Vem kan leva förutan fjällen?

image134
(Privat bild)

Jag vill tillbaka. Snart. Trots en hel vecka i Tärnaby/Hemavan är det den känslan som dominerar. "Där själen kan få ro...." i öppna landskap i Tärnafjällen... Jag blir så otroligt lugn i sinnet när jag är i fjällen. Men med tanke på vissa händelser kan man undra hur det kommer sig...

Nu är det bara familjeliv och utomhusaktiviteter som gäller. Här ska njutas i lugn, harmonisk och vacker naturnära miljö, tänker jag förnöjsamt när sista väskan knölas in den i det redan överfulla bagageutrymmet. Efter många timmars lastande (visst allt måste med, för alla eventualiteter; löparskidor, slalomskidor, skoter, bob, ja men vet ju aldrig hur lusten faller på..) så säger min man med högtidlig röst "Jaaa, barn nu är det bara att spänna fast sig, för nu åker vi till fjällen!". Barnen sätter sig förväntansfullt tillrätta och jag börjar rota i väskan efter tidningen som nu ska avnjutas i lugn och ro de första milen. Min man skrockar belåtet; "Kolla släpet Barbro, pulkan hänger lite utanför men den har jag satt fast med dubbla band.... he, he tänk att det gick till slut." Bilen med det överlastade släpet börjar sakta rulla uppför den lätt stigande backen. "BOINK" hörs det plötsligt och med ett obehagligt skrapande ljud följt av bilens studs känner jag att håret ställer sig på armarna. Jag och min man tittar på varandra och jag ser små svettdroppar tränga fram i makens panna...

Det visar sig att släpet lossnat. Lossnat och rullat en bit nedför backen innan handbromsen stoppat det från vidare irrfärder i grannarnas hus och bilar. Jag ryser när jag tänker på vad som skulle ha kunnat hända med alla barn som lustfyllt springer på de vårvarma gatorna (OBS, alla grannar som eventuellt läser, ta detta som en varning, ropa in barnen när ni ser min man haka på släpvagnen!)...

Packningen på släpet väger garanterat flera hundra kilo. "Nä men, hur kunde det hända, jag som kollat så noga...." säger min man urskuldande och smått irriterad. Inte för att jag vet på vem men någon annan än han själv måste ju få skulden. Här bör det avslöjas att detta inte är första gången min man tappar ett släpvagn. Förra gången for släpvagnet rakt in i en parkerad bil och det blev en dyr historia... men av någon outgrundlig anledning vill maken sällan prata om detta utan vill hellre diskutera någon av mina bilutflykter varav jag en gång råkade nudda en postlåda (de är ju så förbålt små och dessutom placerade precis där man vill svänga när man backat ut från garaget...).

Men nu gick ju släpvagnsincidenten bra, alltså kunde jag kosta på mig att skratta åt eländet. Även min man var tvungen att inse det tragikomiska i det hela och får numer finna sig i att jag frågar om släpet sitter fast med jämna mellanrum...

Vi kom fram helskinnade och hade en underbar vecka. Först några dagar ensamma och sedan fick vi sällskap av min mor och far (mamma fyllde 60 GRATTIS!) och en av mina systrar med sambo och barn. Den andra systern bodde tillsammans med sin sambo och barn i en annan stuga hos hennes svärmor och svärfar... svårt att hänga med??

Trångt men mysigt. Vår familj tycker om att umgås och är rätt vana att bo tillsammans på liten yta. Utan toalett och rinnande vatten i mamma och pappas stuga brukar vi uthärda en och annan helg. I takt med ökande barnaskara börjar det dock ta emot lite att inte ha närheten till dessa moderna och underlättande faciliteteter så numer blir det allt mer sällan att vi övernattar alla samtidigt. I Tärna fjällbys välutrustade lägenhet var det dock inga problem. Barnen stortrivdes i trängseln och vi samarbetade systematiskt med allt det praktiska.

Funderar på hur det skulle vara att bo i kollektiv? Fördelarna är såklart att man alltid har någon som har tid att prata. Man slipper göra mat varje dag och man är flera som städar. Å andra sidan får man aldrig vara ensam, man måste göra mat åt ett helt kompani och det är dubbelt så många som stökar ner... Dessutom undrar jag hur det skulle bli med samtalet med barnen, jag upplever ofta att det är som bäst på tu man hand, inte med en massa andra människor runtomkring. Nåja, kollektivboende eller inte, det känns avlägset att leva så på permanent basis...

image136
(Privat bild)

Vi hade också ett litet intermezzo i slalombacken. Mina båda söner har blivit riktigt duktiga på att åka slalom och de tycker själva att det är jättekul. Det gläder förstås ett mammahjärta som ibland oroar sig över dataspel och annat stillasittande... Hursomhelst var det lite jobbigt underlag i en av backarna, en rödfärgad nedfart, och barnen (ja, även jag..) började bli lite möra i benen så svängarna blev allt jobbigare...

Medan jag kämpar för att försöka hålla stilen i backen registrerar plötsligt mitt högra öga en liten blå människa med stor svart hjälm susa förbi i 190 (minst). Eftersom min hjärna hinner uppfatta likheten med mellanbror, kollar jag lite mer ordentligt. Jovisst är det min son. Han har helt släppt kontrollen och åker snabbare än Sonic (ja, ni som har barn vet att han är snabbast i världen...) nedför backen. Jag känner mig yr av rädsla och skriker hans namn som en besatt innan jag slutligen tystnar när jag kommer på att det värsta han kan göra nu är att försöka bromsa eller svänga. Det är bara att be till Gud att han klarar sig ända ner.... När jag väl kommer ner och ser att han är oskadd åker jag fram till honom och med moderns typiska beteende när hon blivit riktigt rädd, dvs. bli riktigt arg och börja förmana, frågar jag honom vad han håller på med. Men när mellanbror vänder sig om och tittar på mig med stora vattenfyllda ögon och säger med svag röst "Jag va skjitjädd mamma....o ja ojkade inte svänga", då kom jag av mig. Älskade unge!! Jag har fortfarande mardrömmar om hur det kunde ha gått...

Den tredje dramatiska händelsen utspelade sig på syterfjället. Vi hade åkt ut på en längre tur med skoter och fick kämpa oss igenom både vattenblänkande sjöar och mer än lovligt guppiga skoterspår eftersom värmen legat på ordentligt under veckan som gått. Men det kändes bara lite extra äventyrligt. I alla fall fram till att mamma och pappa tippade med skotern.

image135
(Privat bild)

Pappa har inte så stor erfarenhet av skoterkörning och tvekar lite för länge i vissa situationer när det inte är läge att fundera. Följaktligen hände det sig i en skarp kurva innan fjälltoppen att han i kombinationen för lite lutning och för låg fart tippade hela ekipaget. Det var såklart inte bara pappas fel, sådant kan hända den bäste... men jag kan lova att han sedan fick sina fiskar varma under färden. "Du måste luta meeeer, du kör för saaaaakta...." hör vi mammas halvpanikartade tillrop när de passerar. Tur att pappa är av den tålmodiga sorten. Utom när det gäller att bygga något förstås,  "Hä jär bara att solla fast´en" brukar han säga när man vill mäta innan man spikar... här måste jag väl tillägga att jag nog har ärvt hans otålighet...

Värt att nämnas var också vår 60 årsmiddag på Sånninggården utanför Hemavan. Underbar miljö, fantastisk mat, hårt prövad men trevlig personal och framförallt. en tillåtande atmosfär. Många barnfamiljer med rastlösa barn utan att några irriterade blickar utväxlades... riktigt trevligt för alla i familjen.

image137
(Privat bild)

Tack för oss denna gång Tärnaby! Vi kommer snart tillbaka...

För er som blir lite avundsjuka... har jag sparat en bild. 
Så här kul är det när man kommer hem...


(Privat bild)
 

Kommentarer
Postat av: Esters Mamma

Åhh vilken tur att du la in den sista bilden.

vilken fin resa ni verkar ha haft. Det är bara att längta till nästa gång.
Kram Esters mamma

2007-04-17 @ 01:13:05
URL: http://estersmamma.blogg.se
Postat av: Åsa

Måste säga att ni är en härlig familj!Det vilar inga ledsamheter. Blir riktigt avundsjuk när man ser sådana härliga bilder och upplevelser, kanske inte nu alla upplevelser...!? Du har ett helt otroligt bra berättar-sätt.Fascinerande! Keep it up!
/Hälsn.Åsa på nr.30

2007-04-17 @ 23:06:34
Postat av: Barbro

Tack för era snälla kommentarer! De värmer.. Problemet är att allt detta med bloggandet är så fantastiskt roligt att jag vet inte hur jag ska kunna hålla mig från att producera varje ledig sekund... tur att man har nära och kära i "verkliga" livet också som pockar på uppmärksamhet :-)

2007-04-17 @ 23:15:08
URL: http://www.barbros.blogg.se
Postat av: Mellansystern

Känns ju fantastiskt att ha tillgången i dig som levande dagbok! Du är grym! Nästa gång ska du få bo med oss i svärmor och svärfars stuga - då får du uppslag som räcker fram till midsommar ;-)

Sov gott. Nu är mitt samvete lugnat med att i alla fall lagt in en kommentar på din superfina bloggsida. Känner mig så stolt :-)
Bygger du ett brickbord åt mig också förresten...de är ju så skitdyra i affären....

Puss på dig!

2007-04-18 @ 22:24:06
Postat av: Barbro

Jaaa, jag har ju redan material från ifjol.. hahahaha... när vi var på skotertur med lillebror (sex veckor gammal) och blev vattendöpta i den STORA bäcken som min man tyckte "Äh den är ju så liten, det är bara att dra på lite....". Lillebror fick is i pannbenet och jag fick isad arm... hahahaha.. riktigt roligt minne faktiskt, tur att tiden läker alla sår...

2007-04-18 @ 23:38:02
URL: http://barbros.blogg.se
Postat av: syster yster

var länge sedan jag var in och kollade till bloggen. Man kan snabbt konstatera att du legat i..kul!Känns som att det finns mera att tillägga från vår trevliga resa men det får bli en annan gång..

2007-05-03 @ 13:46:35
Postat av: Wilhelmmona

Your site is very convenient in navigation and has good design. Thanks!

2010-02-10 @ 08:32:52
URL: http://wilhelmmona.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0