Tänkte först låta bli denna gång. Men kan inte.
Temat var alltför lockande, och så här i sommartider är det väl helt okej med repriser?
 

Hildur, Harald och Hilja - en barndomshistoria

Idag på jobbet kom plötsligt ett barndomsminne över mig. Under fikarasten började vi prata om finländare (fråga inte hur vi kom in på det men en arbetskompis hävdade i alla fall att han var rädd för dem på grund av deras uttrycksfulla språk...) och då berättade jag kort om tre syskon som jag och min familj varje år hälsade på under min uppväxt. Nu kan jag inte sluta tänka på dem och färdigställer därför historien om de tre och deras smått märkliga livsval här i min skrivlya.

När jag var liten var det bästa jag visste att åka till Hildur, Harald och Hilja vid finska gränsen. Min mormor togs om hand av dessa syskon när hennes mamma dog i barnsäng och hon fick därför en varm relation till dem. Själv kallade jag dem alltid för mormors mostrar, det var enklare så.

En efterlängtad vecka varje sommar åkte jag och min familj tillsammans med min mormor och morfar till den  lilla byn, vi kan kalla det för Smultronstället,  för att bo i ett litet åldrat och slitet hus utan bekvämligheter. Byn låg endast några kilometer in från E4, men likafullt var det som att äntra in i en helt annan del av världen. Små hus och gårdar låg insvepta i en lantligt idyllisk atmosfär där tiden stod stilla. Det var som ett duntäcke låg över byn och stängde ute allt oljud från den övriga världen. Dagarna i byn gick sakta och trots att jag upplevde mig mer vaken här än någon annanstans var det som att hela byn levde i en bekymmersfri och slumrande tillvaro. Av någon underlig anledning var det  också alltid bra väder. Strålande sol och varmt. I alla fall som jag minns det.  

Syskonen ägde mark där fem hus stod utplacerade på rad. Det första huset i raden kallades för Öhmans, det var vårt hus. Det hade nog en gång varit vitt men färgen var nu snarare grå, med stänk av gråsvarta mögelangrepp. Men jag tyckte att det var det mysigaste huset i hela världen. Alltid när vi kom hade de varit och klippt gräset. Eller snarare kapat det med lie... Det var så vackert, det meterhöga gräset ramade liksom in huset och dolde de skavanker som fanns runt husgrunden och som annars skulle ha  avslöjat husets sårbarhet. Nu tronade huset upp ur gräset som ett litet slott. I mina ögon. Vi samlades alltid på trappen, mamma och mormor tog en kaffekopp med sig och sedan vilade vi ut en stund innan vi började ordna med liggplatserna. Trappan var så murken att man noga måste se sig för var man satte sig. Eller för den delen var man satte ner foten.

Det finns två andra stora fördelar med högt gräs när man är liten. Det första är att det är väldigt bra när man ska kissa. Eftersom det bara fanns ett murket utedass fullt med spindlar och med endast gamla tidningar som toalettpapper undvek man helst att besöka det. Istället kröp jag och mina två systrar bara in en meter i gräset och satte oss ner. Hips vips så var vi försvunna för alla nyfikna blickar. Närmaste granne bodde visserligen rätt långt bort, men ändå.


Det andra var den mysigt höga gräsinramade gången som bildades från vårt hus till vinterhuset. Jag kan fortfarande känna det förväntansfulla pirret i magen när vi sprang efter stigen ner till Hildur och Harald för att glädjestrålande deklarera vår ankomst. Vi antog naturligtvis att de väntat otåligt på oss hela den långa vintern och att detta även var deras högtidsstund på året.

Det andra huset på tomtmarken var, som sagt redan, det så kallade vinterhuset. Där bodde man på vintern eftersom där fanns vatten, toalett och elektricitet. Nästa hus på tomten var sommarstugan, en liten röd stuga med kök och sovrum och så lågt i tak att alla vuxna var tvungen att ducka för att komma in. I närheten av sommarstugan fanns också en äkta finsk välanvänd bastu och ett uthus med dass. Längst bort på tomten fanns ytterligare två hus. Men de sista två husen vågade man aldrig gå till eftersom det sades att det spökade där. Även om jag idag förstår att det var de vuxna som ville hålla oss därifrån av säkerhetsskäl (de höll på att rasa ihop) så var det inte så svårt att övertyga oss, husen var inte så inbjudande. De låg helt inbäddade i förvildad grönska och fönstren gapade svarta och tomma här och där, som om det ropade på hjälp. Det var hus som verkade så sorgliga och ledsamma men också skrämmande desperata i sin övergivenhet. Jag minns att jag med skräckblandad förtjusning försökte titta in och fånga en glimt av något (eller någon?) medan jag halvsprang förbi samtidigt som jag bar på hinkar och metspö. Stigen till havet slingrade sig nämligen förbi ett av spökhusen och därför var vi tvungen att passera på vår väg ner till havet.

Den lilla röda stugan var min favoritplats på dagarna. Där inne var det Hildur som bestämde. Och snällare människa än Hildur fanns inte. Hon kunde inte mycket svenska men de ord hon behärskade räckte väl för att vi skulle förstå varandra. Hos Hildur fick man diska i baljor och plaska hur mycket man ville. Här fick vi klä ut oss i Hildurs fina klänningar som hon beställt från Miss Mary of Sweden. Sedan lekte vi i timmar i det lilla sovrummet där tavlan med det gulnade urklippet av kungaparet hängde på bästa platsen. Hos Hildur fick vi också, alla tre ystra systrar, steka småplättar i den gamla järnpannan på den vedeldade järnspisen. Det blev minst fyrtio grader varmt i stugan, men Hildur bara skrattade och sa "Nåjo, nog blir det varmt". Min mor och mormor förstod aldrig hur vi kunde stå ut därinne.

Ofta kunde jag sitta och fascinerat lyssna på Hildurs och min mormors långa samtal. Min mormor kunde finska och därför tyckte jag att det var så häftigt att, från att bara säga några få ord då och då, plötsligt höra och se tant Hildur göra långa utlägg. På finska dessutom. För mig var det obegripligt att någon kunde förstå ett enda ord av, än mindre faktiskt prata, finska och därför var jag väldigt imponerad och stolt över dem. Ibland frågade jag dem vad vissa ord betydde och de skrattade alltid så gott åt mig när jag himlade med ögonen över det konstiga språket och de osannolika bokstavskombinationerna. Hildur och mormor stod varandra mycket nära. Det kände man tydligt.

Trots all glädje så vilade det något sorgesamt över Hildur. Det berättades att hon uppvaktades av en ung och vacker man som ville gifta sig med henne när hon var runt 18 år. Men Hildur valde att stanna hemma vid sin fars sida och ta hand om gården eftersom hennes far var änkeman och sjuklig. Efter att ha valt bort sitt livs kärlek stannade hon sedan på gården resterande delen av sitt liv. Innan jag skulle somna på kvällarna kunde jag ligga och fundera över denna ledsamma kärlekssaga, samtidigt som jag i smyg rev bubbliga tapeter.
Hur kunde Hildurs pappa tillåta henne att ta ett sådant beslut? Jag tyckte så synd om henne och hennes öde som ungmö. Men mest av allt sörjde jag över att hon inte fick några egna barn.

Harald träffade visserligen kvinnor men förblev ungkarl och stannade även han på gården. Hilja däremot träffade en man, gifte sig, och flyttade till en närliggande by, Hallongömman, som var lite större och hade egen affär och lite fler hus. Där arbetade och bodde hon med sin man och sina barn i många år. Det blev många bussresor till Smultronstället. Hiljas relation till sina syskon var mycket stark och kärleksfull. Så på ålderns höst, när barnen flyttat och hon blivit änka, flyttade hon hem till sina syskon på gården igen.  

Ibland kom Harald in när vi gjorde plättar och han skrockade alltid och sa "Nåjo" (han kunde nämligen ännu mindre svenska men istället kunde han säga Nåjo några extra gånger som för att kompensera) . "Nåjo", sa han igen och log och visade därmed sin enda tand...

Värmen skrämde inte Harald. Åh nej. Han var byns regerande världsmästare i uthållning i bastubadande. Och varje gång det var bastubad på gång då tog han sig några rejäla huttar av starkare drycker och sedan sjöng han för oss. Han ville också alltid att pappa skulle sjunga för honom. Det gjorde pappa glad, han var med i en manskör och kunde många vackra sånger utantill som han gärna framförde (även när han inte var tillfrågad men hade fått några snapsar innanför västen, vilket många gånger gjorde min mor mindre glad..).



När pappa sjöng grät Harald. Stora tårar trillade nerför hans kinder där han satt och gungade i takt med pappas högtravande manskörssång... Just Haralds gråtmildhet är ett starkt minne. Han grät också varje gång vi åkte hem och det var riktigt sorgligt att se honom stå hukad där i öppningen till sommarstugan med handen vilande på den illa medfarna dörren allt medan hans kinder blev helt våta... 

Harald hade också lite problem med ryggen och  hans kroppshållning började alltmer likna ringaren från Notre Dame. Jag trodde att det berodde på att han var så lång och måste kröka rygg varje gång han gick in och ut från stugan. Kanhända att det var smärtsamt för stackars Harald för varje dag var han tvungen att vila middag i sommarstugans säng som var så mjuk att den nästan gick av på mitten när man lade sig i den (inte särskilt bra för dåliga ryggar inser jag idag...) och då var alla tvungen att lämna stugan och Harald i fred någon timme. 

Då hade vi lite olika aktiviteter att ägna oss åt. Antingen åkte vi över till Finland för att handla lakrits och amerikanska chokladpastiller. Det var en högtidsstund, för varje år ropade Hildur in mig och mina systrar i sommarstugan inför stadsbesöket. När vi kom in fick vi varsin hundralapp att handla för. Det var jättemycket pengar. Jag brukade aldrig annars få köpa vad jag ville för så mycket pengar. 

Eller också följde vi med pappa och fiskade. Vi fick alltid flera hinkar fulla med abborre. Stora, fina abborrar. Det var så kul att meta när det nappade hela tiden. Fiskade vi inte så brukade vi, med den gamla roddbåten i trä,  ta iland
på en liten ö som var full av åkerbär och hjortron. Åkerbärsön. Jag älskar åkerbär, men ingen annanstans har jag hittat så mycket bär som på Åkerbärsön. Vi frossade i dessa bär. Gjorde sylt, saft, likör och fick ändå över några som vi fryste in utan att tillaga. Mormors efterrättsspecialitet var blandade bär med glass och här fyllde hon på sina förråd inför vinterns middagar.

Något vi hade grym koll på var när matbussen skulle komma. Den kom till "stora vägen" två gånger i veckan och det var alltid lika roligt att följa Hildur på shoppingutflykt dit. Då fick vi gå genom koleraskogen. Här fanns en gravplats som var utmärkt med tjocka kättingar och ett kors i järn. Där låg personer som dött i kolera någonstans i början av 1900-talet. Det var väldigt spännande och kändes enormt dramatiskt. Jag fantiserade mycket om de stackars familjerna som låg begravda där. Jag och mina systrar skrämde ibland upp varandra så vi var halvt hysteriska och sprang som galningar hem till sommarstugan. Men Hildur, hon tog det lugnt med sina matkassar, "Nåjo", nu ska vi äta dopp-i-kopp". Har ni ätit dopp-i-kopp någon gång? Det är fantastiskt gott. Här är receptet:



Extra mumsigt var det när Harald hade rökt abborren som vi fångat. Dopp i kopp med nyrökt abborre på tunnbröd. Mmmmmm...... Jag får gåshud när jag tänker på det.

Oj, det här blev en lång historia. Lång men sann. Det finns mycket mer att berätta om syskonen från Smultronstället. Men jag kanske fortsätter en annan gång. Vad vill jag säga med den här historien då?

Dels vill jag berätta den för att de tre, deras liv och platsen de bodde på, gjorde ett så stort intryck på mig. Det var så stora kontraster från vårt dagliga liv så det behövdes inga leksaker, spel eller yttre stimulans. Det var tillräckligt spännande ändå. Idag är det inte många barn som får uppleva samma sak. Även om man har stuga så är det ofta samma standard och bekvämligheter på den som hemma. Sedan fascineras jag över hur de tre personligheterna som var så olika men ändå samstämmiga och hur alla tre tillsammans på något sätt speglar mångas tillvaro som en person idag. Tjorvigt? Okej, jag ska förklara. Hildurs omtänksamhet och omhändertagande (ta hand om familj och vänner), Haralds vila i lugn och ro och arbete i ensamhet (behov av "egentid" och fritid) och slutligen Hilja som arbetade och bröt sig ur syskonskaran (arbete/karriär). 

Tja, vad tror ni om HHH? Tror ni att vi alla bär dessa personligheter inom oss?
Jag bär de med mig i alla fall.... om inte annat som vackra minnen från min barndoms somrar.