat så noga...." säger min man urskuldande och smått irriterad. Inte för att jag vet på vem men någon annan än han själv måste ju få skulden. Här bör det avslöjas att detta inte är första gången min man tappar ett släpvagn. Förra gången for släpvagnet rakt in i en parkerad bil och det blev en dyr historia... men av någon outgrundlig anledning vill maken sällan prata om detta utan vill hellre diskutera någon av mina bilutflykter varav jag en gång råkade nudda en postlåda (de är ju så förbålt små och dessutom placerade precis där man vill svänga när man backat ut från garaget...).

Men nu gick ju släpvagnsincidenten bra, alltså kunde jag kosta på mig att skratta åt eländet. Även min man var tvungen att inse det tragikomiska i det hela och får numer finna sig i att jag frågar om släpet sitter fast med jämna mellanrum...

Vi kom fram helskinnade och hade en underbar vecka. Först några dagar ensamma och sedan fick vi sällskap av min mor och far (mamma fyllde 60 GRATTIS!) och en av mina systrar med sambo och barn. Den andra systern bodde tillsammans med sin sambo och barn i en annan stuga hos hennes svärmor och svärfar... svårt att hänga med??

Trångt men mysigt. Vår familj tycker om att umgås och är rätt vana att bo tillsammans på liten yta. Utan toalett och rinnande vatten i mamma och pappas stuga brukar vi uthärda en och annan helg. I takt med ökande barnaskara börjar det dock ta emot lite att inte ha närheten till dessa moderna och underlättande faciliteteter så numer blir det allt mer sällan att vi övernattar alla samtidigt. I Tärna fjällbys välutrustade lägenhet var det dock inga problem. Barnen stortrivdes i trängseln och vi samarbetade systematiskt med allt det praktiska.

Funderar på hur det skulle vara att bo i kollektiv? Fördelarna är såklart att man alltid har någon som har tid att prata. Man slipper göra mat varje dag och man är flera som städar. Å andra sidan får man aldrig vara ensam, man måste göra mat åt ett helt kompani och det är dubbelt så många som stökar ner... Dessutom undrar jag hur det skulle bli med samtalet med barnen, jag upplever ofta att det är som bäst på tu man hand, inte med en massa andra människor runtomkring. Nåja, kollektivboende eller inte, det känns avlägset att leva så på permanent basis...

image136
(Privat bild)

Vi hade också ett litet intermezzo i slalombacken. Mina båda söner har blivit riktigt duktiga på att åka slalom och de tycker själva att det är jättekul. Det gläder förstås ett mammahjärta som ibland oroar sig över dataspel och annat stillasittande... Hursomhelst var det lite jobbigt underlag i en av backarna, en rödfärgad nedfart, och barnen (ja, även jag..) började bli lite möra i benen så svängarna blev allt jobbigare...

Medan jag kämpar för att försöka hålla stilen i backen registrerar plötsligt mitt högra öga en liten blå människa med stor svart hjälm susa förbi i 190 (minst). Eftersom min hjärna hinner uppfatta likheten med mellanbror, kollar jag lite mer ordentligt. Jovisst är det min son. Han har helt släppt kontrollen och åker snabbare än Sonic (ja, ni som har barn vet att han är snabbast i världen...) nedför backen. Jag känner mig yr av rädsla och skriker hans namn som en besatt innan jag slutligen tystnar när jag kommer på att det värsta han kan göra nu är att försöka bromsa eller svänga. Det är bara att be till Gud att han klarar sig ända ner.... När jag väl kommer ner och ser att han är oskadd åker jag fram till honom och med moderns typiska beteende när hon blivit riktigt rädd, dvs. bli riktigt arg och börja förmana, frågar jag honom vad han håller på med. Men när mellanbror vänder sig om och tittar på mig med stora vattenfyllda ögon och säger med svag röst "Jag va skjitjädd mamma....o ja ojkade inte svänga", då kom jag av mig. Älskade unge!! Jag har fortfarande mardrömmar om hur det kunde ha gått...

Den tredje dramatiska händelsen utspelade sig på syterfjället. Vi hade åkt ut på en längre tur med skoter och fick kämpa oss igenom både vattenblänkande sjöar och mer än lovligt guppiga skoterspår eftersom värmen legat på ordentligt under veckan som gått. Men det kändes bara lite extra äventyrligt. I alla fall fram till att mamma och pappa tippade med skotern.

image135
(Privat bild)

Pappa har inte så stor erfarenhet av skoterkörning och tvekar lite för länge i vissa situationer när det inte är läge att fundera. Följaktligen hände det sig i en skarp kurva innan fjälltoppen att han i kombinationen för lite lutning och för låg fart tippade hela ekipaget. Det var såklart inte bara pappas fel, sådant kan hända den bäste... men jag kan lova att han sedan fick sina fiskar varma under färden. "Du måste luta meeeer, du kör för saaaaakta...." hör vi mammas halvpanikartade tillrop när de passerar. Tur att pappa är av den tålmodiga sorten. Utom när det gäller att bygga något förstås,  "Hä jär bara att solla fast´en" brukar han säga när man vill mäta innan man spikar... här måste jag väl tillägga att jag nog har ärvt hans otålighet...

Värt att nämnas var också vår 60 årsmiddag på Sånninggården utanför Hemavan. Underbar miljö, fantastisk mat, hårt prövad men trevlig personal och framförallt. en tillåtande atmosfär. Många barnfamiljer med rastlösa barn utan att några irriterade blickar utväxlades... riktigt trevligt för alla i familjen.

image137
(Privat bild)

Tack för oss denna gång Tärnaby! Vi kommer snart tillbaka...

För er som blir lite avundsjuka... har jag sparat en bild. 
Så här kul är det när man kommer hem...


(Privat bild)
 

Spanien hösten 2006 - familjen Stress på äventyr



image46image47image48


Flygresan
 

Vaknar utan att tänka på den nära förestående resan. Plötsligt känner jag. Magen knyter sig. Nu. Nu är dagen här. Ingen återvändo. Det känns trots allt bra.

 

Hettar i ansiktet. Svårt att andas. Pirrig. Kolsyra i benen. Vi är i luften. Kan man krocka med solen?? frågar mellanbror. Bra fråga. Inser att när jag blir rädd blir jag också svår att kommunicera med, vill bara stänga ute världen och koncentrera mig på att andas. Och på hur jag ska lyckas rädda tre barn ensam. Räknar inte med hjälp. Typiskt, ska alltid duktighetsnojan finnas med?

 

image60 

(Kan man krocka med solen? Privat bild)


Vi landar i Stockholm. Akut hunger, var ska vi hitta mat som alla gillar? Mc Donalds förstås. Plötsligt bråttom. Då ser vi. Den Längsta Kön Någonsin. Det vill säga innan Ikea öppnade i Haparanda. Min man försöker hitta hjälp men återvänder, högröd i ansiktet och heligt förbannad på alla egoistiska människor. Själv tycker jag bara att alla i kön ser ut som potentiella terrorister. Inser att jag är fördomsfull och försöker desperat analysera bort den gnagande oron, snart hysterin, som jäser i magen. Irrig i blicken och blank i pannan gör min man ett nytt försök. Mellanbror gråter. Förmodligen smittas han av vårt något panikartade beteende. Han kan inte acceptera att jag inte kan knyta hans skosnöre eftersom jag har lillebror på en arm och fem väskor i den andra samtidigt som jag försöker hitta en vänlig människa som kan hjälpa oss. Typ. Vem sa att det är roligt att resa med barn?
En insikt börjar ta form; charterresor är bra för barnfamiljer.

 

Efter en öl, hastigt men lite i smyg (jag är ju småbarnsmor), känner jag mig lite lugnare. Vi sitter i planet och jag ser mig omkring. Varför är det vatten på golvet? Läcka? Är det inte lite väl mörka moln? Varför anställer man inte stewarder/desses med mycket synliga muskler? Det skulle göra de resande (läs: mig) mer trygga och skulle kanske skrämma bort eventuella personer med elaka planer. Istället är de lika smala som Paris Hilton, och henne har man ju inte så stort förtroende för? i alla fall inte när det kommer till att rädda oss från fulla turister och galna terrorister.  Men muskulösa stewarder kanske inte skulle rymmas i gången.

 

Planet känns gammalt. Varför tar det så länge innan vi lyfter? Hur kan min man skämta nu? Jag orkar inte skratta men ändrar mig när storebror tittar på mig. Jag måste verka lugn inför barnen. Andas med magen. Inser att jag har för snäv blus för de sista knapparna sprättar? typiskt. Varför är man alltid fetare än man tror? Och varför vill man alltid försöka vara snygg när man reser?


image61
(Knapparna sprättar... Privat bild)
      


Mellanbror är fortfarande tjurig. Ingenting är bra. Storebror spelar game boy. Lillebror är mest förundrad. Var är vi? Ovanför Toulouse enligt han som styr. Styrman. Aha, det förklarar flytvästar och inte fallskärmar. Känner för att citera mellanbror när vi åkte Vilda musen på Gröna Lund: ?Mer läskigt än roligt.?

 

Vad man måste uthärda för stunder av lycka?


 image62  
(Fint hotell! Privat bild)

Simning 

Vi ska lära sönerna simma. Det är målet med resan. Allt annat är av underordnad betydelse. Dyra simlektioner kan man tycka.

Försöker vara pedagogisk. Dvs. milt motiverande och samtidigt glad och positiv. Eller? Som sagt vi försöker. Tålamod. Tålamod. Vi börjar med äldste sonen. Vill inte. Ingen tittar men alla ser? Tålamod. Glädje. Vi är här för att ha kul. Simma är kul.

Inte om man frågar storebror.

 
image64image65
(Inte kul om man frågar storebror. Privata bilder)


Mellanbror låtsassimmar, leker, hoppar och gör sådant som barn ofta gör när de är i vattnet. Inte storebror. Han håller sig i kanten och skriker som om han håller på att drunkna när två droppar vatten stänker upp på hans panna. Tålamod. Jag anstränger mig för att skratta och tvingar mig att se det från den humoristiska vinkeln. Det här är skitkul Barbro men du har bara inte insett det ännu.

 

På kvällen är vi trötta. Skulle göra restaurangbesök och kvällspromenad men inser att det blir hemmakväll när vi får bära mellanbror hem från affären. Helt slut efter dagens poolpass. Det är bara storebror som är avslappnat utvilad?tror jag det. Imorgon ska jag också hålla i mig i poolkanten och ta det lugnt.

 

Min man vill ta ett bad till, han ska träna dykning. Orkar 10 meter och håller på att få en infarkt? ?när jag var yngre orkade jag 25 meter ? pustar han medan ansiktsfärgen sakta dämpar sig. Skyller på en sträckning i ryggen. Lilla gubben har ju fått bära så mycket väskor? Ja, ja roligt har vi i alla fall.

 

På kvällen vill inte lillebror somna. Gråter hela kvällen tills han slutligen smäller av vid halv tio. Värmen och den nya obekanta miljön påverkar även honom såklart. Brukar vara otroligt nöjd och lättskött. Hoppas det vänder. Dricker ett halvt glas vin och läser Eva Dahlgrens bok, "Hur man närmar sig ett träd". Blir otroligt inspirerad. Hade jag inte varit tondöv skulle jag ha blivit musiker...

 

Kommer fram till att det är skapandet som är centralt i mitt liv. I stort sett allt jag tycker om att göra går ut på det, även barn och familj är ju en form av skapande eller formande. Skapande i alla former. Det gör mig lycklig.

 

Funderar över hur jag ska lyfta fram det ytterligare i mitt liv. 


Filosoferar vidare

Det växer bananer och lime utanför vår lägenhet. Häftigt. Det är så välskött. Tyckte innan vi kom hit att min trädgård vuxit till sig bra i sommar. HA! Plötsligt framstår min trädgård som nyplanterad. Här ser man hur det kan växa när förutsättningarna är riktigt bra.


image66image67
(Bananer och lime utanför lägenheten. Privata bilder)


En tanke smyger sig på. Är det så med barn också? Med de nödvändiga basbehoven tillsedda växer de och överlever men med optimerad omsorg och extra tillgodosedda behov så blomstrar de över förväntan och växer till oanade höjder? En otäck känsla av otillräcklighet tar över.

 

Hur ska man veta vilken miljö man erbjuder? En solig och varm Spanien miljö eller en torftig och kall Piteå miljö? Ja, ni hör ju. Nej, det är ju bildligt talat. Men allvarligt, alla vill ju det bästa för sina barn. Ve och fasa om de egentligen kunde ha blivit ännu lyckligare och mer framgångsrika om de fått andra förutsättningar än de vi kunnat erbjuda? Betyder det att miljö har större betydelse än biologiska faktorer? Jag är inte den första att fråga det, jag vet. Mängder av vetenskapliga undersökningar har försökt utreda det. Vet inte om någon allsmäktig sanning kommit fram. När jag sitter där på balkongen i Spanien och tittar på mina rofyllt sovande barn väljer jag att tro att vi är det bästa för våra barn. Det måste man ju tro.

 

Under kvällarna sitter min man och jag och resonerar. Varför åker man på semester till ett annat land? Vari ligger njutningen som gör det värt besväret? När är lyckan så stor att den överträffar plågan? (Ja, jag vet att det låter negativt men jag vill ändå ställa frågorna. Retoriskt.) Jag och min man söker svaret. Solen och värmen? Komma hemifrån? Komma från alla måsten och vardagliga krav? Vi enas om att det är möjligheten att vara tillsammans dygnet runt utan att behöva passa tider. Ingen som ska till skolan eller jobbet. Ingen telefon som ringer och ändrar planer. Ostörd familjelycka.


image68image69

(Avskalat estetiskt utanför. Inte på rummet... Privat bild.)

Det är ganska skönt att vara asocial. Anonym. Någon annan. Ingen vet någonting om oss. Inga förutfattade meningar, inga förväntningar. Ingen prestationsångest. Känner mig avslappnad och tillfreds. Ensam i den stora massan. Här kan man ägna sig åt sin man och sina barn och sina egna tankar. Förlösande men också jobbigt. Sanningens minut för relationen.

 

Att bära eller bäras. Omhänderta eller bli omhändertagen? När, var, hur? Roller och känslor. Livets val och avvägningar. Klokhet och dårskap. Humor och allvar. Det är genom kontrasterna vi lever. Eller. Att bära eller bäras. Däri finns inga kontraster. Bara beroende. Jag är beroende av min familj.

 

Tänker att lycka är skört. Ena sekunden känner man den så tydligt och nästa sekund är den borta. Eller är den ständigt närvarande utan att man vet om det? Hur tar man reda på det? Skulle vilja hålla kvar den där insikten om lyckan hela tiden. Men inser att det är lika befängt som att tro att man skulle kunna ha julstämning året om. Poängen finns i kontrasterna.

 

Fokusering. Kontroll. Planering. Kontinuitet och konsekvens.

Allt måste fungera. Det får inte krackelera. Spricker det så faller allt. Fundamenten måste hålla. Barnen måste uppfostras, ledas, tas om hand, utfodras. Men framför allt, älskas. Kärlek. Det enda som kommer utan att man måste anstränga sig. Så mycket att det smärtar. Gör ont i magen. Lyckokänslor som blandas med ångest. Kärlek föder obarmhärtligen sårbarhet.

 

Barnen måste få leka. Livet måste vara roligt. Måste visa på möjligheterna och inte på svårigheterna. Inte fördöma. Peppa, motivera. Halvtvinga ibland. De måste ju få se. Vadå? Lyckan kommer till den som väntar. Eller tar för sig? Plantera och sedan skörda.


image72

(Kallt vatten. Bäst att tänka sig för. Privata bilder)


Men vad ska man plantera? Är lycka samma för alla? Knappast. Hur vet man då?


La familia (: s)
 

Fascineras av den sociala ordningen som infinner sig vid poolen efter några dagar. Vem som ligger var. Var man inte lägger sig. Hur man testar sig fram och kollar reaktioner. Alla ser alla men ingen tittar. Utom maffiabossen med guldkedjorna och Marlboro paketet. Han tittar ogenerat och lite indignerat. Då och då lämnar han sin ensamma plats och går till restaurangen för att dricka en öl? eller kanske för att prata med personalen. Han verkar ensam, mer än bara ytligt.

 

Sedan har vi gigolon som har sin pojke med sig, som täckmantel?, för att spana in någon villig kvinna att få kontakt med. Extremt fåfäng. Fixar med håret och kollar att badbyxorna sitter rätt runt paketet hela tiden. Han går bara ner och badar när någon han spanat in går ner i poolen. Helst en kvinna utan man förstås. Sedan gör han allt han kan för att få kontakt medan han sporadiskt slänger några ord över axeln till sin son. Fascinerande, utan att jag förstår ett ord av det han säger går det att läsa av hans kroppsspråk så tydligt.

?Jesus?, skriker han, vän av ordning, mellan varven. Vill visa att han minsann har koll på sonen. Ser själv förvånad ut av sin insikt. Faktiskt ett riktigt clown ämne. Men av någon anledning tror jag inte att han själv skulle uppskatta att höra det?

 

Allt flyter. Alla är på plats. Plötsligt kommer två nya par. Man vet att de är nya för de verkar lite förvirrade över var de ska slå ner sina bopålar. Nej!?, där brukar ju paret med svärmodern och den söta dottern ligga. Känner en lätt panik men lugnar ner mig efter ett tag. Det verkar som om dem valt stranden idag, så det kanske fungerar trots allt. Ja, det är bara att konstatera, människan är ett vanedjur. Nej, imorgon ska jag vara lite busig och föreslå en ny plats. Nere under den stora palmen. Skugga men ändå med koll och nära poolen. Men det kommer nog inte maken att acceptera.

 

Mycket riktigt. Han blev riktigt upprörd och lämnade mig för att återta vår gamla plats. Då får vi ligga på var sin plats var hans uppriktiga och smått panikartade slutsats. Men jag kände själv att det inte kändes bra under palmen så jag gjorde reträtt. Folk kan ju tro att vi har problem i äktenskapet.

 

Jag köpte solglasögon igår kväll. Herregud vilken turistkommers. Vet inte om man ska skratta eller gråta. Likadana affärer överallt med exakt samma utbud. Turister måste vara oerhört uttråkade som shoppar i dessa affärer. Men jag är ju inte bättre. Måste dock bli lite imponerad över företagandet. Det är inget fel på entreprenörandan, orken och påhittigheten.

 

Slås av alla val man gör. Även de icke-val man gör som också slutligen blir ett val.


image73image75
(Alla ser men ingen tittar. Privat bild)


Badmössorna 

Tredje dagen dök (!) de upp. De finska badmössorna och deras ägare. Visste inte att det fanns de som fortfarande använde badmössor privat. Men i Finland verkar det hett. Två par i trettio-årsåldern placerade sig närmast poolen med var sin flaska öl (herregud, det är ju förbjudet enligt skyltarna!). Därefter plockar ett av paren fram sina badmössor och trär mödosamt på sig dessa innan de hoppar (ja, jämfota) ner i poolen.

 

Varför de har gummimössor på huvudet förstår jag inte då de inte en enda gång doppar sina vackra huvudbonader i vattnet. Efter en stunds simmande övergick det strävsamma och målmedvetna paret över till träning vid poolkanten. Någon sorts balettövning? Kunde det vara så att de i själva verket var professionella balettdansörer på semester? Hursomhelst såg det minst sagt dråpligt ut i den annars så avspända och lekfulla miljön. Jag kastar en blick på det andra paret för att se om de också ska åla sig in i några gummidräkter. (Jag förbereder mig på det värsta?)

 

Då ser jag kvinnan i förhållandet som sitter och läser en tidning och samtidigt verkar prata in något i en mikrofon. Wow, det här är några riktigt framstående finländare, det förstår man ju? okej. Känner lätt prestationsångest. Hon är författare och håller just på att läsa in en massa intelligenta formuleringar. Tur att jag skriver i min bok. Även om intelligensen kan ifrågasättas. Jag presterar i alla fall.

 

En stund senare ser jag henne bära någon form av bandspelare. Vilket ytterligare stärker min, just då, mycket trovärdiga teori. En timme senare noterar jag dock att kvinnan verkar flytta runt mikrofonen en aning mycket. Verkar skumt. Tycker att pratet ska bli svårfångat på något vis. Då ser jag.

 

Det är ju en liten fläkt eller fön hon viftar med framför ansiktet. Samtidigt som hon läser Se och hör. Typ. Intelligent. Av mig. Inte.

 

Men roligt. Skrattar åt mina slutsatser och fantasier och fördomsfulla noteringar, typiskt finländare att ha så mycket onödiga och smaklösa attiraljer, plockar ihop mina saker och fäster upp mitt klibbiga klorfyllda hår för att under stön och stånk ta mig två halvtrappor upp till lägenheten. Skulle ha behövt en badmössa och en fläktande fön.


image78image79image80
(Ett paradis för en fotogalning som mig... Privata bilder)


Hemresan 

Kvällen innan vi ska åka städar vi. Hur är det möjligt att ta med sig så mycket hemifrån? Vi skrattar och förfasas över hur mycket vi burit och kånkat på som vi aldrig har använt. Men man lär sig väl. Snarare, vissa saker lär man sig aldrig. Skyller på min flygnoja. Om vi skulle störta i något gudsförgätet iskallt land skulle jag i alla fall få nytta av min stickade tröja?

 

Trots städivern stressar vi nästan ihjäl oss på morgonen. Just när vi ska gå upptäcker min man att klockan går fel? Tåget går om 10 minuter. Och vi som ska forcera en backe som skulle få Gunde Svan att ropa efter mer havregrynsgröt. Maken tar täten och stannar ibland för att ropa åt oss att skynda oss. Jaha. Jag fattade inte att det var bråttom? ironi. Med en barnvagn och två barn som inte fattar vad bråttom är så är det milt sagt inte upplagt för ytterligare stress. Tack. Vill gråta i backen. Vill gråta över bilarna och deras tunnelseende ägare som kör som om de inte ville uppleva morgondagen. Vill gråta över alla blickar som skrattar i mjugg över den hysteriska familjen med dålig planering. Fast jag känner också det hysteriska skrattet bubbla upp, nej inte skratta, då tappar man ju all kraft. Kämpa storebror, Kämpa mellanbror, Kämpa Barbro...

 

Till slut ramlar vi in på perrongen. Min lätt (halvt hysterisk som sin fru) skärrade man sliter ut biljetter från automaten medan tåget öppnar dörrarna. Okej, nu har vi sju sekunder på oss att ta oss in med alla barn, barnvagn, väskor och oss själva. Svetten rinner efter ryggen, maken ser ut som om han håller på att få en hjärtinfarkt. Igen. Precis när dörrarna stängs vänder jag mig om för att räkna in fåren och ser då min älskade man stå med shortsen vid knäna och blotta sina, mycket utslitna och tragiska, kalsonger (som han valt eftersom han skulle byta sina svettiga kläder på flygplatsen och då slänga kalsongerna och spara 100 gram i vikt i väskorna? Ja, det är min man i ett nötskal).

 

Då började jag skratta, och kunde nästan inte sluta. Den bilden var så talande. Familjen Stress. I trängseln, det fanns inte plats för oss och inte flyttar sig spanjorerna eller försöker hjälpa till heller, står vi så där och tittar på varandra och skrattar. Jag älskar min familj. För vår humor och för att vi ändå väljer att försätta oss i dessa dråpliga situationer, gång på gång. Någon gång ska jag också berätta om när storebror försvann från hotellrummet på Globen mitt i natten... Samma känsla, total panik och sedan lättnad och hysteriska skratt... Vilket omvandlas till roliga och kärleksfulla minnen.

 

Nåja, vi kom fram till slut, trots obefintlig infrastruktur för barnfamiljer lyckades vi ta oss fram till flyghallen. Påminde min man om att nästa gång tar vi taxi, oavsett pris och köregenskaper. Han nickar förstrött och kastar en blick över hallen... "Där ska vi stå!", skriker han och kastar sig in i havet. Oh nej, nu är det dags igen...


image76image77

(Mycket att titta på, synd att man inte kommer ihåg något av denna resa... Privata bilder)


/BB, lite klokare, lite gladare och lite mindre ressugen... Just då.

Men storebror lärde sig faktiskt simma och min man läste ut hela Da Vinci koden som legat och väntat på honom i ca ett år!

image81


RSS 2.0