Damernas Detektivbyrå löser nya fall...
" Mma Ramotswe hade inte sagt något men hade i sinnet avslutat vänskapen vid det tillfället. Det hade gett henne anledning till eftertanke. Kan man vara god vän med en person som bär sig illa åt? Eller är det så att dåliga människor bara kan ha dåliga vänner, eftersom det bara är andra dåliga människor som har tillräckligt mycket gemensamt med dem för att vara god vän med dem?"
Ja, kan man det? Mma Ramotswe och hennes kära kollega Mma Makutsi får anledning att fundera över många etiska och moraliska dilemman i den här underbara boken. Ni som inte har läst Damernas Detektivbyrå böcker tidigare men tycker om "klokböcker" inlindat i fyndiga formuleringar med på gränsen till naivt språk och berättarform, MÅSTE läsa Alexander Mc Call Smith. Han skildrar kvinnligt/manligt, jämställdhet, godhet/ondska och etiska bryderier på ett särskilt underbart sätt... Rolig läsning som ger mycket eftertanke....
Måste ge er ett citat till:
"De säger att den där kon är en bra ko och den här är inte så bra. Boskap. Kvinnor. För män är det sak samma."
Skön söndag!
Gravid vid 40
Har hittat till Isobels text och verkstad och läst lite om hennes nya bok. Kände plötsligt att jag ville lägga in en text som jag skrev när jag blev gravid med lillebror för ca 1,5 år sedan...
Att få barn innebär inte bara en enorm glädje, utan även att man utsätter sig för oro. I själva verket tror jag att barn är förenat med en ständig form av grundläggande oro. Den finns invävd i föräldraskapet och bara växlar i styrka.
Läser i svenska akademins ordlista att oro kan översättas till; "åstadkomma störningar i någons normala tillvaro". Det kanske är så, men i så fall är det i positiva störningar. Och, vad vore livet utan störningar eller förändringar? Att känna oro är ju också att bry sig om.
Jag väntar mitt tredje barn, fyller 40 år i januari, och har en bakgrund med åtta tuffa barnlösa år innan vår förste son äntligen föddes. När jag i somras upptäckte att jag var gravid igen och gladdes åt att jag trots allt kommer att få den stora familj jag alltid önskat, började jag och min man också att diskutera fördelar och nackdelar. Just då var det mycket artiklar i tidningarna om riskerna med graviditeter för "äldre" kvinnor. Åldern för förstabarnsföderskor stiger och med det följer att många är över 40 när de får barn, vilket innebär högre missfallsrisk, högre risk för handikappade och sjuka barn, högre risk för komplicerade förlossningar osv.
Vi beslutade oss för att göra ett fostervattenprov. Tankarna upptogs dag och natt av det svar vi skulle kunna få och konsekvensen av det. Jag ångrade många gånger att jag ens ställt frågan, varför ställa en fråga när man inte vill höra svaret? Ena dagen var jag fast besluten att, om det var något allvarligt fel, så fanns ingen annan utväg än att göra abort. Vi har redan två barn och de förtjänar all uppmärksamhet de kan få och all tid vi kan ge. Skulle vi beröva dem det och istället vara tvungna att ta hand om ett svårt sjukt barn? Tankarna växlade över i ett virrvarr av dåligt samvete och av etiska bryderier.
Alla barn förtjänar att leva och är välkomna som de är. Klarar jag att ta ett beslut som skulle göra slut på ett barns liv? Jag läste och fick höra berättelser om starka kvinnor som tagit tuffa beslut om abort och aldrig ångrat sig, kvinnor som trots nära relation med svårt handikappade barn också valt att göra fostervattenprov för att kunna välja bort det om det skulle drabba dem. Men också om lyckliga familjer där handikappade barn är solstrålen och den stora kärleken i deras liv, det bästa som hänt dem.
Min läkare ansåg att man inte skulle göra provet om man inte beslutat hur man ska göra innan. Lätt att säga. Provet tas relativt sent i graviditeten och innan svaret kommer har man börjat känna sparkar och högst påtagliga livstecken från fostret. Då blir det smärtsamt tydligt att verklighet och teori är två helt vitt skilda ting.
När riktig oro fastnar i ens medvetande är det svårt att tänka bort den. Speciellt om det gäller barn och livsfrågor. Min hjälp blev att jag valde att prata med nära och kära, vänner och arbetskollegor och kunde på så sätt hantera mina funderingar under den fasansfullt långa tiden på nästan tre veckor innan vi fick svaret.
Provet var utan anmärkningar och jag är väldigt lycklig att jag slapp göra ett val. Min slutsats kring oro är att det är ett i grunden sunt tillstånd som bottnar i en rädsla att förlora det man har, vilket är högst naturligt. Men får oron för stor makt kan den göra att man förlorar förmågan att bedöma riskerna och anledningen till oron på ett rationellt och sunt sätt.
Min oro finns förstås kvar, fortfarande är det mycket som kan hända, både med de barn jag har och det barn jag väntar. Men så är det, med ansvar följer oro och med oro följer lycka. För visst är det så att dessa "störningar" som barnen orsakar i vår "normala" tillvaro också är grunden till vår lycka. Att utsätta sig är att leva.
När min man utför fysiskt arbete...
.... blir jag lite upphetsad... hahaha....nej, ta det lugnt, jag ska inte bli obscen och ge er några pinsamma detaljer.
Jag vill bara konstatera att det är något visst med män och fysiskt arbete... Vet inte om jag är ensam om detta? Blommor, ömma ord, kärleksförklaringar, snygga kläder, nyduschad, djupa intima samtal. Ingenting berör mig som just när min käre make utför något fysiskt.... Märkligt.
Kan tänka mig att det är något nedärvt genetiskt ofrånkomligt faktum men ändå fascinerar det mig. I dagens upplysta samhälle med jämställdhet, "intelligenta" analyser och samtal som normen för umgänge mellan man och kvinna (eller för den delen kvinna-kvinna eller man-man) så sjunker jag liksom tio pinnhål och erkänner att ingenting går upp mot fysiskt arbete.... så stenåldrigt... (Men man kanske tillhör stenåldern när man är 40+?)
Missförstå mig inte. Min man och jag har verkligen samtalet och vänskapen som stabil grund. Men skulle han fråga mig om jag fick välja upptakt på en romantisk kväll och då lägga upp två förslag: bygga en bänk (ja, jag kom inte på något annat just nu...) eller god middag med blommor och tända ljus, är valet enkelt. I och för sig kan jag tänka mig att själv sitta skönt tillbakalutad och äta något gott med ett glas vin i handen samtidigt som jag ser min man bygga.... hahahahaha.... nu börjar jag spåra ur, eller hur!?
När vi nu ändå är inne på ämnet så finns det något annat jag också tycker är sexigt med min man. Attityd. Har faktiskt kommit fram till att utseende hamnar längre och längre ner på listan. Inte för att min man har det emot sig men är det något jag älskar är det hans attityd (när han är på det humöret vill säga...). Vår gemensamma humor och stora portion självironi....
Vad tänder ni på hos just era män? Vore roligt att höra om det finns några avvikelser inom sedlighetens gränser, hahahaha....
Mysig fredag! Bjuder på en bild av min man (med hans tillåtelse) som jag tycker symboliserar vad jag menar....
Förresten, lägger in ett citat som jag hittade i en gammal Amelia också:
"Att vara sexsymbol handlar mer om attityd än om utseende.
De flesta män tror att det är utseende,
de flesta kvinnor vet bättre."
(Kathleen Turner 50+)
Jag döööööör....
Nej, nu är mellanbrors inbjudan till badkalas klar så nu får jag lov att säga godnatt mina vänner! Bättre än så här blir det inte idag. Sockerlös går jag nu snällt i säng utan att passera köket....
Lägga livspussel...
Igår kväll träffade jag några av mina kära väninnor. Maja bjöd på en underbar middag , gott vin och smarrig efterrätt... på en tisdag!!! Hur lyxigt är inte det?? Det är alltid lycka att bli bortbjuden på middag, men mitt i veckan känns det ÄNNU lyxigare på något vis.... Syndigt lyxigt...
Hur får ni kära bloggvänner ihop era livspussel? Igår diskuterade vi (återigen, vet inte för vilken gång i ordningen...) bråkiga barn, feminism och hur vi ska ta kvinnlighet på allvar, utseende och fördomar, våra jobb, våra män... behovet tycks oändligt....
Så nu har vi börjat fundera över att starta upp ett kvinnligt nätverk.
Med tema livspussel. (Neej, inte en junta!!! Nätverk!!) Tanken skulle vara att träffas och genom mindre formella övningar och genom att bjuda på sig själv och sina erfarenheter ska vi hitta balansen tillsammans... Hur kan man vara en förstående, pedagogisk, självuppoffrande mamma, en sexig, åtråvärd, villig (och självuppoffrande??) älskarinna och fru, en duktig, ambitiös, trevlig (och självuppoffrande???) anställd samtidigt som man också vill göra sådant som bara JAG tycker är roligt, givande eller intressant.... UTAN att få dåligt samvete eller känna sig egennyttig om sin tid??
Hur viktigt är det att tillåta sig att må bra? Hur vet man att man har balans i aktiviteter med familjen, jobbet, mannen och sina egna intressen? Om det känns som att det kantrar... som att nu håller jag och min man på att tappa orken och våra känslor för varandra... hur hittar vi tillbaka? När det ENDA sonen vill göra är att spela dataspel och allt annat är skiiiiitttråkigt, vad gör man då, säger ok till spel, avgränsar eller förbjuder? När man börjar fundera på att byta jobb, börja utbilda sig, eller helt byta bana i livet? Hur "ska" man tänka? Hur brukar andra analysera och vad blev utfallet?? Varför vill män mer än kvinnor (i alla fall när det gäller jobbet)? Eller gör de inte det och hur ska vi då få kvinnor att uttrycka sina önskemål tydligare? SKa vi anpassa oss till männens villkor eller ska vi sätta villkoren själva? Hur gör man då?
Vi pratar om kvinnor som vill. Mycket. Hela tiden. (Varför verkar det hela tiden som att jag anspelar på sex?????!!!) Vilja och ambition. Att vara älskad, att älska och vara lycklig och att göra andra lyckliga...
Vad jagar vi? Är det vår egen lycka? Familjens? Barnens? Vad är lycka då? Hur känner vi igen den? Hur kan vi bli bättre på att uppskatta varandra? "Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra", en bok av Liza Marklund (pitebo!!) och Lotta Snickare. Skrämmande läsning men en bok vars innehåll vi ofta diskuterar på våra middagar.
Men vad skulle hända om vi skulle bli fler. Fler som utforskade livets stora gåtor tillsammans? Med empati, värme, engagemang och uppriktig vilja att utvecklas.... kan kvinnor hjälpa kvinnor??
Nej, nu är det godnatt....igen, just när det var så kuuuuul (låter som barnen... hahaha.....)
I år är det häcken som gäller...
Har länge haft planer på att rama in min trädgård i olika väggformationer och i år ska de förverkligas. Nu ska det planteras häckpartier!
Idag har jag tagit mig i kragen och börjat kratta. Men just som jag krattar som bäst kommer det över mig. Jag måste in och rita upp mina planer... visar alltså lite bilder på dessa:
Det ska bli en låg häck som går att formklippa ner mot gatan har jag tänkt mig. Frågan är vad jag har att välja på? Tror att det får bli måbär, har läst att den har liknande egenskaper som buxbom när det gäller formklippning men ser ut som vinbärsbuskar i bladen? Har aldrig sett en måbärshäck på riktigt så jag känner mig lite tveksam...
Fortsätter förstås att blanda in sten och grus. Sedan vill jag bryta upp det formklippta med något vildare, kanske jag använder mig av samma gräs jag har vid entregången, svartax (äxling)... hmmmm
Och jag vill absolut ha vårlökar under häggen! Daggkåpa har jag varit sugen på länge... o mer träd måste det bli.
Egentligen skulle jag vilja ta bort allt gräs här på framsidan och bara ha växter, grus och sten.... men jag kan nog konstatera att jag är på väg att göra just så...
Snart kan jag börja gräva....
/B
Ja, då var det måndag igen...
... och jag gör en liten sammanfattning av vår helg.
På lördagen gjorde familjen ett besök på Leos Lekland i Luleå. Barnens paradis. Men även föräldrarnas. I alla fall om man vill rasta barnen... för här finns det gott om plats för bensprattel, spring och gymnastiska övningar.... Åkte dit med rastlösa, konfliktsökande barn och åkte därifrån med svettiga, slutkörda och glada barn.... Mmmm, kunde ha varit så i alla fall. Svettiga och slutkörda kanske men inte glada.... "Ska vi hem redan..... typiskt, vi har ju bara varit här i en timme" utbrister mellanbror och grimaserar till svar när jag vänligt men bestämt förklarar för honom att "Nej, vi har faktiskt varit här i tre timmar... tänk vad tiden går fort när man har roligt..." Just det, jag och Anna hade riktigt roligt när vi fick loss lite shoppingtid under tiden som våra män vaktade barnen....
Pä kvällen blev det pokerafton med grannarna. Riktigt roligt. Höll (!) på att sopa banan och somna med 300 kronor under huvudkudden (ja, jag vet, man ska inte spela om pengar...) men trots att jag gjorde mitt bästa för att överlista två av kvarterets pokerkungar(!) med både skarp intelligens (hrmpf...?) och lite psykande prat så måste jag erkänna att jag till slut fick kapitulera. Men det var bara för att jag var så trött.... man orkar ju inte vara skarpsynt hur länge som helst =)
Söndagmorgon bestämde vi oss för att göra en cykelutflykt. Sagt och gjort. Allt packades.... det krävs en del för att vi ska kunna lämna hemmet... men till slut kom vi oss iväg. Tur och retur till Bergsviken.... inte illa. Pojkarna var hur duktiga som helst och kämpade tappert på. Med fikarast som morot lyckades de till och med behålla humöret och orken hela vägen. Mysigt!
Imorgon fyller min far år. Vad ska man hitta på? Önskar sig ingenting som vanligt. Nåja, något får jag komma på, har ju en halv dag imorgon att fixa det på.... har faktiskt en överraskning på G. Mamma bjuder på palt, mums, alltid välkommet....
Ja, det här var ju lite planlöst irrande.... nallen är med för att presentera mitt senaste alster på snickarkursen. Ett brickbord. Jag ska ha det på altanen, tänker att det kan vara bra när man ska bära ut morgonkaffet....
God natt så länge,
En dramatisk resa till Stockholm och Vimmerby
Fångade i fällan
Vet inte vem som kom på det först. Det var nog snarare tajming kring gemensamma funderingar nu när jag tänker efter. Jag önskade mig en resa till Legoland när jag fyllde 40. Ganska väntat. Fylla 40, föda barn, vara mammaledig. Klart man ska till Legoland.
Paris hade liksom känts fel.
Jag önskade mig också ett lusthus. Eller växthus. Men min man tyckte att vi hade haft nog med både lust och tillväxt? Så jag sansade mig och fick välja. Okej, efter noga övervägande kom vi överens om att sommaren 2006 passade särskilt bra för resor. Lillebror nästan obefintligt krävande, lättskött och sovande för det mesta, och jag mammaledig. En perfekt kombination. Sagt och gjort. Vi berättade om våra planer för våra kära grannar Petterssons (fing. namn) och efter mycket prat runt omkring, där det framgick att de hade liknande resplaner, dristade jag mig till att fråga om vi skulle åka tillsammans.
En vågad fråga insåg jag efteråt. De kunde ju knappast säga nej, fångade i fällan.
Resmålet
Legoland lockade. Göteborg hägrade. Vimmerby kändes kul. Själv ville jag också ta en sväng förbi Österlen och när vi ändå var i krokarna kunde vi väl klämma in Öland. En fin avslutning på Gröna Lund kändes perfekt.
Min man påstår att jag vill så mycket, men det handlar väl bara om sunt förnuft och bra planering? Vi pusslade och dividerade men det kändes lite ambitiöst för en veckas semester? förstår inte varför, jag gillar kreativ flexibilitet, men även jag kapitulerade till sist. Vi måste dra ner på ambitionerna.
Till slut enades vi om två förslag, Legoland och Göteborg eller Vimmerby och Stockholm. Huvudstadsalternativet segrade. Danmark kändes lite hotfullt efter att Muhammed skändats i pressen. Okej, jag erkänner, det var mitt argument? men det kändes allvarligt just då.
När jag nu ser i backspegeln inser jag att vi kan ha kört över Petterssons i denna fråga? De hade ju faktiskt besökt både Stockholm, Kolmården och Vimmerby tidigare med barnen.
Hrm, kanske därför de har slutat hälsa vid postlådan?
Planering
Med två män som älskar planeringsstadiet kan ni vara helt säker på att varje minut var säkerställd.
18:00 Avgång tåg Älvsbyn (ja, det var för barnens skull, jättespännande med tåg!)
07:00 Ankomst Stockholm
07:15 Vår män springer och hämtar hyrbilen medan jag och fru Pettersson vaktar barnen och väskorna?
07:30 Lastning och avfärd
11:00 Framme vid Kolmårdens djurpark
17:00 Avgång mot hotellet och middag på stan
Osv. osv.
Helt rätt. Man måste planera. Då slipper man obehagliga överraskningar. Och dyker de upp, vilket de oftast gör när man reser med barn, är man bättre rustad om man har en grundplan.
Tur att vi har så planerande män. Lite Sickan. Känns tryggt. Själv är jag nog mer dynamit-Harry. Känns också bra med fru Pettersson, yrkesarbetande inom socialförvaltningen på kommunen. Ifall det totalt brakar ihop så har vi i alla fall någon professionell som kan reda ut problemen. Själv vet jag inte om jag är någon direkt tillgång, det känns som om jag kommer att ha fullt upp med att amma och räkna barnen? och lägga in ett och annat explosivt inslag?
Ju mer vi är tillsammans
Som framgått tidigare tog vi beslutet att åka tåg. Då blir ju även resan lustfylld och mysig. Tänkte vi.
Glömmer aldrig blicken hos herr och fru Pettersson när vi baxat (vet ni hur trångt det blir i en tåghytt med fyra vuxna, fyra barn och ett spädbarn, en barnvagn och typ sju väskor?) in oss i kupén och satt oss. I deras blickar kunde jag läsa "det här kommer att gå bra, absolut, det är ju bara 12 timmar och vi behöver ju inte vara vakna hela tiiiiiiidennnnn, oahhhh... ta mig till ett flygplan.... nu", men de sa att de tyckte att det kändes mysigt och att nu var vi äntligen på väg. Petterssons är snälla.
Det gick faktiskt bättre än väntat. Vissa småsaker blir såklart påtagliga i ett litet utrymme. Lillebrors gråt kändes inte bra. Inte heller när han storbajsade. Att de större barnen bråkar och kivas känns också som att man helst klarar sig utan, men efter allmän yra och undersökande nyfikenhet kring vad som finns att upptäcka på ett tåg så lugnade de ner sig och satt sig och spelade game boy innan de slutligen somnade snällt.
Varför vill man åka tåg? Är det samvaron eller ekonomin som avgör? Jag undrar om Connex har tagit reda på det? Frånsett att det kan vara billigare än flyg så trodde jag att tåghytter skulle främja socialt umgänge eftersom det är litet och intimt. Ytterligare en teori som inte stämmer med verkligheten. (Med tre barn får man en ganska stor samling.) Med barn med på resan fungerar det nämligen inte att sitta upprätt med liggbritsar i huvudet så när barnen lagt sig var det bara att själv göra samma sak. När man väl lagt sig ner känns det lite krystat att föra ett samtal på ett normalbegåvat sätt så ganska snabbt somnade hela sällskapet. Men mysigt var det faktiskt. Petterssons är mysiga.
Öronbedövande vackert i Vimmerby
Efter mycket närhet i en trång kupé efter Norrlandskusten fortsätter vi vår resa med att klämma in oss i en minibuss. Det känns helt naturligt på något gåtfullt sätt. När vi så har överlevt en strutsattack i Kolmården och lyckats hitta mat (ja, det är svårare än det låter i teorin med två barnfamiljer och någorlunda krav på god mat till alla) i Norrköping samt en övernattning på ett mycket trevligt hotell tar vi sikte på Vimmerby.
Matar man bara barnen med mycket godis, filmer och spel och placerar familjemedlemmarna strategiskt rätt i bilen går det faktiskt mycket bra att åka bil långa sträckor. Männen kör naturligtvis, ve och fasa om jag eller fru Pettersson skulle köra. Det var inte ens aktuellt. Och inte för att vi klagar. Vi trivs riktigt bra bak i bilen med inredningstidningar och många samtalsämnen.
Det är vackert och idylliskt efter vägen till Vimmerby, man väntar sig nästan att få se några Pippi och Madicken kopior hoppa runt i trädgårdarna. Men konstigt nog ser barnen likadana ut där som i Piteå.
När vi kommer fram till Astrid Lindgrens Värld har vi ett litet intermezzo. Vårt första, konstaterar jag när vi försöker hitta biljettluckan och samla familjen inför det stora besöket. Petterssons är stabila föräldrar och snart reder det ut sig och alla får sig ett gott skratt när vi ser pjäsen Karlsson på taket. Till och med lillebror, 5 mån, har behållning av den galne Karlsson.
Funderar över alla dessa ambitiösa föräldrar (läs: vi) som slår knut på sig själva i jakten på sina barns lycka och upplevelser. Jag tänker på mina egna föräldrar som tog oss med till Ånäsets camping en gång. Jämför med våra planer. Mycket har hänt sedan dess. Då fick barnen leva efter föräldrarnas villkor men nu lever vi efter barnens. Ska bli spännande att se denna generation växa upp. Vilka krav på livet kommer de att ha? Samtidigt känner jag att vi har ett mycket större ansvar än våra föräldrar hade när det gäller att visa på livets möjligheter live. Risken är annars väldigt stor att de kommer att leva genom Internet.
Varför orka ta reda på verkligheten när man kan skapa den artificiellt och efter eget huvud?
Eller är det ytterligare en teori att punktera?
Åskvädret
Efter två timmar börjar det regna. Ingen fara på taket som Karlsson skulle ha sagt. Vi kämpar vidare. Det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder. I detta fall var det både dåligt väder och dåliga kläder. Det blir lätt så när man blir totalt överraskad.
Pippi Långstrump kämpar oförtrutet trots att regndropparna antar i styrka och storlek.
Åskvädret som följer blir en upplevelse. Inte en sådan som vi hade räknat med men ändå. Det enda jag vet om åska är att man inte ska stå under träd. Det är ett säkert sätt att bli elektrifierad. Men med bilden av mannen, visserligen i järnrustning, som sprang över en gräsmatta och blev träffad av blixten, i färskt minne kändes det som att de höga träden (inte ens norrlandsfuran kan mäta sig med Vimmerbys granskog) var det självklara skyddet. Det enda skyddet. Alla andra tänkbara skydd var upptagna av andra tomt stirrande föräldrar med barn som gråtande inväntade sin sista stund.
Ja, så hemskt var det. Jag har aldrig i hela mitt liv upplevt ett mer galet åskväder. Vattnet rann i bäckar, ja faktiskt så stora så de mer påminde om Piteälven, efter gångvägarna. Åskan dånade och knallarna lät som pistolskott mot pannbenet. Jag har aldrig varit så rädd för Tor förut, han måste ha haft en riktigt dålig dag. Dyngblöta och lätt panikslagna lyckades vi till slut hitta en lada där vi trängde oss in. Det var riktig katastrofstämning. Naturligtvis var storebror försvunnen. Många vuxna försökte hjälpa oss att lokalisera sonen när de fick se mig och hörde mina hysteriska tillrop. Till slut dök (!) han upp. Alltid lika obesvärad men hyfsat blöt och tilltufsad.
Summa summarum. Fantastiskt fantasieggande resmål, lika kul för vuxna som för barnen, ibland roligare för oss eftersom det faktiskt är vår generation som vuxit upp med Astrid och hennes barnboksfigurer. Däremot måste de göra något åt sina oväder.
Utlandet
Vid våra romantiserat smidda planer hemma i kökssoffan, (varför är det alltid i kökssoffan som stora planer smids?), målade vi upp en härlig bild av lekande och plaskande barn i poolen på Västerviks camping. Nästan som en utlandsresa skulle det bli. Sitta på altanen i aftonsolen, dricka lite vin och leende vinka till uppsluppna barn på grönbete.
Det gröna visade sig vara brun sönderregnad skogsmark med begynnande lervälling. Poolen regnade också bort och kvar fanns två stugor i ytterkanten på området, de var billigast, vilket vi förstod när vi såg dem. Vi fick börja med att städa.
Att städa en ofräsch stuga och komma på plats medan barnen trängs och gnäller för att de inte har något att göra och sedan springer ut för att därefter dra in halva mängden lervälling i stugan på åtta kvm är ingen jättehöjdare kan jag meddela. När vi bäddat, fikat och artigt hälsat på i varandras stugor släckte vi ner, la oss för att sova och försökte desperat blunda och låtsas att vi var tillbaka på hotell President som vi skämt bort oss med kvällen innan. Istället för ett glas vin på altanen blev det en treo i våningssängen.
Det var inte vårt bästa boende, men det var billigt, vilket i alla fall gör min man lite lycklig.
Vi kan inte motstå Ikea
Ett stopp inne i Söderköping, som för övrigt var en jättemysig stad, för att äta Sveriges godaste glass var väl värt mödan. Fantastiskt vilka skapelser. Dessutom avnjutna i direkt anslutning till Göta Kanal och en lekpark. En liten stunds vila. Med betoning på liten. Med så mycket vatten i närheten kan man inte sitta still länge.
I synnerhet inte när man ska på Ikea vid Kungens kurva. Vi hastar vidare.
Man kan bli lite lätt eftertänksam när man som vi har fållat barnen runt den ena påkostade upplevelsen efter den andra och sedan får höra att Ikeas barndagis var det bästa hittills på resan. Inte för att Ikea är något dåligt val, men ändå. Vi skyller lätt ansträngt skrattande att de nog är lite trötta? även om vi är benägna att hålla med. Det var vår första barnfria timme (om man räknar bort lillebror och storasyster Pettersson).
Ganska intressant dock. Upplevelser i overload. Man får inte glömma att barn ofta uppskattar det lilla. Det är vi vuxna (läs: jag) som eftertraktar omväxling och wow-upplevelser. Påminner mig om resan när jag och min syster tog våra barn till Rovaniemi, "...de måste ju få träffa tomten!!", tre dagar före julafton. Efter mycket om och men tyckte barnen att den plaskvåta snöhögen på parkeringsplatsen var det bästa på hela resan.
Varför lär man sig aldrig?
Nåja, de påstår ju att lärandet ska vara livslångt.
Dramatik i Globen
Att bo i en gigantisk pingisboll har sina poänger. Barnen blir imponerade, men kanske mest av sköldpaddorna i entrén, och mannen blir salig över utsikten över idrottsarenan från frukostrummet. Själv gläds jag åt att slippa renbädda och fixa frukost. Rummet låg högt upp och efter att nervöst ha konstaterat att man kan öppna fönstret på vid gavel, vilket följaktligen förvandlar det till en potentiell dödsfälla, försöker jag hitta lugnet. Första natten går bra. Stressen att ta oss från hotellet till tunnelbanan går också förhållandevis bra. Men låt mig bestämt avråda från att åka tunnelbana med två duracellbarn och en barnvagn. I alla fall inte alltför ofta.
Hur fixar Stockholmsfamiljerna detta?
Andra natten får jag en nära-döden upplevelse. Jag vaknar av att TV: n står på och passar på att kolla så att barnen sover innan jag rofyllt ska somna om. Ve och fasa. Storebror är borta. Platsen bredvid mellanbror är tom. Det går nästan inte att beskriva den panik som sakta sprider sig i mina trötta lemmar.
Hela dagarna gör man inte annat än räknar barnen, ropar, håller ihop familjen, parerar mot alla upptänkliga faror som lurar överallt. På natten är man liksom oförberedd.
Då tror man att man kan slappna av. Därför blir chocken extra stor när man inser att man efter att ha, blott för ett ögonblick, sänkt garden, försvinner en familjemedlem. Jag kollar under sängen, i garderoben, i vår säng. Överallt. Med darriga ben tittar jag mot fönstret. Det står på glänt, visserligen mycket lite och visserligen låst, men tillräckligt oroväckande för att mina ben helt ska sluta bära mig. Jag nästan kryper fram till fönstret och tittar ner.
Ingen storebror. Ingen ambulans. Inga brandmän eller poliser som stirrar förebrående upp mot vårt fönster. Var är han? Känner en overklighetskänsla ta form. Börjar ruska på maken som snarkar högt. "Var är storebror??" halvskriker jag. "Va, nä, hrmpf, vadd? Snark?" får jag till svar. På morgonen när vi går igenom denna traumatiska händelse berättar min trötte man att han tagit sömntabletter. Snacka om att kunna slappna av... Vi kunde ha brunnit inne eller blivit kidnappade hela bunten utan att han skulle ha höjt ett ögonbryn.
Då hör jag. Ett svagt snyftande. Storebror! Efter att frenetiskt ha rotat runt ytterligare i hotellrummet finns bara en möjlighet kvar. Jag öppnar ytterdörren. Där står han. I bara kalsongerna och hulkar. "Men storebror!!" utbrister jag, med lättad, oroad och glad röst. "Hur länge har du stått här? Älskade unge!". "Länge" svarar han kortfattat och slänger sig runt halsen på mig. Stackars barn. Han måste ha gått i sömn och vaknat när han befann sig i korridoren. Efter att ha spanat efter någon äckelgubbe som kan ha kidnappat honom men ångrat sig, eller efter kisspölar (han kanske tog fel på toadörren och ytterdörren) så går jag in för att trösta min halvt chockade son. Men han har redan somnat.
Efter denna turbulenta natt möter vi då Petterssons nere vid Djurgårdsfärjan. De verkar alltid så avslappnat harmoniska. Något liknande skulle aldrig hända i deras familj. Man undrar varför det händer oss? Familjen Stress viskar någon i mitt huvud. Det var naturligtvis ett uttryck för att våra stackars barn får för många intryck. Hjärnan kan inte sortera och därför börjar storebror gå i sömn. Han kan liksom inte stanna upp, usch, nu fick man känna sig som en dålig förälder igen.
Såg en påläst gubbe på tv häromdagen och han påstod att en bra förälder gör 15-20 misstag per dag. Känns som en tröst. Han menade att föräldrarna idag är alldeles för ambitiösa. Vi lever efter övertygelsen att det skulle finnas en absolut-rätt-uppfostran-som-leder-till-totalt-lyckliga-barn. Va, finns det inte?
Jag kan berätta att vid frukosten denna morgon kiknade vi efter ett tag av skratt över hela historien.
Storebror har en underbar förmåga att skratta åt sig själv. Det var förlösande. Och jag tror att jag kommit över adrenalinchocken. Nästan.
Strandhugg på Sandhamn
Är man i Stockholm på sommaren så ska man ut i skärgården. Speciellt när man lever med en man som är fetischist på båtar (kan man vara det?). Den turen var helt underbar. Avslappnad, rolig och mycket trivsam.
Våra barn lekte på klipporna och vi vuxna fick en sällsynt egen pratstund. Idyllen var total. I alla fall ett bra tag.
Fram till att jag och fru Pettersson tog beslutet att ta en promenad och se vad barnen lekte med. När vi klättrat oss ut till de yttre klipphällarna kallar en kvinna på vår uppmärksamhet. "Vet ni om att det kryllar av huggormar här??"Nej, det visste vi inte. Vi är dumma norrlänningar som inte kan ta ansvar för våra barn.
Helt otroligt. Kan man aldrig få bara vara. Efter att panikartat samlat ihop barnen öppnade vi våra ögon och började se oss omkring. Javisst, vi hittade flera stycken. Fy tusan vad obehagligt. Stackars Stockholmare. Insåg plötsligt vilken otroligt vacker och tillgänglig skärgård vi har i Piteå. Stenskär en solig dag slår det mesta.
Framförallt ringlar det inte ormar eller simmar maneter överallt.
Barnvänliga Norrland (läs: Piteå). En slogan med ny innebörd. Trodde att Norrland skulle ha fler vilda djur än Stockholm. Det kanske vi har men våra har i alla fall vett att hålla sig undan människor.
Sedan var det hemresa. I en fullastad buss utan tillluftssystem. (Okej. Nu börjar jag känna mig gnällig och otacksam. Ni måste förstå att det hände väldigt mycket roliga saker också!)
Men det var så varmt och svettigt att jag trodde min sista stund var kommen. Utan att överdriva. Just när det var som värst och jag tänkte att "nu svimmar jag" så sneglade jag på fru Pettersson för att se om vi skulle svimma samtidigt. Men nej, hon satt där, sval som en vårvind med ett lätt leende på sina läppar. Det är något med blondiner. Jag är helt övertygad. Agge ser alltid så sval och behärskad ut. Jag måste blondera mig.
Man vill ju hellre vara en ljus ängel än en mörk bitch.
Mer läskigt än roligt mamma
Äntligen. En plats som är helt och totalt barnvänlig. Man behöver inte vara orolig en sekund. Hela platsen är ju utformad efter barnen. Trodde att jag skulle få slappna av, i alla fall lite. Igen. Men inte. Vi hade väl varit inne på området i ca tjugo minuter när barnen började skrika något om en mus som de ville åka. Ja, det lät väl harmlöst, tyckte jag. Efter att ha kollat med tjejen vid ingången (som bestod av en dörr och en trappa) om det var ok för mellanbror att åka ensam med de andra barnen, "visst bara han är 1,20 lång", gick jag och ställde mig med de andra föräldrarna och väntade på att barnen skulle komma tillbaka.
Just när jag står där och tittar mig lugnt omkring får jag plötsligt syn på något som far fort fram i luften, precis ovanför våra huvuden. "Oh, titta vad den går fort" skrattar jag och ler mot min man. Men det är något som inte stämmer. Vad står det på vagnen? "Den vilda musen".
Jag känner hur det knyter sig i magen. Kan det vara denna karusell som mellanbror ska åka, ensam?
Herregud, skriker jag, vet inte för vilken gång i ordningen. Med en reaktion som jag bara sett hos oroliga mammor kastar (ja, nästan) jag vagnen med lillebror till min förvånade man och pladdrar osammanhängande medan jag tränger mig fram till dörren som leder till min intet ont anande son.
Jag springer upp för trapporna och möts av en lång, lång kö. Tack och lov. Han kanske inte har hunnit fram. Jag börjar ropa. "Mellanbror!" i falsett, det funkar bra, jag lyckades få till ett lagom panikartat läte som gjorde att folk flyttade sig och gjorde sitt bästa för att hjälpa till.
Till slut ser jag honom. Liten och inklämd står han där och ser lagom förskrämd ut. "Oh, vilken tur att du kom mamma!" Ja, nu är mamma här. Jag åker med dig. Allt för att pojken ska få en trygg och rolig upplevelse. Mmm. Trygg och rolig?Snarare med livet som insats. Det var den värsta berg och dalbanan jag åkt med någon gång. Snabbt gick den och kurvig var den.
Jag höll krampaktigt fast mellanbror och jag lovar, vid två tillfällen var det bara ogjort att han skulle ha flugit som en ballong över Djurgården. Helt sanslöst. När vi kom fram och jag krampaktigt frågade honom om det var roligt svarade han; "Nja, mer läskigt än roligt mamma". Precis. Härmed utfärdar jag en stor varning för vilda musen.
Jag tycker att någon borde tämja den en aning.
Till och med familjen Pettersson såg tilltufsade ut när de landade efter flygturen.
Min mans kommentar när vi kom ner och jag berättade om vår halsbrytande upplevelse. "Oj då, ja det kunde man ju inte tro.." Reaktionsförmåga. Not. Inte konstigt att jag ibland har känslan av att jag måste rädda mina tre barn på egen hand. Men min älskade man är ju bra på mycket annat...
Förutom att jag och lillebror Pettersson sedan höll på att kräkas i den stora gungan (jag ville visa att bara för att man fyllt 40 så har man minsann inte tappat förmågan att leka, vilket jag snabbt fick ångra och inse att det har man nog, i alla fall när det gäller att gunga) så förflöt dagen på Gröna Lund fantastiskt bra. Barnen hade underbart roligt och vi föräldrar trivs naturligtvis bra när vi ser våra älsklingar roa sig själva. Vi fick oss faktiskt en öl och en lugn halvtimme medan barnen åkte karusell själva. En barnvänlig karusell.
Att ge järnet på Järntorget
Jag avslutade med en riktig egennyttig kulturdag i Stockholm. Jag och lillebror strosade omkring. Träffade en väninna på Rosendals trädgård, gick på Moderna Museet och hade det allmänt mysigt. Papporna var med sönerna på shoppingrunda och mamma och dotter Pettersson frossade i utbudet av snygga kläder. Vi träffades slutligen på Järntorget i Gamla stan för att äta innan hemresan skulle påbörjas.
På Järntorget var det mycket folk. Gycklare och turister som trängs och konsumerar. Härligt. Sommar-Stockholm. I alla fall för en stund. Vi sätter oss i mitten av torget på en uteservering och myser med god mat. Skönt att det är bilfritt här, hinner jag tänka och lutar mig tillbaka för att njuta ohämmat medan barnen skuttar runt. IIiiiiihhhh, hör jag. Tjutande däck. Den numer mycket välkända ilningen i magen rusar upp till mitt huvud och jag hinner precis registrera Isak dunsande mot en taxibil. Det kan inte vara sant, hinner jag tänka innan jag uppfattar en rasande (och förmodligen chockad) chaufför stanna bilen. Tydligen får man köra taxi här. Tydligen hann inte min son uppmärksamma bilen. Tydligen glömde hans mamma bort att ständigt påminna sina barn om att ta det försiktigt och inte lämna sina föräldrars sida. Alltså blir min son påkörd. Vi ser dock ganska snabbt att det gick bra och barnen springer vidare lite lätt skamsna.
Bor man i Stockholm kan man nog inte göra 15-20 misstag om dagen, då skulle man inte ha många barn kvar.
Man borde bli avstressad buddist
Min man älskar munkar. Donuts. När vi var i USA åt han minst tre om dagen. Det var också då jag lekte Rembrandt och maken blev shopaholic men det är en annan historia. Vår hemresa från Stockholm blev lite spännande, dels höll vi på att missa tåget och sedan mötte vi en levande munk till min mans stora förtjusning!
Efter att ha suttit på T-centralen och försökt hålla samman gruppen ett bra tag så blev det till sist dags att börja leta upp tåget vi skulle åka hem med. Som alltid så missbedömer man tiden lite. Eller snarare, som alltid missbedömer VI tiden lite. Nåja, efter mycket om och men hittar vi rätt och efter lite baxande med alla väskor och vagnar kommer vi på plats på perrongen.
Men inget tåg kommer. Precis på utsatt tid hör vi i högtalaren hur de ropar ut att vårt tåg bytt perrong. Kaos. Alla passagerarna verkar kunna kliva över lik för att hinna först till den nya perrongen. Inte minst vår familj som drabbas av den stora hybrisen. Främst pappa. Han blir som vanligt heligt förbannad på alla andra människor som inte bryr sig om honom och hans familj (som att han ägnar dem en tanke?) men mest stryk får en stackars munk ta. Min man påstår att munken trängt sig före oss när han lugnt (munkar är ju lugna och harmoniska, det måste vara omöjligt att stressa upp en munk, vilket man inte kan säga om min man) tar plats i hissen framför oss.
Fnittrande och smått stressade kommer vi till slut fram till den nya perrongen. Ansträngningen som det innebär att från helt lugn tillvaro plötsligt springa i 190 mot något man inte vet var det är tar på krafterna. Med andan i halsen och med maken smattrande bakom oss "...en munk, om någon, borde väl ha bättre vett än att åka hiss ensam när det är så stressigt, har han ingen känsla för barnfamiljer??" Vi försöker lugna ner honom men han är oresonlig. Munken var droppen.
Irritationen följer oss med in i vagnen men nu har den övergått till en mer komisk nivå. Även min älskade inser det roliga i situationen och börjar lugna ner sig. Vem kommer då och ställer sig framför vår hyttdörr? Jo, munken i egen hög person. Nja, han var inte så lång, ganska liten faktiskt. Då höll vi alla på att kikna av skratt. Och min make fick vatten på kvarn när munken visade sig prata i mobiltelefon. Vad var det för typ av munk egentligen?
Kuriosa. Dagen efter, när vi landat hemma och sitter i soffan och tagit oss en kopp kaffe höll vi på att sätta i halsen. Tro det eller ej, där är munken igen. På bästa sändningstid får vi se hur han förrättar den första buddistiska vigseln i Sverige. Munken är alltså dessutom historisk.
Ja, vi glömmer honom aldrig i alla fall. Funderar också på att jag och min man skulle läsa lite buddism. Det kanske kan få oss att slå av på takten ibland. För han såg väldigt lycklig och tillfreds ut den där munken? ungefär som familjen Pettersson.
/Barbro, fylld av tacksamhet över att ha så trevliga och harmoniska grannar som var ett fantastiskt ressällskap trots att de blev fångade i fällan. Och ja, det där med postlådan var ett skämt, vi är fortfarande vänner... ;-)
Min första utmaning...
KUL! Esters mamma har utmanat mig med lite frågor.... knepigt när man vill vara lite anonym... men Piteå är ju stort! :-)
Fyra jobb jag haft:
1. Grillbiträde
2. Bankkassörska
3. Larmoperatör
4. Assistent på reklambyrå i Göteborg
Fyra filmer jag kan se om och om igen:
1. Gröna Milen
2. Forrest Gump
3. Kiss nånting med Meg Ryan, älskar lättsinniga romantiska komedier med henne.... hopplöst ute men ändå...
4. Amelie från Montmartre
Fyra ställen jag bott på:
1. by i Piteå
2. Piteå city
3. Piteå nästan city
4. Göteborg
Fyra TV-program jag "älskar" att titta på:
1. Debatter/nyheter av olika slag och Malou och nyhetsmorgon under mammaledigheten
2. "Brothers and sisters" på söndagar, riktigt bra men har missat några gånger nu... hrm
3. Seinfeld, jag och min man ser det varje kväll!!! I love them... hysteriskt roliga karaktärer.. blir aldrig less
4. Trädgårdsprogram, när börjar de igen, jag saknar!!!!
Fyra platser jag har semestrat på:
1. Grekland
2. Spanien
3. USA
4. Sverige
Webbsidor jag besöker dagligen:
1. Div. bloggar, förstås!!
2. DN eller Svd, ingen vettig människa får ut något av Aftonbladet och Expressen längre, måste haka på Persilja
3. Inga "varje dagare" i övrigt, det är helt beroende av om det är något speciellt jag letar info om.... men jag använder ofta bloggen till faktasökande, även i jobbet
4.
Fyra favorit-maträtter:
1. Grillad sommarmat med mumsiga sallader och tilltugg med vin..... mmmm
2.Thailändskt i alla varianter
3. Kotletter med potatis..
4. Doppikopp och pitepalt förstås!
Fyra ställen jag skulle kunna tänka mig att vara på just nu:
1. Göteborg o hälsa på några av mina väninnor som jag saknar så mycket
2. I Skåne för att riktigt känna våren och se all växtlighet
3. På en massagebänk
4. På Stenskär om det vore varmare...
Jag utmanar vidare Pernilla och Persilja, två av mina bloggfavoriter... även om jag vet att åtminstone inte Persilja gillar utmaningar.... men den här var ju kort!! ;-)
Obs, bilden: dagens shopping idag på Bryggmans Trädgård i Piteå
/B
Jag är konstant otrogen...
Först tänkte jag att det skulle bli en trädgårdsblogg. Sedan tänkte jag att det skulle bli en skrivarblogg. Ytterligare några dagar senare var jag säker på att det skulle bli en hantverksblogg (?) för att bara någon stund senare konstatera att inredning nog summerar bäst.... Eller vänta, familjen. Detta är en renodlad familje och vardagsblogg. Men å andra sidan vill jag ju gärna ha en intellektuell blogg, jag beundrar verkligen alla engagerade politiska bloggar.. ehh.. allvarligt. Men då kom jag på att jag inte är någon politiker, bara en kvinna med en massa åsikter (hrm, och vad är skillnaden??) ... Sedan var det ju så fantastiskt roligt att få jobba med bilder då foto är en av mina mindre utvecklade hobbies fick detta blomma ut allt medan jag med en iver som hos en nykär tonåring undersöker alla möjligheter med beskärning, lager och typsnitt.. Blev det då en fotoblogg?
Nej. En reseblogg känns bättre. Jag tycker ju mycket om att skriva dagbok under mina och familjens resor... så får det bli. Njaeee, he jag sätter ju liksom inga betyg på mina resmål eller kollar priser eller utflykter eller.... nej, någon reseblogg är det inte. Inga resebloggar ser jut så här. Jag döper om mina historier till betraktelser. Japp, tillbaka till skrivandet. Det är ju det som är det centrala! Där har vi det. Men skulle jag då inte försöka koncentrera mig på det och inte blanda in en massa annat, amatörmässig formgivning och foton på allt och ingenting. Ja men Barbro det är ju ändå skrivandet som är centralt!!!! Ja, men det KÄNNS inte som en litterär skrivarblogg med journalistiska ambitioner (???? var kom det ifrån...). NEJ, det är en trädgårdsblogg. Med lite avstickare.... Jag är helt säker. Nu ska jag lägga in en blomma i huvudrubriken så det blir tydligt och så att jag kommer ihåg det. Mmmmm. Barbro, det känns ju seriöst.... att måsta påminna sig om vilken typ av blogg man vill ha..... JA MEN ......grrrrr.... måste man veta det då?????
Så här är det. Jag vill för mycket. Jag måste koncentrera mig på något...... det är jobbigt att vara som en vandrande pinne.....!!!! (Ja ni vet, de föder ju ungar hela tiden... jag menar att jag föder ideér.. fast ungar också för den delen hahahahahahaha) Å andra sidan har jag väl aldrig mått bättre? Efter ett år av sökande efter min kreativa nerv (som är starkt sammankopplad med mitt välmående kan jag konstatera), efter att ha fyllt 40 och insett att det är inte så noga... Kanske det inte är så pjåkigt i alla fall att vara virrig!! Hahahahaha....
Till något helt annat. (Eller snarare, något som bekräftar förvirringen...) Jag har anmält ett bidrag till Linda Skugges novelltävling... En shortcut av mina resebetraktelser i Spanien. Snodde ihop den en halvtimme innan tiden gick ut så jag har väl inte alltför stora förväntningar.... (nej, det säger jag inte för att skryta, jag hade ju materialet i stort sett klart, men vi hade ju varit till fjällen en vecka.....) Nåja, skulle jag MOOOOOOT förmodan få någon typ av placering (räknar kanske även en sistaplacering.... ja, det är ju första gången!!) så lägger jag in den i bloggen.
Avslutningsvis.... om någon undrar över bilden ovan så är det från vår sommarstuga i somras. Lääääängtar till sommaren och dessa bilder får mig verkligen att få pirr i magen....otrogen eller inte, jag kommer nog att fortsätta blanda bilder och innehåll allt efter humör.... det är ju pirret som räknas ;-) kram på er alla!
Hur kul är det med möss i sommarstugan?
Har just fått veta att vår sommarstuga har haft inneboende i vinter. Känns ju väääääldigt kul att veta att 1000 möss har sprungit över golven och i sängarna och på toa och i sofforna och..... Tur att jag har en snäll svärmor som varit dit och städat. Det roliga var dock att hon matade de eländiga mössen ännu mer genom att sätta ut råttfällor med ost som inte slog igen... Osten borta men inte skymten av en mus. Mössen måste tro att de hamnat på Hilton.
Men allvarligt, måste man inte anlita Anticimex?? Råttpest har man ju hört talas om... men råttor och möss är ju inte samma sak... men hur vet man att det inte varit råttor där också?
Slås av att det här ser ju inte bra ut. Först bilderna på vår miljökatastrof i barnens rum och sedan möss på stugan... familjen lortgris... Försvarstalet kommer genast. Det är faktiskt musår i år. Det har jag hört från flera håll. En vi känner (från vår gata i stan...hehehe) har fått soffan uppäten i vinter....
Det känns som ett inbrott, vilket det ju faktiskt är när jag tänker efter... Ta sig in bakvägar och ta med sig allt ätbart... Usch. Hur hämtar man sig från sånt här?
Ja till musfritt.
Varning utfärdas till känsliga besökare...
Idag var måttet rågat. Brödernas rum skulle ha kunnat klassas som sanitära miljökatastrofer... Normalt sett brukar jag ta med barnen i städningen men idag var mellanbror hemma med ont i halsen så jag gjorde ett undantag. Jag städade, städade och städade. Efter tre timmar stod det klart att jag bara hann med ett av katastrofrummen. Det blev en klar skillnad, eller hur? Nu vill jag inte att ni bedömer rummen som om Simon och "vad-han-nu-heter" har varit här och inrett, det är helt vanliga ostylade barnrum med alldeles för mycket leksaker. Okej, det tar emot lite att visa sådana "icke-fotogeniska" bilder på vår oreda, men det är bara att "face the fact", så här ser det ut för det mesta i barnens rum... lika bra att göra det offentligt...
Egentligen skulle man ju bara låta det vara. För efter ett par dagar ser det ju likadant ut igen. Problemet är bara att barnen inte vill vara i sina ostädade rum. Tror jag det. Istället sprider de sig som amöbor med alla sina saker över resten av huset... ja men, vi ryms ju inte i vårt rum... AHA undrar varför... nu har jag i alla fall lastat 70% av alla ligga-på-golvet leksaker i påsar och lagt på mellanförvaring i garaget (tänkte vänta en vecka eller två och se om han saknar något av det jag tagit bort) innan de hamnar på vinden. Vilken Feng Shui!!!
Det hände en ganska kul grej, men egentligen vansinnigt pinsam. Men nu har jag ju ändå visat bakdelen så.... Lillebror, 1 år, var med mig i städrushen och gjorde verkligen sitt för att hjälpa mig. Mitt när jag står där och joxar med dammsugaren hör jag hur det smackar och grymtar bakom mig... När jag vänder mig om ser jag min lille son ligga med huvudet och kroppen platt mot marken och försöka få tag i något med munnen.... yyyaaack... det visar sig vara en söndertrampad övergiven chokladpralin som lillebror bestämt tycker smakar mums... ha, ha, ha, ha, ni skulle ha hört honom när jag vänligt men bestämt tog honom därifrån... det var nog det godaste han smakat någon gång och måste ju ha tyckt att jag var den elakaste mamman någonsin,
Nu ska jag inte nämna dammråttorna och annat mumsigt som tidigare undgått mina labyrintlekar med dammsugaren, det blir liksom för mycket.... Hur ofta städar ni era barns rum? Jag lovar att inte vänta lika länge nästa gång...
PS nu kommer jag snabbt att lägga in lite fina bilder igen så att inte denna bild ligger i topp och skämmer ut mig.. hehehehehe DS
Inspiration på bok
I svår väntan på att min egen trädgård ska vakna upp ur sin trötta vinterslummer har jag inhandlat en bok full med underbar inspiration. Sida efter sida får jag mitt lystmäte och mina egna funderingar och idéer kan inte hejdas. De får flöda fritt i fantasin... Sedan kanske man kan hitta någon liten detalj som man kan omforma till sin egen trädgård.. hips, vips lyckan är total. Jag gillar verkligen landskapsarkitekten Ulf Nordfjell. Inte för att jag vet så väldigt mycket vad han uträttat men arbetet med Rosendals trädgård och boken Trädgårdsmöten på Rosendal gör mig varm av lycka. När jag nu dessutom begåvats med hans välskrivna och vackra senaste utkomna bok 12 trädgårdaar så är kärleken total.
Det jag beundrar mest är hans otroliga förmåga att ta tillvara förutsättningarna i omgivningen, hur han integrerar de mer strikta och styrda delarna som formats av honom själv in i naturen på ett så naturligt sätt att man ibland inte vet vad han planterat och vad som fanns där sedan tidigare? Ibland tangerar det gränsen för att vara minimalistiskt men det blir aldrig för stelt och ointressant. Snarare spännande, trivsamt och estetiskt ... Sedan har vi förståss hans förmåga att få med trä, vatten, sten och cement på ett sätt som ingen kan. Oj, vilken kärleksförklaring det här blev då...hrmpf...
Vilken förebild! Är det någon som vet om han brukar föreläsa?
Bäst just nu:
1. Väntan på att tulpanerna yrvaket ska titta upp, undrar hur färgerna passar???
2. Snart kan jag börja räfsa!
3. Det verkar som att mina växter klarat vintern, även de som är zon4
4. Läsningen av boken kan påbörjas....
(Privata bilder; motiv från Ulf Nordfjells nyutkomna bok 12 trädgårdar)
Vem kan leva förutan fjällen?
(Privat bild)
Jag vill tillbaka. Snart. Trots en hel vecka i Tärnaby/Hemavan är det den känslan som dominerar. "Där själen kan få ro...." i öppna landskap i Tärnafjällen... Jag blir så otroligt lugn i sinnet när jag är i fjällen. Men med tanke på vissa händelser kan man undra hur det kommer sig...
Nu är det bara familjeliv och utomhusaktiviteter som gäller. Här ska njutas i lugn, harmonisk och vacker naturnära miljö, tänker jag förnöjsamt när sista väskan knölas in den i det redan överfulla bagageutrymmet. Efter många timmars lastande (visst allt måste med, för alla eventualiteter; löparskidor, slalomskidor, skoter, bob, ja men vet ju aldrig hur lusten faller på..) så säger min man med högtidlig röst "Jaaa, barn nu är det bara att spänna fast sig, för nu åker vi till fjällen!". Barnen sätter sig förväntansfullt tillrätta och jag börjar rota i väskan efter tidningen som nu ska avnjutas i lugn och ro de första milen. Min man skrockar belåtet; "Kolla släpet Barbro, pulkan hänger lite utanför men den har jag satt fast med dubbla band.... he, he tänk att det gick till slut." Bilen med det överlastade släpet börjar sakta rulla uppför den lätt stigande backen. "BOINK" hörs det plötsligt och med ett obehagligt skrapande ljud följt av bilens studs känner jag att håret ställer sig på armarna. Jag och min man tittar på varandra och jag ser små svettdroppar tränga fram i makens panna...
Det visar sig att släpet lossnat. Lossnat och rullat en bit nedför backen innan handbromsen stoppat det från vidare irrfärder i grannarnas hus och bilar. Jag ryser när jag tänker på vad som skulle ha kunnat hända med alla barn som lustfyllt springer på de vårvarma gatorna (OBS, alla grannar som eventuellt läser, ta detta som en varning, ropa in barnen när ni ser min man haka på släpvagnen!)...
Packningen på släpet väger garanterat flera hundra kilo. "Nä men, hur kunde det hända, jag som kollat så noga...." säger min man urskuldande och smått irriterad. Inte för att jag vet på vem men någon annan än han själv måste ju få skulden. Här bör det avslöjas att detta inte är första gången min man tappar ett släpvagn. Förra gången for släpvagnet rakt in i en parkerad bil och det blev en dyr historia... men av någon outgrundlig anledning vill maken sällan prata om detta utan vill hellre diskutera någon av mina bilutflykter varav jag en gång råkade nudda en postlåda (de är ju så förbålt små och dessutom placerade precis där man vill svänga när man backat ut från garaget...).
Men nu gick ju släpvagnsincidenten bra, alltså kunde jag kosta på mig att skratta åt eländet. Även min man var tvungen att inse det tragikomiska i det hela och får numer finna sig i att jag frågar om släpet sitter fast med jämna mellanrum...
Vi kom fram helskinnade och hade en underbar vecka. Först några dagar ensamma och sedan fick vi sällskap av min mor och far (mamma fyllde 60 GRATTIS!) och en av mina systrar med sambo och barn. Den andra systern bodde tillsammans med sin sambo och barn i en annan stuga hos hennes svärmor och svärfar... svårt att hänga med??
Trångt men mysigt. Vår familj tycker om att umgås och är rätt vana att bo tillsammans på liten yta. Utan toalett och rinnande vatten i mamma och pappas stuga brukar vi uthärda en och annan helg. I takt med ökande barnaskara börjar det dock ta emot lite att inte ha närheten till dessa moderna och underlättande faciliteteter så numer blir det allt mer sällan att vi övernattar alla samtidigt. I Tärna fjällbys välutrustade lägenhet var det dock inga problem. Barnen stortrivdes i trängseln och vi samarbetade systematiskt med allt det praktiska.
Funderar på hur det skulle vara att bo i kollektiv? Fördelarna är såklart att man alltid har någon som har tid att prata. Man slipper göra mat varje dag och man är flera som städar. Å andra sidan får man aldrig vara ensam, man måste göra mat åt ett helt kompani och det är dubbelt så många som stökar ner... Dessutom undrar jag hur det skulle bli med samtalet med barnen, jag upplever ofta att det är som bäst på tu man hand, inte med en massa andra människor runtomkring. Nåja, kollektivboende eller inte, det känns avlägset att leva så på permanent basis...
(Privat bild)
Vi hade också ett litet intermezzo i slalombacken. Mina båda söner har blivit riktigt duktiga på att åka slalom och de tycker själva att det är jättekul. Det gläder förstås ett mammahjärta som ibland oroar sig över dataspel och annat stillasittande... Hursomhelst var det lite jobbigt underlag i en av backarna, en rödfärgad nedfart, och barnen (ja, även jag..) började bli lite möra i benen så svängarna blev allt jobbigare...
Medan jag kämpar för att försöka hålla stilen i backen registrerar plötsligt mitt högra öga en liten blå människa med stor svart hjälm susa förbi i 190 (minst). Eftersom min hjärna hinner uppfatta likheten med mellanbror, kollar jag lite mer ordentligt. Jovisst är det min son. Han har helt släppt kontrollen och åker snabbare än Sonic (ja, ni som har barn vet att han är snabbast i världen...) nedför backen. Jag känner mig yr av rädsla och skriker hans namn som en besatt innan jag slutligen tystnar när jag kommer på att det värsta han kan göra nu är att försöka bromsa eller svänga. Det är bara att be till Gud att han klarar sig ända ner.... När jag väl kommer ner och ser att han är oskadd åker jag fram till honom och med moderns typiska beteende när hon blivit riktigt rädd, dvs. bli riktigt arg och börja förmana, frågar jag honom vad han håller på med. Men när mellanbror vänder sig om och tittar på mig med stora vattenfyllda ögon och säger med svag röst "Jag va skjitjädd mamma....o ja ojkade inte svänga", då kom jag av mig. Älskade unge!! Jag har fortfarande mardrömmar om hur det kunde ha gått...
Den tredje dramatiska händelsen utspelade sig på syterfjället. Vi hade åkt ut på en längre tur med skoter och fick kämpa oss igenom både vattenblänkande sjöar och mer än lovligt guppiga skoterspår eftersom värmen legat på ordentligt under veckan som gått. Men det kändes bara lite extra äventyrligt. I alla fall fram till att mamma och pappa tippade med skotern.
(Privat bild)
Pappa har inte så stor erfarenhet av skoterkörning och tvekar lite för länge i vissa situationer när det inte är läge att fundera. Följaktligen hände det sig i en skarp kurva innan fjälltoppen att han i kombinationen för lite lutning och för låg fart tippade hela ekipaget. Det var såklart inte bara pappas fel, sådant kan hända den bäste... men jag kan lova att han sedan fick sina fiskar varma under färden. "Du måste luta meeeer, du kör för saaaaakta...." hör vi mammas halvpanikartade tillrop när de passerar. Tur att pappa är av den tålmodiga sorten. Utom när det gäller att bygga något förstås, "Hä jär bara att solla fast´en" brukar han säga när man vill mäta innan man spikar... här måste jag väl tillägga att jag nog har ärvt hans otålighet...
Värt att nämnas var också vår 60 årsmiddag på Sånninggården utanför Hemavan. Underbar miljö, fantastisk mat, hårt prövad men trevlig personal och framförallt. en tillåtande atmosfär. Många barnfamiljer med rastlösa barn utan att några irriterade blickar utväxlades... riktigt trevligt för alla i familjen.
(Privat bild)
Tack för oss denna gång Tärnaby! Vi kommer snart tillbaka...
För er som blir lite avundsjuka... har jag sparat en bild.
Så här kul är det när man kommer hem...
(Privat bild)
Staket med utsikt
Skulle egentligen ha låtit storebrors kyckling få ståta på förstaplatsen under påsklovsveckan. Vi packar just nu och åker till Hemavan en vecka (som jag nämnt tidigare...). Men så kunde jag inte låta bli att jobba lite med mina foton och hips vips måste jag bara lägga ut lite bilder på staketet som jag och min man gjort. Jag designade och han byggde... en perfekt arbetsfördelning, tycker ni inte? Tanken var att skapa mer rumskänsla på framsidans altan utan att förlora utsikten. Barnen leker nere på gatan och jag tycker det är skönt att ha lite koll!
Jag skulle vilja ha detta staket vid baksidans altan också. Men då i en annan formation. Får fortsätta fundera på det. Så fort tjälen går ur marken ska jag gräva upp en gång från detta staket ner till vägen. Det ska inkludera en trappa i sten. Inte helt enkel konstruktion eftersom jag ska försöka göra den själv, men jag längtar!
Längtar också efter årets första rabarber när jag ser bilden med rabarberbladen...
Nej, nu måste jag slita mig.... resväskorna väntar. Ska föra dagbok i Hemavan, det kommer lite betraktelser sedan... men nu, en veckas avkoppling i fjällen! Återigen, Glad Påsk så länge!
Hjälper alger och blåbär mot stress?
(Storerbrors fina påskkyckling som gör mig varm i stormen....)
Min man och jag kan bli ganska stressade ibland. Vilket väl i och för sig inte är så konstigt... det blir man när man ska hitta på en massa saker med tre barn och dessutom vara lite tidsoptimist och klämma in lite extra aktiviteter så fort vi ser tillstymmelse till tomrum. Jag övar på att inte göra någonting ibland... som nu. Långfredag. Efter att ha börjat dagen med att hälsa på min kusin och hans tjej hos min faster och farbror ordnade jag middag för svärmor och svärfar. Ja, jag vet, men det är inte så mycket....
Svärmor och svärfar åkte hem ganska tidigt vilket gav oss en kväll utan planer. Härligt. Barnen får bada och se Harry Potter. Lillebror är lite förkyld och gnällig men nu har han somnat och lugnet lägrar sig... Nu sitter jag här med ett glas vin och funderar över det här med stressen. Som får oss att tappa tålamodet med barnen ibland. Så onödigt.
Läser i fyrabarnsmammans blogg att hon tycker att det är bra att barnen får ha det lite tråkigt ibland. Det tycker jag också, det är bara det att det är hos mig problemet sitter... dvs. jag är lite rastlös. Men inte rastlös så att jag måste ha mycket besök eller träffa folk, utan mer att jag tycker om att göra saker hela tiden. Jag är ingen soffliggare direkt.... vilket jag faktiskt skulle önska att jag var ibland. Jo, det är klart att jag kan ligga och slötitta på TV:n ibland men faktiskt blir det mer och mer sällan... Jag kan inte med att "slösa tid" på något program som egentligen är helt värdelöst... blir mer och mer kräsen... Okej, var är jag på väg med detta... tycker att jag säger emot mig själv hela tiden... ja, ni får ha förbarmande.
Jo, det jag skulle berätta är att min man "gick i väggen" för några år sedan och sedan dess har hans syster som bor i USA engagerat sig i hans välmående. Nu kommer det många goda råd från henne. Visste ni att blåbär är väldigt nyttigt (mest troligt), massor av c-vitamin. Syster tog med sig en bok som en amerikansk läkare har skrivit om blåbär och alla dess goda egenskaper i somras. Ingen läste den... Visste ni att man ska äta alger för att förebygga stress? (mindre troligt) Vi har inte kommit på om det gäller algern nedanför vår brygga och törs inte riktigt chansa... kan få gröna prickar? Sedan ska man också använda en speciell borste som man enligt expertis i USA ska gnugga kroppen med. Då försvinner stressen. Visste ni det? (ännu mindre troligt).
Hjälper inte det så är den senaste revolutionerande upptäckten att man ska tänka positivt. Om man tänker tillräckligt positivt regnar det pengar över en och man blir frisk från sina sjukdomar. Kanske mer troligt att ni visste, det är ju vida känt, vilket jag också påpekade för systern. Att det är klart att om man tänker positivt så tar man beslut och vägval som slutligen leder till välmående och rätt avkastning på kapital tex. Men nej, detta var ett nytt tänk. Man ska inte behöva göra någonting... bara sitta och vänta på att pengarna ska trilla in. Om man tänker rätt sorts tankar vill säga.
Ja, som ni kanske hör är jag lite skeptisk... men jag måste säga att jag blir imponerad av syster i USA. Hon är så övertygande i sitt uppriktiga engagemang. Så vem vet. Ett av hennes mer trovärdiga tips är dock yogan. Min man har också fått presentkort till yogapass när han fyllde år men har fortfarande inte provat. Men plötsligt händer det....
Ja, nu måste jag kila iväg och förbereda avresa till Hemavan på söndag. Tvätt ska hängas och kläder ska läggas fram. För självklart måste vi hinna klämma in ett besök på mammas och pappas stuga imorgon... så det kommer att bli ont om tid.... Tur att jag har blåbär i frysen, skrubb i duschen och jag hinner nog gymnastisera lite mellan tvättarna... det är bara algern som saknas. Tusan också. Då ska man bli stressad över det också.
kram på er alla stressade småbarnsmammor och alla andra, ha en riktigt mysig påskhelg
Med beröm godkänt i hettans högborg
Som jag berättat var Harald Smultronställets regerande världsmästare i uthållning i bastubadande. Detta var något han var mycket stolt över och med all rätt också beundrat av alla vuxna. Haralds obarmhärtigt envetna eldande i bastun och hans självplågeri med björkriset som mer liknade någon form av späkning än en skön renande upplevelse, var vida omtalad.
Enligt tradition skulle också varje ny man (ja, det var aldrig tal om att en kvinna skulle behöva genomlida denna övning, på denna tid var kvinnor undantagna alla sorter av fysisk tävlan) som besökte Smultronstället genomgå det "stora testet". Vilket innebar att han skulle behöva tillbringa lika lång tid i den genomheta bastun som Harald. Lyckades man så fick man med beröm godkänt men fegade man ur var det naturligtvis inte något bra betyg. Det nederlaget fick också den personen leva med och bli påmind om resten av sitt liv...
Sommaren efter att jag och min man blev tillsammans tog jag med mig honom till Smultronstället. Jag var sprickfärdig av lycka att få visa honom en bit av min underbara barndom. Jag visade honom entusiastiskt alla underbara detaljer av platsen jag älskade så mycket. Jag ville så gärna få honom att se allt det vackra, det oförstörda, det nostalgiska, det unika med Smultronstället.... och visst såg han. Han såg allt det förfallna, det gistna och det opraktiska. Men han försökte också se med mina ögon, ville förstå och gjorde verkligen sitt bästa... Jag minns att jag älskade honom för det.
För det är klart, att när man ska visa någon annan sådant man själv upplevt i sin barndom och färglagt med regnbågens alla färger, med sina oförstörda ögon och sinne, är det inte lika lätt när man är vuxen som när man är fortfarande är liten. Borta är det rosenröda skimret, den ovillkorliga kärleken och det okritiska förhållningssättet. Det är som med julstämningen, ju äldre man blir, desto mer får man leta efter den äkta känslan... Men den finns där. Bara man får tid att skala av allt som fastnat i lager utanpå..
Slutligen ställde Harald min pojkvän inför Den Stora Utmaningen. "Visst, det kan väl inte vara så svårt" säger min man full av självförtroende. "Jag har badat bastu förr".
Fortfarande minns min man med fasa följande timme som utspelade sig i denna hettans högborg... Medan Harald oförtrutet slängde in vedträ på vedträ sade han hurtigt då och då, som för att ytterligare spä på lidandet; "Hördu Grabben, släng på lite vatten...". Allt för att den heta ångan skulle öka den redan outhärdliga värmen i bastun från helvetet. (Ja, min man blir alldeles svettig i pannan när han berättar om detta så det måste ha varit förskräckligt...).
Men Harald underskattade kärleken. Min pojkvän var nykär och fast besluten att imponera på sin flickvän. Min pappa viskade hest till honom just som de gick in i bastun "Vad du än gör, gå inte ut före Harald..."
Min envisa pojkvän vann matchen och till slut gav Harald upp och kvar satt endast min slutkörde man. Med huvudet mot golvplankorna och med ett förtvivlat vispande av kallt vatten upp i ansiktet kämpar han för att överleva sin värsta mardröm. Han hävdar bestämt att hjärnan kokade...
Han fick med beröm godkänt. Resterande delen av besöket fick vi så höra om vilken fantastisk pojkvän Barbro hade lyckats få sig... "Den där Piteåkillen, han tålde värmen bra, han"... sade Harald med eftertryck.
Min man menar dock att denna nära döden upplevelse för alltid finns inristat i hans medvetande... och det är väl så att prövningen av riktig kärlek kan vara svidande het. I alla fall om man antar Haralds utmaning....
Underskattat ogräs
Börjar längta innerligt efter sommar... även om våren faktiskt är min absoluta favoritårstid. Allt ligger framför oss och väntar på att upplevas... Hittade dessa bilder från i somras och jag kan bli fullkomligt kär i naturens egna kompositioner. Detta stjärnbladsprydda ogräs (påminner om myskmadra eller hur?) har brett ut sig under min klematis sibirica och är bara för söt... hoppas den kommer tillbaka i år. Sedan har vi den vackra mossan som bildas i sammetslena täcken mellan stenarna under stuprännan vid förrådet.... riktigt vackert.
Jag håller på att lära mig photoshop och tar några små steg varje dag. Jag har varit fräck och använt inspiration från Kitchenbloom, har precis frågat om lov och hoppas så klart att det är ok. Ska naturligtvis hitta min egen layout men kan inte låta bli att bli inspirerad av hennes blogg...
/BB
Hildur, Harald och Hilja
När jag var liten var det bästa jag visste att åka till Hildur, Harald och Hilja vid finska gränsen. Min mormor togs om hand av dessa syskon när hennes mamma dog i barnsäng och hon fick därför en varm relation till dem. Själv kallade jag dem alltid för mormors mostrar, det var enklare så.
En efterlängtad vecka varje sommar åkte jag och min familj tillsammans med min mormor och morfar till den lilla byn, vi kan kalla det för Smultronstället, för att bo i ett litet åldrat och slitet hus utan bekvämligheter. Byn låg endast några kilometer in från E4, men likafullt var det som att äntra in i en helt annan del av världen. Små hus och gårdar låg insvepta i en lantligt idyllisk atmosfär där tiden stod stilla. Det var som ett duntäcke låg över byn och stängde ute allt oljud från den övriga världen. Dagarna i byn gick sakta och trots att jag upplevde mig mer vaken här än någon annanstans var det som att hela byn levde i en bekymmersfri och slumrande tillvaro. Av någon underlig anledning var det också alltid bra väder. Strålande sol och varmt. I alla fall som jag minns det.
Syskonen ägde mark där fem hus stod utplacerade på rad. Det första huset i raden kallades för Öhmans, det var vårt hus. Det hade nog en gång varit vitt men färgen var nu snarare grå, med stänk av gråsvarta mögelangrepp. Men jag tyckte att det var det mysigaste huset i hela världen. Alltid när vi kom hade de varit och klippt gräset. Eller snarare kapat det med lie... Det var så vackert, det meterhöga gräset ramade liksom in huset och dolde de skavanker som fanns runt husgrunden och som annars skulle ha avslöjat husets sårbarhet. Nu tronade huset upp ur gräset som ett litet slott. I mina ögon. Vi samlades alltid på trappen, mamma och mormor tog en kaffekopp med sig och sedan vilade vi ut en stund innan vi började ordna med liggplatserna. Trappan var så murken att man noga måste se sig för var man satte sig. Eller för den delen var man satte ner foten.
Det finns två andra stora fördelar med högt gräs när man är liten. Det första är att det är väldigt bra när man ska kissa. Eftersom det bara fanns ett murket utedass fullt med spindlar och med endast gamla tidningar som toalettpapper undvek man helst att besöka det. Istället kröp jag och mina två systrar bara in en meter i gräset och satte oss ner. Hips vips så var vi försvunna för alla nyfikna blickar. Närmaste granne bodde visserligen rätt långt bort, men ändå.
Det andra var den mysigt höga gräsinramade gången som bildades från vårt hus till vinterhuset. Jag kan fortfarande känna det förväntansfulla pirret i magen när vi sprang efter stigen ner till Hildur och Harald för att glädjestrålande deklarera vår ankomst. Vi antog naturligtvis att de väntat otåligt på oss hela den långa vintern och att detta även var deras högtidsstund på året.
Det andra huset på tomtmarken var, som sagt redan, det så kallade vinterhuset. Där bodde man på vintern eftersom där fanns vatten, toalett och elektricitet. Nästa hus på tomten var sommarstugan, en liten röd stuga med kök och sovrum och så lågt i tak att alla vuxna var tvungen att ducka för att komma in. I närheten av sommarstugan fanns också en äkta finsk välanvänd bastu och ett uthus med dass. Längst bort på tomten fanns ytterligare två hus. Men de sista två husen vågade man aldrig gå till eftersom det sades att det spökade där. Även om jag idag förstår att det var de vuxna som ville hålla oss därifrån av säkerhetsskäl (de höll på att rasa ihop) så var det inte så svårt att övertyga oss, husen var inte så inbjudande. De låg helt inbäddade i förvildad grönska och fönstren gapade svarta och tomma här och där, som om det ropade på hjälp. Det var hus som verkade så sorgliga och ledsamma men också skrämmande desperata i sin övergivenhet. Jag minns att jag med skräckblandad förtjusning försökte titta in och fånga en glimt av något (eller någon?) medan jag halvsprang förbi samtidigt som jag bar på hinkar och metspö. Stigen till havet slingrade sig nämligen förbi ett av spökhusen och därför var vi tvungen att passera på vår väg ner till havet.
Den lilla röda stugan var min favoritplats på dagarna. Där inne var det Hildur som bestämde. Och snällare människa än Hildur fanns inte. Hon kunde inte mycket svenska men de ord hon behärskade räckte väl för att vi skulle förstå varandra. Hos Hildur fick man diska i baljor och plaska hur mycket man ville. Här fick vi klä ut oss i Hildurs fina klänningar som hon beställt från Miss Mary of Sweden. Sedan lekte vi i timmar i det lilla sovrummet där tavlan med det gulnade urklippet av kungaparet hängde på bästa platsen. Hos Hildur fick vi också, alla tre ystra systrar, steka småplättar i den gamla järnpannan på den vedeldade järnspisen. Det blev minst fyrtio grader varmt i stugan, men Hildur bara skrattade och sa "Nåjo, nog blir det varmt". Min mor och mormor förstod aldrig hur vi kunde stå ut därinne.
Ofta kunde jag sitta och fascinerat lyssna på Hildurs och min mormors långa samtal. Min mormor kunde finska och därför tyckte jag att det var så häftigt att, från att bara säga några få ord då och då, plötsligt höra och se tant Hildur göra långa utlägg. På finska dessutom. För mig var det obegripligt att någon kunde förstå ett enda ord av, än mindre faktiskt prata, finska och därför var jag väldigt imponerad och stolt över dem. Ibland frågade jag dem vad vissa ord betydde och de skrattade alltid så gott åt mig när jag himlade med ögonen över det konstiga språket och de osannolika bokstavskombinationerna. Hildur och mormor stod varandra mycket nära. Det kände man tydligt.
Trots all glädje så vilade det något sorgesamt över Hildur. Det berättades att hon uppvaktades av en ung och vacker man som ville gifta sig med henne när hon var runt 18 år. Men Hildur valde att stanna hemma vid sin fars sida och ta hand om gården eftersom hennes far var änkeman och sjuklig. Efter att ha valt bort sitt livs kärlek stannade hon sedan på gården resterande delen av sitt liv. Innan jag skulle somna på kvällarna kunde jag ligga och fundera över denna ledsamma kärlekssaga, samtidigt som jag i smyg rev bubbliga tapeter.
Hur kunde Hildurs pappa tillåta henne att ta ett sådant beslut? Jag tyckte så synd om henne och hennes öde som ungmö. Men mest av allt sörjde jag över att hon inte fick några egna barn.
Harald träffade visserligen kvinnor men förblev ungkarl och stannade även han på gården. Hilja däremot träffade en man, gifte sig, och flyttade till en närliggande by, Hallongömman, som var lite större och hade egen affär och lite fler hus. Där arbetade och bodde hon med sin man och sina barn i många år. Det blev många bussresor till Smultronstället. Hiljas relation till sina syskon var mycket stark och kärleksfull. Så på ålderns höst, när barnen flyttat och hon blivit änka, flyttade hon hem till sina syskon på gården igen.
Ibland kom Harald in när vi gjorde plättar och han skrockade alltid och sa "Nåjo" (han kunde nämligen ännu mindre svenska men istället kunde han säga Nåjo några extra gånger som för att kompensera) . "Nåjo", sa han igen och log och visade därmed sin enda tand...
Värmen skrämde inte Harald. Åh nej. Han var byns regerande världsmästare i uthållning i bastubadande. Och varje gång det var bastubad på gång då tog han sig några rejäla huttar av starkare drycker och sedan sjöng han för oss. Han ville också alltid att pappa skulle sjunga för honom. Det gjorde pappa glad, han var med i en manskör och kunde många vackra sånger utantill som han gärna framförde (även när han inte var tillfrågad men hade fått några snapsar innanför västen, vilket många gånger gjorde min mor mindre glad..).
När pappa sjöng grät Harald. Stora tårar trillade nerför hans kinder där han satt och gungade i takt med pappas högtravande manskörssång... Just Haralds gråtmildhet är ett starkt minne. Han grät också varje gång vi åkte hem och det var riktigt sorgligt att se honom stå hukad där i öppningen till sommarstugan med handen vilande på den illa medfarna dörren allt medan hans kinder blev helt våta...
Harald hade också lite problem med ryggen och hans kroppshållning började alltmer likna ringaren från Notre Dame. Jag trodde att det berodde på att han var så lång och måste kröka rygg varje gång han gick in och ut från stugan. Kanhända att det var smärtsamt för stackars Harald för varje dag var han tvungen att vila middag i sommarstugans säng som var så mjuk att den nästan gick av på mitten när man lade sig i den (inte särskilt bra för dåliga ryggar inser jag idag...) och då var alla tvungen att lämna stugan och Harald i fred någon timme.
Då hade vi lite olika aktiviteter att ägna oss åt. Antingen åkte vi över till Finland för att handla lakrits och amerikanska chokladpastiller. Det var en högtidsstund, för varje år ropade Hildur in mig och mina systrar i sommarstugan inför stadsbesöket. När vi kom in fick vi varsin hundralapp att handla för. Det var jättemycket pengar. Jag brukade aldrig annars få köpa vad jag ville för så mycket pengar.
Eller också följde vi med pappa och fiskade. Vi fick alltid flera hinkar fulla med abborre. Stora, fina abborrar. Det var så kul att meta när det nappade hela tiden. Fiskade vi inte så brukade vi, med den gamla roddbåten i trä, ta iland
på en liten ö som var full av åkerbär och hjortron. Åkerbärsön. Jag älskar åkerbär, men ingen annanstans har jag hittat så mycket bär som på Åkerbärsön. Vi frossade i dessa bär. Gjorde sylt, saft, likör och fick ändå över några som vi fryste in utan att tillaga. Mormors efterrättsspecialitet var blandade bär med glass och här fyllde hon på sina förråd inför vinterns middagar.
Något vi hade grym koll på var när matbussen skulle komma. Den kom till "stora vägen" två gånger i veckan och det var alltid lika roligt att följa Hildur på shoppingutflykt dit. Då fick vi gå genom koleraskogen. Här fanns en gravplats som var utmärkt med tjocka kättingar och ett kors i järn. Där låg personer som dött i kolera någonstans i början av 1900-talet. Det var väldigt spännande och kändes enormt dramatiskt. Jag fantiserade mycket om de stackars familjerna som låg begravda där. Jag och mina systrar skrämde ibland upp varandra så vi var halvt hysteriska och sprang som galningar hem till sommarstugan. Men Hildur, hon tog det lugnt med sina matkassar, "Nåjo", nu ska vi äta dopp-i-kopp". Har ni ätit dopp-i-kopp någon gång? Det är fantastiskt gott. Här är receptet:
Extra mumsigt var det när Harald hade rökt abborren som vi fångat. Dopp i kopp med nyrökt abborre på tunnbröd. Mmmmmm...... Jag får gåshud när jag tänker på det.
Oj, det här blev en lång historia. Lång men sann. Det finns mycket mer att berätta om syskonen från Smultronstället. Men jag kanske fortsätter en annan gång. Vad vill jag säga med den här historien då?
Dels vill jag berätta den för att de tre, deras liv och platsen de bodde på, gjorde ett så stort intryck på mig. Det var så stora kontraster från vårt dagliga liv så det behövdes inga leksaker, spel eller yttre stimulans. Det var tillräckligt spännande ändå. Idag är det inte många barn som får uppleva samma sak. Även om man har stuga så är det ofta samma standard och bekvämligheter på den som hemma. Sedan fascineras jag över hur de tre personligheterna som var så olika men ändå samstämmiga och hur alla tre tillsammans på något sätt speglar mångas tillvaro som en person idag. Tjorvigt? Okej, jag ska förklara. Hildurs omtänksamhet och omhändertagande (ta hand om familj och vänner), Haralds vila i lugn och ro och arbete i ensamhet (behov av "egentid" och fritid) och slutligen Hilja som arbetade och bröt sig ur syskonskaran (arbete/karriär).
Tja, vad tror ni om HHH? Tror ni att vi alla bär dessa personligheter inom oss?
Jag bär de med mig i alla fall.... om inte annat som vackra minnen från min barndoms somrar.
/BB
Glad Påsk!
Jag kände plötsligt doften. Doften fick mig att minnas något jag glömt. Känslan den väckte var nästan av lite nostalgisk karaktär. Jag mindes min första dag på jobbet för drygt fem år sedan. Förväntningarna, lite nervositet men mest nyfikenhet. Så var det idag också. Jag har förstås varit där och hälsat på tidigare under mammaledigheten. Men det är inte samma sak. Idag var det dags. Dags att ta tjuren vid hornen. Dags att återgå till att förtjäna sitt uppehälle.
När jag stiger in på mitt rum ser jag mig omkring. Jag måste städa. Jag lovar mig själv att verkligen rensa. Nu ska det gamla bort. In med det nya. Även om jag just nu bara har en vag aning om vad det nya kommer att vara så kanske städningen skulle få allt att klarna? Det känns viktigt. Mina arbetskompisar är underbara, jag känner mig efterlängtad. De är för gulliga. Och roliga, vi har alltid roligt tillsammans. Känner att jag saknat dem mer än jag trodde. Efter fem timmar och en god lunch tillsammans summerar jag första dagen och känslan jag har när jag åker hem påminner fortfarande om den där första dagen på jobbet. Förväntansfull. Men också en varm och glad känsla i maggropen.
När jag kom hem idag färdigställde jag min kära tupp. Min man frågade just hur jag kom på att göra den och helt ärligt har jag ingen aning. Den bara dök upp i mitt medvetande och bad om att bli tillverkad. Det känns som att det är lite dalahäst möter lantgård....
/BB
Mina målningar - ett intresse som växer
Jag målade mycket som yngre. Men sedan har jag tappat bort det. Förstår inte varför. Inte för att mina tavlor är så fantastiskt begåvade eller unika eller ens speciellt intellektuellt kulturella. Jag menar, jag lär inte göra något odödligt intryck i världshistorien. Men det är kul. Först ångestladdat. En vit duk som stirrar på en och frågar; "Jaha, och var tänker du börja?". Men sedan efter lite experimenterande brukar det lossna. Ibland har jag bilden klar i huvudet och ibland växer den fram eftersom. Jag visar er mina tre senaste tavlor. Som ni ser gillar jag rött. Nämnde nog det tidigare, att falurött är en stor favorit. Lustigt nog är rött en färg jag absolut undviker när det kommer till kläder eller övrig inredning. Men när det gäller målning, då kommer rödfärgstuben fram.
Jag har inte hittat "mitt" uttryck än. Måste man det? Det känns så. Jag känner mig lite förvirrad överhuvudtaget måste jag säga. Den här mammaledigheten har fått så mycket att snurra.... Jag har hamnat i någon sorts skapar/hantverks-koma tillstånd.
... får fortsätta sedan, blev bjuden på kaffe hos familjen B. Underbart!
/BB
Den översta tavlan växte fram efter att jag upptäckte en "by" i min rödfärgade grundmålning. "Fågelblomman" blev till när jag såg att min blomma inte var en blomma utan en fågel. Tavlan med blommor målade jag efter att ha läst "Tusenkonstnären Stig Lindberg", Jag är fortfarande inspirerad av hans stil och gråter över att jag missade utställningen på nationalmuseum i Stockholm i vintras.
(Privata bilder)
Kryptallen kämpar och rhoddan törstar
(Bilder privata)
Så här ser det ut i mina planteringar nu. Antingen är de nästan helt översnöade och håller på att kämpa sig fram genom snötäcket eller också håller de på att törsta ihjäl mot solvarma väggar. Vad ska jag göra med min rhododendron tycker ni? Törs jag börja vattna den nu? Det kan ju fortfarande frysa på ganska ordentligt här uppe. Det är en Cunninghams White. Som om det har någon betydelse?! Tacksam för hjälp!
/BB
Påtvingad promenad med barnen
Barnen kommer hem från skolan. "Jag åker till min kompis!", "Jag vill sitta vid datan!". "Jamen, jag tänkte att vi skulle ta en promenad?" säger jag den hurtfriske mamman som suttit inne hela förmiddagen. "Ååååååhneeeeej, jag vill inte.....!" skriker bägge i kör. "Jag tänkte att ni får cykla, det är väl kul?" säger den mindre hurtfriske mamman medan hon letar i huvudet efter ytterligare argument. "Jag följer inte. Jag ska sitta vid datan" säger den äldste sonen medan den andre springer så fort han kan ut genom garaget.
Ja, jag vet. Kanske inte världens roligaste övning för barn på 6 och 8 år. Men nu när hockeysäsongen är slut vill jag att vi ska göra andra aktiviteter tillsammans. Gärna där vi får tid för en pratstund. Och nu på våren är det ju så underbart ute. "Det är ju så härligt ute. Tycker ni inte?" säger den allt utom hurtfriske mamman som inser att hon har helt slut på argument. Tydligen är det bara du själv som tycker det här skulle vara roligt. Inse och gå vidare.
Men jag ger mig inte. Med milt övertalningstvång får jag med mig barnen. "Jätteroligt mamma, ska vi svänga här? Är det här vägen hem?" Hrm. Efter en stund går det bättre. "Jag vill aldrig hem mamma, jag vill cykla hur länge som helst" säger storebror. Han är så rolig. Så här är det ofta. Ska familjen hitta på något då är det alltid någon som protesterar hej vilt. Sedan tar det hur mycket energi som helst att uppbåda kraft att genomföra i alla fall. Sedan är det alltid så att de tycker att det är kul till slut. Tänk vad underbart det vore om de någon gång sa "Ja, det låter roligt mamma. Det gör vi!" varpå de springer ut i hallen och klär på sig och sätter sig i bilen (eller var de nu ska ta vägen). Som sagt, det händer aldrig. Inte ens när det är något som jag vet att de verkligen vill göra. "Neeej, inte nu mamma. Nu vill jag göra det här...". Gud, vilken energi det tar!
Min äldste son älskar spel och datorer. Han skulle kunna sitta vid dem jämt. Med vissa avbrott för lego förstås. Men det får han inte. Vi sätter tydliga och många gränser när det gäller spel. Försöker i alla fall. Jo, men det gör vi. Faktum är att han får sitta väldigt sällan. När han sitter och spelar tycker jag nämligen att han blir så personlighetsförändrad. Skriker och gormar och skäller ut den som kommer och pratar med honom. Det tar lång tid för honom att komma ner i varv efter ett spelpass och allt detta skrämmer mig. Massor.
För vad händer när han blir äldre. Vad händer när han inte längre lyssnar på oss. Vad händer när han blir myndig? Ja, jag oroar mig. Ändå inser jag ju att datan och spelen naturligtvis måste få ta plats. (se bara själv hur jag håller på....) Men inte hur mycket som helst. Ibland skulle jag vilja säga "Nej, ingen data eller spel på en hel månad.". Bara för att slippa se honom åla sig framför mig i hopp om att jag ska tillåta honom att spela. Och detta är bara början, det inser jag såklart....
Bara 8-10 år till på mig att visa storebror allt annat som gör livet värt att leva. Så känner jag det ibland. (Det låter som om han är mogen för inläggning på spelmissbrukarhem men så farligt är det inte. Jag har bara en tendens att övertolka signaler från mina barn ibland... och sedan förstora dem. Som den gången mellanbror dödade en humla och jag, i halvt panik, förklarade för min man att nu är det kört, vår son kommer att bli massmördare. Jag har läst att de ofta börjar med att ha ihjäl smådjur. Döda en humla. Den som är så söt, nyttig och ofarlig..Behöver jag säga att min man tyckte att jag överdrev en aning.)
Men ändå. Jag vill vara förberedd. Förberedd på att slåss för min son och hans liv i det verkliga livet. Inte via rollspel på nätet 24 timmar om dygnet.
Vår promenad då? Jo, den var mysig. Bland annat fick jag veta att mellanbror är kär. I någon annan än sin mamma. Snyft.
Här är lite bilder. Vi bor ca 2 km från storstaden Piteås puls och så här lantligt kan det vara där. Fantastiskt eller hur? Älskar skylten med älgar. Då känns det att vi är i Norrbotten.
Har ni några regler för dataspelande och hur fungerar dem?
/BB
(Alla bilder privata)
