Tisdagstema Längtan

image337
image336



Jag fuskar ofta vid tisdagstema. Letar gärna bland "gamla" bilder. Jag har såklart förstått att grundtanken är att man ska ut och vara kreativ i stunden... Men denna gång kändes det nästan legitimt att leta bland gamla bilder. Kanske förutsägbart, men hallå, det är klart att jag längtar efter sommar.... efter blått, rött och grönt. Färger det är väldigt ont om just nu =)

Tisdagstema hittar du här

Tisdagstema yta

image330

All yta är förgänglig.
I själva definitionen av yta ingår det att det finns något under.
Ytan kanske ska skydda, lura eller locka?
Vissa ytor går fort att tränga igenom medan andra kräver mer arbete...

Många gånger eftersträvas yta, andra gånger gör man allt för att komma under.
Vattenytan är en polerad yta som både är vacker, skön, transparent och lätt att forcera.
Belöningen kan vara en lagom hård och väl formad sandbotten.  

Stenskär bjuder på vackra ytor att vara på, men också mycket vattenyta att vara i.

Tisdagstema.

Tisdagstema tre

image324
NEJ, jag är inte gravid. Tyvärr. Eller inte. Ganska bra. Tror jag.
MEN om det inte vore för att jag fyller 42 skulle jag och min man kanske fundera på en fjärde.... 
ELLER också inte. 
VI är superglada över våra tre.
Där ett tag var ett omöjligt, två helt otänkbart och tre en fullständig utopi. 
TRE är ett underbart tal, det är antalet barn i vår familj och det är antalet ord i "Jag älskar er".

Nej, några fler barn blir det inte.
Men det är först nu som jag uttalar det högt för mig själv... jag kommer att sakna att vara gravid... den där totala lyckan att bära sitt barn, att vara "välsignad"....  att vänta och att sedan bara vara. Lycklig och i ett hormonellt rus...

ELLER också inte.
Jag hade en jättejobbig graviditet med lillebror.
När jag tänker efter. 
MEN det gör jag inte.
I alla fall inte på det tråkiga. 

En bild på min trea i magen är mitt bidrag i dagens tisdagstema. 


   

Tisdagstema Nära

image300


Lillebror är nära katastrofer många gånger.
Han och hans bröder står mig mycket nära.
Han gillar att sitta och klättra mycket, mycket nära oss alla i familjen.

Han är också mycket nära att driva mig till vansinne ibland...

Dagens tisdagstema hittar du här.

Tisdagstema svart vitt

image286



Svart på vitt.

Ett bevis för att jag finns.

Bilden till höger är på mig när jag är ca 5 år. Avslöjande eller hur?

De andra två är familjens älskade lillebror.

Älskar svartvita foton. De är så vackert tidlösa.


Tisdagstema hittar du här.

Tisdagstema charmigt


När tisdagstemat är charmigt måste jag ta tillfället och visa mina föräldrars stuga vid en insjö här i Piteå.

Hit flyr vi undan stress och måsten. Här latar vi oss och njuter av den tysta och naturnära miljön.
Här står tiden stilla... välkommen till världens charmigaste stuga och spa!

image281


image280


image279


image278

Tisdagstema sött

image264

Sockrigt. Så det smakar i munnen. Riktigt härligt sockersött.
Så att ett åhhhh undslipper utan att man tänker på det.
Så att man får gåshud.

Ett ögonblick, en smak, ett utseende, ett mönster eller några fina ord. Något man älskar eller inte kan värja sig emot.

Det är sött för mig.

image265


Bildtext: Lillebror och hans tremenning fångade i ett ljuvligt ögonblick. Jordgubbar på stugans loppisfyndade bricka tillsammans med lite omaka glastallrikar....


 

Tisdagstema stökigt

image256

Tisdagstema på en torsdag. Har haft två dagars intensivt städande och röjande på schemat och har därför missat temat denna vecka. Men eftersom det passade så väl in i mitt nuvarande arbetsprojekt hakar jag ändå på...

Det började med att vi ska göra om vårt arbets/datarum vilket medförde att jag var tvungen städa ur klädkammaren för att få plats med lite annat där. Två stora sopsäckar kläder samt en stor kartong mammakläder blev resultatet. Men när jag röjde där upptäckte jag röran i tvättstugan och så blev det några timmar där också... Från arbetsrummet fick vi över ett skåp, alltså började jag och storebror att städa hans rum för att kunna flytta skåpet dit istället. Sagt och gjort.

Allrummets skåp behövde plötsligt förvandlas till makens barskåp. Jaha, det var bara att börja städa där också...

VAD mycket saker man samlar på sig!! Det är sjukt... och möbler....

Nåja, snart är allt klart i arbetsrummet i alla fall, det kommer att bli väldigt mycket mer funktionellt än tidigare. Tyvärr har bilderna jag tog på misären där tidigare ramlat bort...hade gärna velat haft före och efter bilder. Vi ska på Ikea imorgon och komplettera lite med några skåp, sedan är det klart.. åh, vilken känsla.
Rummet har tidigare varit en mardröm för varje feng shui entusiast..

Som ni kan se har nu allsköns bråte hamnat i garaget..... det är bara att hoppas att regnet fortsätter... =)

Hoppas kunna bjuda på några efterbilder av arbetsrummet efter helgen...

image257

Tisdagstema Nostalgi

Tänkte först låta bli denna gång. Men kan inte.
Temat var alltför lockande, och så här i sommartider är det väl helt okej med repriser?

 

Hildur, Harald och Hilja - en barndomshistoria

Idag på jobbet kom plötsligt ett barndomsminne över mig. Under fikarasten började vi prata om finländare (fråga inte hur vi kom in på det men en arbetskompis hävdade i alla fall att han var rädd för dem på grund av deras uttrycksfulla språk...) och då berättade jag kort om tre syskon som jag och min familj varje år hälsade på under min uppväxt. Nu kan jag inte sluta tänka på dem och färdigställer därför historien om de tre och deras smått märkliga livsval här i min skrivlya.

När jag var liten var det bästa jag visste att åka till Hildur, Harald och Hilja vid finska gränsen. Min mormor togs om hand av dessa syskon när hennes mamma dog i barnsäng och hon fick därför en varm relation till dem. Själv kallade jag dem alltid för mormors mostrar, det var enklare så.

En efterlängtad vecka varje sommar åkte jag och min familj tillsammans med min mormor och morfar till den  lilla byn, vi kan kalla det för Smultronstället,  för att bo i ett litet åldrat och slitet hus utan bekvämligheter. Byn låg endast några kilometer in från E4, men likafullt var det som att äntra in i en helt annan del av världen. Små hus och gårdar låg insvepta i en lantligt idyllisk atmosfär där tiden stod stilla. Det var som ett duntäcke låg över byn och stängde ute allt oljud från den övriga världen. Dagarna i byn gick sakta och trots att jag upplevde mig mer vaken här än någon annanstans var det som att hela byn levde i en bekymmersfri och slumrande tillvaro. Av någon underlig anledning var det  också alltid bra väder. Strålande sol och varmt. I alla fall som jag minns det.  

Syskonen ägde mark där fem hus stod utplacerade på rad. Det första huset i raden kallades för Öhmans, det var vårt hus. Det hade nog en gång varit vitt men färgen var nu snarare grå, med stänk av gråsvarta mögelangrepp. Men jag tyckte att det var det mysigaste huset i hela världen. Alltid när vi kom hade de varit och klippt gräset. Eller snarare kapat det med lie... Det var så vackert, det meterhöga gräset ramade liksom in huset och dolde de skavanker som fanns runt husgrunden och som annars skulle ha  avslöjat husets sårbarhet. Nu tronade huset upp ur gräset som ett litet slott. I mina ögon. Vi samlades alltid på trappen, mamma och mormor tog en kaffekopp med sig och sedan vilade vi ut en stund innan vi började ordna med liggplatserna. Trappan var så murken att man noga måste se sig för var man satte sig. Eller för den delen var man satte ner foten.

Det finns två andra stora fördelar med högt gräs när man är liten. Det första är att det är väldigt bra när man ska kissa. Eftersom det bara fanns ett murket utedass fullt med spindlar och med endast gamla tidningar som toalettpapper undvek man helst att besöka det. Istället kröp jag och mina två systrar bara in en meter i gräset och satte oss ner. Hips vips så var vi försvunna för alla nyfikna blickar. Närmaste granne bodde visserligen rätt långt bort, men ändå.
image128

Det andra var den mysigt höga gräsinramade gången som bildades från vårt hus till vinterhuset. Jag kan fortfarande känna det förväntansfulla pirret i magen när vi sprang efter stigen ner till Hildur och Harald för att glädjestrålande deklarera vår ankomst. Vi antog naturligtvis att de väntat otåligt på oss hela den långa vintern och att detta även var deras högtidsstund på året.

Det andra huset på tomtmarken var, som sagt redan, det så kallade vinterhuset. Där bodde man på vintern eftersom där fanns vatten, toalett och elektricitet. Nästa hus på tomten var sommarstugan, en liten röd stuga med kök och sovrum och så lågt i tak att alla vuxna var tvungen att ducka för att komma in. I närheten av sommarstugan fanns också en äkta finsk välanvänd bastu och ett uthus med dass. Längst bort på tomten fanns ytterligare två hus. Men de sista två husen vågade man aldrig gå till eftersom det sades att det spökade där. Även om jag idag förstår att det var de vuxna som ville hålla oss därifrån av säkerhetsskäl (de höll på att rasa ihop) så var det inte så svårt att övertyga oss, husen var inte så inbjudande. De låg helt inbäddade i förvildad grönska och fönstren gapade svarta och tomma här och där, som om det ropade på hjälp. Det var hus som verkade så sorgliga och ledsamma men också skrämmande desperata i sin övergivenhet. Jag minns att jag med skräckblandad förtjusning försökte titta in och fånga en glimt av något (eller någon?) medan jag halvsprang förbi samtidigt som jag bar på hinkar och metspö. Stigen till havet slingrade sig nämligen förbi ett av spökhusen och därför var vi tvungen att passera på vår väg ner till havet.

Den lilla röda stugan var min favoritplats på dagarna. Där inne var det Hildur som bestämde. Och snällare människa än Hildur fanns inte. Hon kunde inte mycket svenska men de ord hon behärskade räckte väl för att vi skulle förstå varandra. Hos Hildur fick man diska i baljor och plaska hur mycket man ville. Här fick vi klä ut oss i Hildurs fina klänningar som hon beställt från Miss Mary of Sweden. Sedan lekte vi i timmar i det lilla sovrummet där tavlan med det gulnade urklippet av kungaparet hängde på bästa platsen. Hos Hildur fick vi också, alla tre ystra systrar, steka småplättar i den gamla järnpannan på den vedeldade järnspisen. Det blev minst fyrtio grader varmt i stugan, men Hildur bara skrattade och sa "Nåjo, nog blir det varmt". Min mor och mormor förstod aldrig hur vi kunde stå ut därinne.

Ofta kunde jag sitta och fascinerat lyssna på Hildurs och min mormors långa samtal. Min mormor kunde finska och därför tyckte jag att det var så häftigt att, från att bara säga några få ord då och då, plötsligt höra och se tant Hildur göra långa utlägg. På finska dessutom. För mig var det obegripligt att någon kunde förstå ett enda ord av, än mindre faktiskt prata, finska och därför var jag väldigt imponerad och stolt över dem. Ibland frågade jag dem vad vissa ord betydde och de skrattade alltid så gott åt mig när jag himlade med ögonen över det konstiga språket och de osannolika bokstavskombinationerna. Hildur och mormor stod varandra mycket nära. Det kände man tydligt.

Trots all glädje så vilade det något sorgesamt över Hildur. Det berättades att hon uppvaktades av en ung och vacker man som ville gifta sig med henne när hon var runt 18 år. Men Hildur valde att stanna hemma vid sin fars sida och ta hand om gården eftersom hennes far var änkeman och sjuklig. Efter att ha valt bort sitt livs kärlek stannade hon sedan på gården resterande delen av sitt liv. Innan jag skulle somna på kvällarna kunde jag ligga och fundera över denna ledsamma kärlekssaga, samtidigt som jag i smyg rev bubbliga tapeter.
Hur kunde Hildurs pappa tillåta henne att ta ett sådant beslut? Jag tyckte så synd om henne och hennes öde som ungmö. Men mest av allt sörjde jag över att hon inte fick några egna barn.

Harald träffade visserligen kvinnor men förblev ungkarl och stannade även han på gården. Hilja däremot träffade en man, gifte sig, och flyttade till en närliggande by, Hallongömman, som var lite större och hade egen affär och lite fler hus. Där arbetade och bodde hon med sin man och sina barn i många år. Det blev många bussresor till Smultronstället. Hiljas relation till sina syskon var mycket stark och kärleksfull. Så på ålderns höst, när barnen flyttat och hon blivit änka, flyttade hon hem till sina syskon på gården igen.  

Ibland kom Harald in när vi gjorde plättar och han skrockade alltid och sa "Nåjo" (han kunde nämligen ännu mindre svenska men istället kunde han säga Nåjo några extra gånger som för att kompensera) . "Nåjo", sa han igen och log och visade därmed sin enda tand...

Värmen skrämde inte Harald. Åh nej. Han var byns regerande världsmästare i uthållning i bastubadande. Och varje gång det var bastubad på gång då tog han sig några rejäla huttar av starkare drycker och sedan sjöng han för oss. Han ville också alltid att pappa skulle sjunga för honom. Det gjorde pappa glad, han var med i en manskör och kunde många vackra sånger utantill som han gärna framförde (även när han inte var tillfrågad men hade fått några snapsar innanför västen, vilket många gånger gjorde min mor mindre glad..).

image127

När pappa sjöng grät Harald. Stora tårar trillade nerför hans kinder där han satt och gungade i takt med pappas högtravande manskörssång... Just Haralds gråtmildhet är ett starkt minne. Han grät också varje gång vi åkte hem och det var riktigt sorgligt att se honom stå hukad där i öppningen till sommarstugan med handen vilande på den illa medfarna dörren allt medan hans kinder blev helt våta... 

Harald hade också lite problem med ryggen och  hans kroppshållning började alltmer likna ringaren från Notre Dame. Jag trodde att det berodde på att han var så lång och måste kröka rygg varje gång han gick in och ut från stugan. Kanhända att det var smärtsamt för stackars Harald för varje dag var han tvungen att vila middag i sommarstugans säng som var så mjuk att den nästan gick av på mitten när man lade sig i den (inte särskilt bra för dåliga ryggar inser jag idag...) och då var alla tvungen att lämna stugan och Harald i fred någon timme. 

Då hade vi lite olika aktiviteter att ägna oss åt. Antingen åkte vi över till Finland för att handla lakrits och amerikanska chokladpastiller. Det var en högtidsstund, för varje år ropade Hildur in mig och mina systrar i sommarstugan inför stadsbesöket. När vi kom in fick vi varsin hundralapp att handla för. Det var jättemycket pengar. Jag brukade aldrig annars få köpa vad jag ville för så mycket pengar. 

Eller också följde vi med pappa och fiskade. Vi fick alltid flera hinkar fulla med abborre. Stora, fina abborrar. Det var så kul att meta när det nappade hela tiden. Fiskade vi inte så brukade vi, med den gamla roddbåten i trä,  ta iland
på en liten ö som var full av åkerbär och hjortron. Åkerbärsön. Jag älskar åkerbär, men ingen annanstans har jag hittat så mycket bär som på Åkerbärsön. Vi frossade i dessa bär. Gjorde sylt, saft, likör och fick ändå över några som vi fryste in utan att tillaga. Mormors efterrättsspecialitet var blandade bär med glass och här fyllde hon på sina förråd inför vinterns middagar.

Något vi hade grym koll på var när matbussen skulle komma. Den kom till "stora vägen" två gånger i veckan och det var alltid lika roligt att följa Hildur på shoppingutflykt dit. Då fick vi gå genom koleraskogen. Här fanns en gravplats som var utmärkt med tjocka kättingar och ett kors i järn. Där låg personer som dött i kolera någonstans i början av 1900-talet. Det var väldigt spännande och kändes enormt dramatiskt. Jag fantiserade mycket om de stackars familjerna som låg begravda där. Jag och mina systrar skrämde ibland upp varandra så vi var halvt hysteriska och sprang som galningar hem till sommarstugan. Men Hildur, hon tog det lugnt med sina matkassar, "Nåjo", nu ska vi äta dopp-i-kopp". Har ni ätit dopp-i-kopp någon gång? Det är fantastiskt gott. Här är receptet:

image125

Extra mumsigt var det när Harald hade rökt abborren som vi fångat. Dopp i kopp med nyrökt abborre på tunnbröd. Mmmmmm...... Jag får gåshud när jag tänker på det.

Oj, det här blev en lång historia. Lång men sann. Det finns mycket mer att berätta om syskonen från Smultronstället. Men jag kanske fortsätter en annan gång. Vad vill jag säga med den här historien då?

Dels vill jag berätta den för att de tre, deras liv och platsen de bodde på, gjorde ett så stort intryck på mig. Det var så stora kontraster från vårt dagliga liv så det behövdes inga leksaker, spel eller yttre stimulans. Det var tillräckligt spännande ändå. Idag är det inte många barn som får uppleva samma sak. Även om man har stuga så är det ofta samma standard och bekvämligheter på den som hemma. Sedan fascineras jag över hur de tre personligheterna som var så olika men ändå samstämmiga och hur alla tre tillsammans på något sätt speglar mångas tillvaro som en person idag. Tjorvigt? Okej, jag ska förklara. Hildurs omtänksamhet och omhändertagande (ta hand om familj och vänner), Haralds vila i lugn och ro och arbete i ensamhet (behov av "egentid" och fritid) och slutligen Hilja som arbetade och bröt sig ur syskonskaran (arbete/karriär). 

Tja, vad tror ni om HHH? Tror ni att vi alla bär dessa personligheter inom oss?
Jag bär de med mig i alla fall.... om inte annat som vackra minnen från min barndoms somrar.




 

Tisdagstema Rent

image241

Sent ska syndarn vakna.
Tisdag och tema har kommit och gått.
Jag har varit på stugan och bråkat med mina barn haft det lugnt och skönt och latat mig.
Både och faktiskt. Vi börjar komma in i rytmen. Första dagarna grälade vi konstant. Avvänjningen ni vet.
Nu är vi harmoniska, i alla fall just nu.

Jag har varit så lat att igår när vi hade 9-årskalas för släkten hade jag bara "köpesfika"... får nästan ångest av bekännelsen. Jag lovar, jag brukar ha sju sorters hembakt. Syndigt så det förslår. Men jag håller på att lära mig sålla.

Istället för att baka var vi på Sandskär hela dagen. Med våra snälla grannar, Petterssons.
Det var helt UNDERBART, en sådan där dag när man skulle ha haft med sig filmkameran för att sedan i vinter kunna blicka tillbaka och sucka... Men nej, den var inte med, inte heller den vanliga kameran (stora tårar rullar nerför min kind....) Svårsmält.

Därför visar jag istället bilder från Stenskär ifjol, det var nästan lika magiskt igår.

Vet ni om att Piteå har Sveriges vackraste skärgård? Rent vatten och kilometerlånga stränder....
och barnen blir definitivt rena av att bada hela dagarna....


kram på er till nästa gång... jag stjäl någon timme här och där, nu hoppas jag hinna in och läsa ikapp lite på era underbara bloggar!!!

Tisdagstema Styrka


image237

I vår familj har vi gott om hår. Jag tycker också om att låta håret vara lite långt, inte minst på mellanbror. Det sägs att Simson, en man från bibeln, hade sin styrka i håret. Så varför då klippa det?

Hrm, nej, jag vet att min son inte är en biblisk figur men likafullt tycker jag om lite halvlångt hår på unga killar. Tids nog hinner de vara kortklippta. Därför finns det också en styrka hos mig, att våga avstå från att klippa det, trots ivriga påpekanden... fast nu har de tystnat... Kanske de smider planer som de gjorde för Maria, där någon från släkten klippte sonen när hon inte var hemma? Hahahahaaa, ja, man vet ju aldrig. 

Ett härligt rufs på en härligt nyduschad tuff och stark kille, eller hur??

 

Tisdagstema Röd

image232


Idag är det tisdagstema röd.

Här associerar jag den röda färgen med svensk sommar. Faluröda hus med vita dörrar och prästkragar i krukor... flaggstång, högt gräs och fika i bersån. Det är den svenska svala röda.

Den heta spanska röda tar andan ur mig. Efter semester i Spanien tänker jag på deras röda intensiva blommor i kraftig grönska. Blommor som är stora som äpplen.

Två röda. Från två kulturer och med olika innebörd. Men samma färg.

(Den "svenska" bilden är tagen hos min lillasyster, de har en underbar liten stuga på deras även i övrigt underbara tomt på landet.)

Naturen pockar

image229

Är nu med i tisdagstema äntligen.. har länge kikat nyfiket men inte riktigt tagit steget... Men nu är jag med!
Väljer att visa en bild inifrån som visar öppna dörrar ut mot naturen och trädgården... För mig är det största lyckan, att vistas utomhus. Ballongerna får symbolisera barn och festlig stämning eftersom glada barn i naturen är självklart för mig. Tillbringar mycket tid i skog och mark också genom stugboende bland annat. 

Öppna din dörr och låt gränserna suddas ut! Ute blir inne och inne blir ute, tänk om man kunde ta en bit av naturen med sig in, mer än bildligt talat! 

RSS 2.0