Gravid vid 40

Har hittat till Isobels text och verkstad och läst lite om hennes nya bok. Kände plötsligt att jag ville lägga in en text som jag skrev när jag blev gravid med lillebror för ca 1,5 år sedan...

Att få barn innebär inte bara en enorm glädje, utan även att man utsätter sig för oro. I själva verket tror jag att barn är förenat med en ständig form av grundläggande oro. Den finns invävd i föräldraskapet och bara växlar i styrka.

Läser i svenska akademins ordlista att oro kan översättas till; "åstadkomma störningar i någons normala tillvaro". Det kanske är så, men i så fall är det i positiva störningar. Och, vad vore livet utan störningar eller förändringar? Att känna oro är ju också att bry sig om.

Jag väntar mitt tredje barn, fyller 40 år i januari, och har en bakgrund med åtta tuffa barnlösa år innan vår förste son äntligen föddes. När jag i somras upptäckte att jag var gravid igen och gladdes åt att jag trots allt kommer att få den stora familj jag alltid önskat, började jag och min man också att diskutera fördelar och nackdelar. Just då var det mycket artiklar i tidningarna om riskerna med graviditeter för "äldre" kvinnor. Åldern för förstabarnsföderskor stiger och med det följer att många är över 40 när de får barn, vilket innebär högre missfallsrisk, högre risk för handikappade och sjuka barn, högre risk för komplicerade förlossningar osv.

Vi beslutade oss för att göra ett fostervattenprov. Tankarna upptogs dag och natt av det svar vi skulle kunna få och konsekvensen av det. Jag ångrade många gånger att jag ens ställt frågan, varför ställa en fråga när man inte vill höra svaret? Ena dagen var jag fast besluten att, om det var något allvarligt fel, så fanns ingen annan utväg än att göra abort. Vi har redan två barn och de förtjänar all uppmärksamhet de kan få och all tid vi kan ge. Skulle vi beröva dem det och istället vara tvungna att ta hand om ett svårt sjukt barn? Tankarna växlade över i ett virrvarr av dåligt samvete och av etiska bryderier.

Alla barn förtjänar att leva och är välkomna som de är. Klarar jag att ta ett beslut som skulle göra slut på ett barns liv? Jag läste och fick höra berättelser om starka kvinnor som tagit tuffa beslut om abort och aldrig ångrat sig, kvinnor som trots nära relation med svårt handikappade barn också valt att göra fostervattenprov för att kunna välja bort det om det skulle drabba dem. Men också om lyckliga familjer där handikappade barn är solstrålen och den stora kärleken i deras liv, det bästa som hänt dem.

Min läkare ansåg att man inte skulle göra provet om man inte beslutat hur man ska göra innan. Lätt att säga. Provet tas relativt sent i graviditeten och innan svaret kommer har man börjat känna sparkar och högst påtagliga livstecken från fostret. Då blir det smärtsamt tydligt att verklighet och teori är två helt vitt skilda ting.

När riktig oro fastnar i ens medvetande är det svårt att tänka bort den. Speciellt om det gäller barn och livsfrågor. Min hjälp blev att jag valde att prata med nära och kära, vänner och arbetskollegor och kunde på så sätt hantera mina funderingar under den fasansfullt långa tiden på nästan tre veckor innan vi fick svaret. 

Provet var utan anmärkningar och jag är väldigt lycklig att jag slapp göra ett val. Min slutsats kring oro är att det är ett i grunden sunt tillstånd som bottnar i en rädsla att förlora det man har, vilket är högst naturligt. Men får oron för stor makt kan den göra att man förlorar förmågan att bedöma riskerna och anledningen till oron på ett rationellt och sunt sätt.

Min oro finns förstås kvar, fortfarande är det mycket som kan hända, både med de barn jag har och det barn jag väntar. Men så är det, med ansvar följer oro och med oro följer lycka. För visst är det så att dessa "störningar" som barnen orsakar i vår "normala" tillvaro också är grunden till vår lycka. Att utsätta sig är att leva.

  

Så skönt att provet var bra!!! Förstår oron innan, man har ju alltid de funderingarna.
Själv har jag också erfarenhet av att det inte alltid bara är att "skaffa" barn.
När jag blev gravid med stora tjejen hade jag och min man bara kännt varandra i ett år knappt och hon var knappt planerad. Fort och smidigt =)
Sen ville vi ha ett syskon, men jag fick utomkved och det blev komplikationer efter operationen, så jag blev helt utdömd av läkarna om att få fler barn den naturliga vägen. Nu började flera år av utredningar och två provrörsförsök. Sen struntade vi i att göra fler försök då vi kände för adoption istället. Nu började de utredningarna och maaassssor av pappersarbete men det kändes väldigt bra.
Tillslut kom ansökan iväg till Kina, men strax därefter blev jag gravid den naturliga vägen - och vi fick Lillasyster. Läkarna förstår inte hur det kunde gå! Det blir inte alltid som man tänkt sig.
Vad härligt att ni fått fler barn nu, även om ni hade problem innan!
Ha en go lördag!

..Hej! Delar dina funderingar...jag har själv 2 döttrar, den yngsta är 6 år och går själv i tankarna om att skaffa en liten 3:a...jag kommer vis det laget att ha hunnit fylla 37..och precis som er så vill man inte beröva de barn man redan har våndan av att sköta ett svårt sjukt barn..vi har också bestämt oss för att göra ett FVP när det närmar sig...men vi är bara ännu i planerarstadiet men jag förstår er oro och era funderingar såå väl, vi är lite där redan nu..men än "ruvar" vi inte, men till hösten, då startar verkstan!*ha en underbar helg*

Vad fint du skriver!

Oj, hann ni så långt i adoptionen Thea... Vi påbörjade också adoptionsplaner men fortsatte slentrianmässigt med vårt sista provrörsförsök samtidigt... och då blev storebror till! Hade det hänt idag hade jag beslutat mig för adoption betydligt tidigare, åtta års barnlöshet är lång tid... och tar mycket kraft. Härligt Lisa, med en liten sladdis! Jag kan lova dig, det är helt underbart, lillebror sprider glädje varje dag (och saker men det är en annan historia) precis som alla barn men han har på något sätt gjort familjen fullkomlig!! Roligt att du tycker om det Nilla, kram på er

Barbro...du får verkligen till det när du skriver, det känns i hjärtat och i magen!!!
Ha en skön helg !
Ps. Jag har ett jättebra recept på mjuk pepparkaka..

Hahahaha.... MJUK pepparkaka, jaha, är det så det ska vara... mjuk alltså... Ja, jag skulle verkligen behöva ett bättre recept...;-)

Jag har liknande tankar. Fyller 35 i sommar och har inte ännu hunnit skaffa barn och tankarna finns såklart både på riskerna och på att chansen att bli gravid minskar ju äldre jag blir. Jag vet inte hur jag skulle ställa mig till fostervattensprov, det finns ju nupp-prov som är säkrare, men det erbjuds väl än så länge bara i Sthlm?

Jag blev gravid med femman i somras, 44 år gammal!!!
Höll på att smälla av först-trodde jag var i klimakteriet, men var alltså gravid. Efter att chocken lagt sig blev jag lyrisk!!! Sen kom rädslan. Procenten för att det skulle kunna gå illa ökar ju brant efter 40. Kanske är riskerna störst för förstföderskor, men i allafall blev jag mycket orolig. Vi var däremot väldigt osäkra på vad vi skulle göra med vetskapen av ett FVP. Jag visste att jag inte skulle kunna göra abort om det bara var kromosomfel. Större sjukdomar och missbildningar skulle vi nog ha tänkt annorlunda om.
Vi var också barnlösa många år innan de plötsligt kom med rasande fart. (Då hade vi också ställt oss i adoptionskö.) Vi har bara tackat och tagit emot. Har inte kunnat eller velat skydda oss (då man kämpat så länge utan att det blivit något har det kännts konstigt). Yngsta dottern fick jag som 38-åring. Lagom tycker jag. Nu fick vi ett missfall sent i höst. Trist, men ingen katastrof. Vi har fått så många och är så tacksamma för vad vi fått! (Jag låter nästan religiös i denna fråga, jag vet!)
Men jag hade egentligen ingen ångest över att jag skulle blivit en gammal mamma. Däremot är det ju det där med riskerna som ökar.
Barn är en stor gåva-inget självklart och när man fått kämpa för dem blir gåvan än mer uppskattad. Barn är inget man skaffar, utan får och tar emot med ödmjukhet!
Kram! Fin text! Som alltid!

Vi har kompisar som adopterat från Kina två helt underbara tjejer!!!

Ville bara säga det...ni andra har sagt så himla bra grejjer å jag kan inte toppa det....

Söta barn du har!!!Så bruna o fina!!!
Trevlig helg!! Kram!!//M

Du skriver så fint. "Att utsätta sig är att leva"....underbart! Ha en bra kväll med din familj.:). Ps.Vi är exakt lika gamla.Jag fyller också fyrtio i januari.En stenbock till alltså.Ds.Kram

Lisa: Jag fick veta av vår läkare att Nupp test är väldigt osäkert och ger inga tydliga svar. Vet inte om han har rätt, det skulle såklart kännas betydligt bättre om man slapp sticka in den där nålen i magen! Persilja: Ruskigt(?) vad vi verkar ha gått igenom samma saker... jag fick också ett sent missfall innan lillebror (v 16). Fick åka till Sunderbyn och föda fram det... det var inte roligt. Usch... Har haft ytterligare ett missfall, men det var så tidigt så det berörde mig inte lika mycket. Visst är barnen en gåva!! Tänker ofta på vilken sagolik tur (hrm... och mycket "hårt" arbete) vi har haft som fick TRE barn!! Osannolikt och ändå så självklart... Jag är verkligen ödmjukt tacksam (och nästan religös...)I början hade jag lite tveksamheter kring att vara 40 och få barn.. men det var mest för att andra reagerade så mycket över det... Känner mig istället lycklig över att livet valt att göra denna vändning, oavsett ålder. Maria: Låter underbart med tjejer från Kina! Ja, bilden är från sensommaren 06 och barnen har fått lite färg... denna bild tog jag i ett hotellrum i Norrköping. Nybadade och mysiga...
My: Observera att jag skrev denna text hösten 2005, så jag har nu hunnit fylla 41!! Kram på er alla från mig, roligt att ni tycker om mina texter. Jag blir så glad!

Funderar över alla inlägg... alla har många barn och reflekterar över oron att skaffa den "sista" eller den oplanerade i skaran. För gammal eller inte? Tror det finns många "därute" som verkligen vill skaffa den sista eller oplanerade, men det vill liksom inte bli till.På något sätt känns det som ett lyxproblem det. Det ni pratar om. Samtidigt är det en härlig berättelse Barbro. Kram

Men så underbart för er att vara gravida igen!
Jag har ju "bara" en dotter.. och vi känner oss nöjda med detta.. Jag tror faktiskt inte jag skulle orka gå igenom en jobbig graviditet igen...
I mitt förra förhållande när jag bodde i Örebro, så försökte min dåvarande sambo o jag att skaffa barn.. Provrör och allt, inget fungerade.. Så därför känner jag mig så lycklig och nöjd med vår underbara Emmie nu!
Lycka till nu Barbro!!!
kramen!!

Jag är INTE gravid nu, Pernilla!! Detta var en äldre text (när jag blev med barn med lillebror...)... Har också haft jobbiga graviditeter men på något sätt glömmer man det jobbiga... men alla vill ju inte ha många barn. Förstår dig Sommarblomman, visst kan det tyckas vara ett lyxproblem, men inte destomindre måste man ju få reflektera och spegla sina känslor utan att sätta "dåligtsamveteetikettöverallasomintefåretttredjebarn"... världen skulle bli mycket tyst om vi skulle begränsa oss.. o gudarna ska veta att jag vet vad det innebär att inte "få" till det....