Prinsessan som fick Prinsessan och hela kungariket mot sig...
Håller SÅ med!!!
Jag försöker verkligen normalisera detta med homosexualitet för mina barn. När vi pratar om att de ska träffa nån som stora säger jag alltid tjej eller kille till killarna. Som att det är självklarast i världen. Och det är det ju! Men de kommer ändå hem med ord som bög med negativ klang från skolan. Säger de bög argt säger jag alltid att det är väl inget skällsord!!! Det är ju nåt bra! Jag tror att det ger effekt!!! Men oj oj oj så inskränkta barnen i Kiruna är när det gäller detta!!! Och inte bara barnen. Jag blir galen på sån inskränkthet. Jag vill att mina barn ska bli lyckliga och hitta nån de älskar. VEM spelar rakt ingen roll och inte kön heller. Det säger jag helt ärligt. En del vuxna säger att "så ont vill jag inte mina barn". Och så menar de att de får ett så svårt liv om de blir homosexuella, men då har ju de själva redan lagt in sina fördomar i detta!!! Det är dubbelmoral. Jag önskar att mina barn blir så oinskränkta som möjligt. Jag gör allt jag kan för det. Men man kämpar i motvind. Samhället är på sina håll oerhört inskränkt. Ta bara en sån sak som att mina pojkar har långt hår. De får höra i skolan, av farfar, av andra vuxna i deras närhet att bara flickor har långt hår. Nu är de nästan lika envisa som jag så de faller inte för sånt snack, men det stör mig oerhört att någon säger såna saker till dem. Planterar fördomar i dem. Grrr!
2007. Jag kan inte förstå varför det för vissa kan vara så provocerande att två personer av samma kön kan älska varandra?!
Mycket bra skrivit. Så starkt av dem, men så otroligt sorgligt och onödigt att behöva förlora så mkt på vägen för att man älskar någon som andra inte tycker att man har rätt att älska...
Så bra skrivet!!
Jag önskar o hoppas att man kommer att reagera sunt om ens barn kommer hem o berättar att de är kär i en av samma kön!!!!!
Säger det igen....:
-Du är så klok!!!
Kram!!//M
Ps. Hälsporren mår fint....! Sitter där den ska.
Måste till doktorn tror jag....
Otroligt berörande.
Vidarebefodra inlägget till Annika så hon kan skicka det till sin oförstående familj...skulle vara intressant att läsa ett svar från dem...
Kram
Tack för era kommentarer, de värmer. Inte minst känns det bra att ni är aktiva när det gäller att ge barnen en fördomsfri inställning till homosexuella. Eller till alla människor som avviker från den "gängse normen"...för den delen, blir lite rädd när jag hör om Kiruna?! Har inte fått uppfattningen att det är SÅÅÅ illa här i Piteå... (bortsett från vissa...) eller också är det jag som är naiv? kramisar till er!!
Ja visst är det så att kärleken övervinner allt..
Jag har en ring på vänster ringfinger som påminner mig om jag skulle tvivla!!!=)
Måste tillägga att jag blev oerhört rörd av att läsa det du skrivit och lycklig och stolt att ha dig som vän!!
Kram på dig... Mona aka... Annika ;)
Hej Nina! Jag fick höra av mina kompisar att du skrivigt om vårt kungarike (familj) Hur vi svikigt våran sysster och att vi väntar på hennes nästa fall! Jag läste bloggen, Mycket av det var jätte bra skrivet! Men jag tycker det är grymmt sorgligt att vrida berättelsen på detta sätt! Jag min bror mor och far har alltid och kommer alltid älska vår syster och barn! Jag kommer att skriva ett brev till dig i stället för att lägga ut det på internet.
Sen får du när du läst brevet gärna lägga ut det på eran blogg. ps. varför skriver man inte sina namn?
Mvh/ Prins Robert
Hej prins Robert!
Jag har alltid gillat dig och din familj, desto mer förvånad blev jag över er reaktion i detta fall. Jag förstår också att du blir upprörd, men kom ihåg att detta är helt ur min synvinkel och baserar sig på de samtal jag och Annika haft. Annika har också välsignat inlägget innan publicering. Detta har berört mig oerhört starkt och min medkänsla för Annika är stor. Min mening var dock inte att peka ut dig och din familj (även om det var naivt eftersom det är en liten stad...) utan bara att väcka en och annan tanke hos bloggande föräldrar. Jag har själv fått en tankställare angående detta laddade ämne genom Annika... Man tvingas att ta ställning. Namnen har jag utelämnat pga. att inte "hänga ut" någon och vad gäller min egen "anonymitet" är det pga. mina barn och deras säkerhet. Inte för att jag inte står för det jag skriver. Det gör jag. Men, denna diskussion ska vi inte föra vidare här, jag ser fram emot ditt brev!!
Jag har nu, efter noga övervägan, valt att tona ner historien en aning. Inte för att jag inte står för det jag skrev tidigare men jag har nu förstått att familjen håller på att hitta tillbaka till varandra och eftersom det är mycket glädjande vill jag inte riskera att strö onödigt mycket salt i såren. Trots allt är detta en härlig familj med mycket kärlek till varandra och ingen är gladare än jag om de reder ut sina tidigare problem. Vill betona att varken Annika eller prins Robert krävt detta av mig, tvärtom är Annika fortfarande mycket glad åt mitt inlägg och skulle gärna se att det är kvar i original eftersom hon menar att ingenting är osant.
Men, som sagt, av respekt till familjen och läkningen av dessa svåra år tonar jag ner mitt språk och vissa uttryck. Väljer dock att behålla berättelsen och hoppas att budskapet går fram ändå.
Då ett av mina syften med bloggen har varit att kunna vara ärlig och rättfram i mitt historie-berättande och mina reflektioner är det viktigt för mig att fortfarande känna att jag kan vara det. När det gäller denna historia har jag också varit mycket noga med att kolla fakta med Annika och Millan.
Historien har fått mig att ordentligt tänka igenom detta svåra ämne med homosexualitet, barn, familj, fördomar, vänskap och mycket annat som följer med och jag hoppas med artikeln kunna väcka tanken hos er andra som läser. Det här är viktigt och vi som föräldrar bär ett stort ansvar att tänka igenom vårt agerande mot medmänniskor som väljer andra vägar än flertalet!
Kram på er och hoppas att ni hittar tillbaka till er fantastiska familjegemenskap!
