Jag hade en grym hemlängtan redan i Arnemark. Svor på att aldrig åka ifrån mina tre barn igen. Tanken på lillebror,  femton månader, gjorde mig kallsvettig och orolig. Tänk om han inte känner igen mig när jag kommer hem? Tänk om han bara gråter när jag är borta, övergiven av sin mor och ingen som kan förklara för honom att jag kommer tillbaka? Tänk om han får men för livet? Bristen på trygghet och känslan av övergivenhet kommer att förfölja honom resterande del av hans uppväxt . Tänk om alla ondsinta frestelser i tonåren kommer att framstå som befriande läkemedel för hjärtats oälskade hålrum som uppstod den där olycksaliga helgen för femton år sedan? 

Då hans mamma och pappa lämnade honom för att roa sig i storstaden...  

Min man försökte frenetiskt skingra mina hopplöst negativa tankar. "Kolla, ha, vi har nog för lite bensin! Hehe, lite pinsamt om vi skulle få motorstopp och inte hinna till tåget i tid?? skrattar han ansträngt och sneglar mot mig. "Oj, titta, Statoil i Älvsbyn har stängt redan....hahahaaaa, typiskt småstad..." och vidare "regnet öser ner Barbro, vi får nog sitta i bilen o vänta....hehehehe... vad pinsamt det vore om vi skulle missa tåget för att vi inte vill bli blöt.... " Hans försök till humor faller lamt till marken. (Inte så konstigt med tanke på nivån...) Vore kanske en lösning. Att skylla på att vi missat tåget..., tänker jag, medan jag ältar min nypåkomna aha-upplevelse. 
Varför är man mammaledig som mest under barnets första levnadsår?

Det är ju när lillebror är mellan ett och tre år som jag vill vara hemma, meddelar jag min, vid det här laget, mindre humoristiske man. Det är ju då han behöver mig, före ett års ålder kan ju vem som helst(?) ta hand om honom, en surrogatmamma med mycket mjölk....(finns det många av har jag hört...inte...)  Det är viktigare att vara nära honom nu, när han förstår vem jag är och behöver mig på fler plan än bara mat... Jag fortsätter länge på min nyfunna teori... som eventuellt kan upplevas lite onyanserad och svår att genomföra...heheheeee....så här utan ett vinglas i handen. Inser till slut att jag måste släppa. Nu är det jag och maken. På ett tåg. På väg till Stockholm. Utan barnen.

Till slut känns det bra. I en mysig kupé på tu man hand med hjälp av lite vin, choklad och nötter från min mans gulligt packade Ica-kasse,  hittar jag tillbaka till den röda tråden. Att njuta av varandras sällskap utan störningar.
Vad vi gör? Vi planerar resa med barnen till Legoland 2008.... 

Förutom att mysa med min man hittar jag inspiration till annat. Jag skriver shoppinglista, läser lite i min bok "Allt" (passande titel just då eftersom det rimmar väl med innehållet i min shoppinglista), och hinner också skissa lite på planer i trädgården. Kommer åter in på mammaledighet när jag läser intervjun med Jan Guillou i Aftonbladet. Han konstaterar att det är manligt att ta hand om barn men att svenska män är dåliga på det fortfarande. För att lösa problemet  argumenterar han för tvingad och lagstadgad pappaledighet motsvarande hälften av den totala föräldraledigheten.

"De här babianhannarna som leder svensk industri, de är kvar på samma stadium och har inte ändrats sedan 1960-talet", menar han. Roligt och träffsäkert formulerat. "Vi behöver en reformerad kvinnorörelse, den som inte utestänger män från alla jämställdhetsdiskussioner" är en annan åsikt han framför. Klokt.
Men varför är det föräldraledigheten som ska lagstadgas. Jag upplever det bara som ett ytterligare förtryck mot kvinnan. Många kvinnor VILL vara hemma med sina barn MER än mannen vill. Varför ska vi tvingas stå tillbaka för att mannen med milt våld ska vara tvungen att umgås med sina barn? Varför ska staten bestämma hur min familj ska hitta bästa lösningen? Även om jag förstår poängen vill jag inte se det som en lösning. I alla fall inte just då. Just då vill jag att alla mammor ska ha rätt till minst tre års mammaledighet.... Välbetalt.

Det känns nästan som att åka i en tidsmaskin. På färden genom landskapen följer jag klimatzonernas växlande utbud. Från zon 5 (Piteå), med svagt ljusgröna musöron på björkarna, genom zon 6 (Älvsbyn) där gräsmattorna svagt börjar skifta från beige till grönt och vidare till zon 4 där häggen står i blom och grönskan spiratr till zon 3? där syrenen hunnit slå ut sina vackra blomklasar. I Stockholm blommar också alla tulpaner och andra vårlökar. En häftig resa i tiden, från vår till sommar.

Att åka tåg långt är antistress. Ingen annanstans är man så mycket i sitt eget här och nu. Min man och jag njuter. Funderar också varför inte tågbolagen satsar stort på att marknadsföra sig nu. Rädda miljön och stressa mindre. Två högaktuella och viktiga frågor. Varför finns det inte möjlighet till massage och psykologkonsultation på tåget? Man skulle kunna boka en tid samtidigt som resan. Psykolog mellan Ånge och Gävle. Massage mellan Uppsala och Stockholm. Kliv på som utbränt vrak och stig av som en ny människa och rädda dessutom miljön!!! Känns inte det rätt i tiden??






Hotellet är underbart. Lyxigt och modernt. Ligger vackert vid Lidingöbron. Fyrstjärnigt.    
Jag och min man vältrar oss i tillvaron utan tider, måsten och borden. Vi gör vad som faller oss in. Utan hänsyn.
Första dagen tillbringar vi på Söders höjder. Lätt shopping i några få butiker, en öl och västkustsmörgås på Medborgarplatsen. Solen lyser och jag tror det stämmer, myten om att kreativa människor ska bo på söder. Det märker man. Kläder, hår, väskor, cyklar, barnvagnar... tusen varianter.

Jag älskar att sitta och fantisera om andra människor. I synnerhet när jag är i Stockholm. Där finns så många spännande människor med egna uttryck. Sofistikerade, slafsiga, polarnopyret randiga och lockiga, sextiotalsfantaster, hippa sjuttiotalister födda på 80-talet, blonda Paris Hilton look-a-likes (säkert 100!!!), tuffa grabbar, vanliga Svenssons, festliga farmödrar, fyllon och skäggiga gubbar. 
Tyvärr är människor i Piteå väldigt homogena. Om generaliseringen tillåts.  

Vi går genom Vitabergsparken och avnjuter sedan utsikten från Söder ner mot vattnet och staden. Vackert.
Tycker om Söder, känns intimt och avspänt.

På kvällen ska vi träffa min syster som är i Stockholm för att bli fadder till sin bästa kompis två pojkar som ska döpas. Vi bestämmer oss i all hast för att åka till Kungsträdgården där Rix FM ska ha festival. Vi får en perfekt plats på Fridays med utsikt över folkhavet och med det (alldeles för) höga ljudet av, bland andra, skönsjungande Erik Segerstedt. Förutom att vi får vänta två timmar på bord för att äta är vi glada att vi valde Kungsan ikväll.
Det finns mycket sommar och förväntan i festivaler...





Nästa dag regnar det. Vi bestämmer oss för att shoppa inne i stan. Tidigt på eftermiddagen gör vi sorti och tar det lugnt på hotellet. Underbart. Mindre underbart är överraskningen vi får när vi ska ut och äta på kvällen. En väninna till mig hade rekommenderat ett superbt tapasställe som heter Olé Olé. Hrm.

Tyckte att hon lät aningen för överraskad när jag ringde och bokade bord. Tyckte också att hon verkade ha svårt för att hitta en beskrivning över hur man tog sig från stan till Kungsholmen och restaurangen. Vi tyckte bägge två att det var konstigt att vi enligt beskrivningen skulle åka via Slussen och sedan buss till Kungsholmen? men eftersom vi är två dumma norrlänningar så gör vi som vi blir tillsagda. Vi stressar såklart. Det tog längre tid än vi trodde. Som alltid. Till slut är vi framme. Men vi hittar inte restaurangen. Vi letar. Vi går trottoarerna upp och ner. Till slut hittar min man det. Vi tittar och sedan börjar vi storskratta. Vår fina restaurang är ett litet mörkt krypin med kanske fem bord och en bardisk. Stället är fyllt av folk. Musiken strömmar ut på gatan. Tittar igen. Jo, på fönstret står det, med egenritade bokstäver, Olé Olé. Snarare Passé Passé.

Missförstå mig inte. Jag har ingenting emot kvarterskrogar. Jag är övertygad om att de har jättegod mat. Men nu skulle jag och min man fira vår 10 årsdag som gifta och hade väl målat upp en annan bild av kvällen än den som presenterades framför oss.... Det slutade med att vi smög därifrån utan att ge oss tillkänna. Dålig stil, jag vet. Men jag fick inte ens in min man i entrén.




Istället fick det bli italienskt på restaurang i Gamla stan. Snopet. Men gott och mysigt.  

Sista dagen åkte vi till Vaxholm. Stockholms skärgård är helt underbar. Insöp lukten från havet och ljudet från vattenskvalpet. Båtarna. Stugorna. Slotten och herrgårdarna. Måsarnas skrik. Och min mans nöjda uppsyn. Vad i Piteå är bättre än det här? frågar han mig. Först tänker jag på många saker. Sedan konstaterar jag att här, just nu, finns inget bättre någonstans. Istället låter vi oss fångas av stunden. 

Kuriosa: Min man vann kändisjakten.
På Stadium hör jag honom väsa. "Har du sett Stefan?. "Vilken Stefan? säger jag. "Jamen, psst, kolla där... Edberg..." min man pekar diskret medan han pratar i mobiltelefonen. Det är första gången jag sett honom göra två saker samtidigt (tre!!), så då förstår ni hur upphetsad han är. Mycket riktigt. Stefan Edberg. Jag blir inte det minsta pirrig. Hade glömt honom. Men ok. Ett-Noll. Dessutom lyckades min man få honom på bild, han fotade medan han pratade i telefonen.... hahahahhaaaa..... tyvärr vände sig Stefan just bort... hahahahaaaa....... får skamset medge min glädje över missen....

På lördagkväll på hotellet hör jag så min man fråga en utklädd kille "Vem är du då?". Jag hajar till. Maken brukar inte hoppa på okända människor sådär spontant. Men det är klart, whiskyn gjorde väl sitt... "David" får han till svar. Och till min förvåning hör jag honom säga "Aha, Lee Roth!", "Ja, nu börjar det likna något" skrattar MARTIN STENMARK.... Nu är jag imponerad. Nu känner jag pirret. Han är MYCKET sympatisk.

Och min man är mäkta stolt. Två-Noll. Tänkte att jag skulle ta honom på upploppet men tror ni inte han får in en femetta under frukosten på söndagen!

Står och ska ta kaffe när jag återigen hör min man ta kontakt med någon. "Nehej, det där är min bricka!" säger han. "Åhh, ursäkta" hör jag en skamsen FELIX HERNGREN säga medan han drar sig baklänges i reträtt... "Ja, försöka duger... " FORTSÄTTER min man och skrattar lätt tillgjort.... "sno en annans färdigfyllda bricka, det var ju ett nytt grepp... " FORTSÄTTER han ytterligare!!!! Lite pinsamt nu. Men nej, min man har inga skamkänslor. Istället har han nu tre nya KOMPISAR. Mmmm. Man har ju hört talas om dem. Galna Svenssons som gör vadsomhelst för att få prata med kändisar. Men jag visste inte att jag var gift med en. I tio år.

Nu är vi hemma igen. Sönerna kände igen oss. Alla tre. Mina älsklingar, gud vad jag längtat efter dem!
Med massor av inspiration och ideér i bagaget upptäckte jag dessutom att trädgården blivit ytterligare några nyanser grönare...

Då fick jag glädjefnatt och brast i skratt efter en hel helg med romantik i kubik! (ursäkta det patetiska rimmet....hehe) Skönt att vara tillbaka i Piteå.